Slagstyrkan bestod av huvudsakligen tre slageskadrar (engelska: Battle Squadron). Var och en av dessa eskadrar bestod av åtta slagskepp som var indelade i två divisioner under en viceamiral eller en konteramiral. Varje eskader var även tilldelad en lätt kryssare av äldre modell, som hade till uppdrag att repetera eskaderbefälhavarens signaler (antingen med projektor eller med flaggor). Amiral Jellicoes flaggskepp, som även inhyste staben, var HMS Iron Duke och var integrerat i den fjärde eskadern; flaggskeppet hade två medföljande fartyg, en lätt kryssare och en jagare, som var till amiralens och hans stabs förfogande.
Nedanför listas informationen om alla de fartyg som deltog och de eskadrar de tillhörde, fartygsnamn och -klasser, fartygschefer och grad. Observera att den brittiska graden "captain" i flottan motsvarade den svenska graden "kommendörkapten av 1. graden".
Vid sidan av Grand Fleets huvudenheter fanns även en slagkryssareskader (3:e BCS)(engelska: Battlecruiser Squadron) som leddes av konteramiral Hood. Trots att denna formellt tillhörde viceamiral Sir David Beattys Battle Cruiser Fleet, vilken i sin tur var underställd amiral Sir John Jellicoe, Grand Fleet, så befann den sig för tillfället i Scapa Flow för välbehövlig skjutträninig och kom att uppträda samlat med Grand Fleet. Den bestod av tre äldre slagkryssare av klassen Invincible och av två lätta kryssare.
Grand Fleets huvudstyrka skyddades av tre eskadrar med kryssare (engelska: Cruiser Squadron). Två bestod av pansarkryssare. Dessa, tämligen gamla fartyg, kom att användas på ett olämpligt sätt i striden och fick lida stora förluster - både i fartyg och i människoliv. Detta gällde framförallt den första eskadern som leddes av konteramiral Sir Robert Arbuthnot. Denna blev nästan fullständigt förstörd, enbart HMS Duke of Edinburgh kom att överleva slaget:
Till skyddsstyrkorna hörde även jagarflottiljer. Dessa hade till uppgift att skydda de större fartygen genom torpedanfall eller att avvärja fientliga jagar- eller torpedbåtsanfall. Varje flottilj var organiserad i två divisioner, som leddes av antingen en stor jagare eller en lätt kryssare.
Amiral Reinhard Scheer, chefen för tyska Hochseeflotte (HSF), försökte från sin bas vid Jade med dess minfält locka ut den brittiska slagkryssarstyrkan för att bekämpa den med antalsmässig överlägsenhet. Denna brittiska styrka leddes av viceamiral Sir David Beatty. Även om den officiella benämningen var "Battlecruiser Fleet", så ingick denna enhet i Grand Fleet till fullo. Namnet ändrades sedermera till "Battlecruiser Force".
De större enheterna som fanns till Beattys förfogande var indelade i två eskadrar med slagkryssare och utgjorde Storbritanniens stolthet. Beattys flaggskepp utgjordes av HMS Lion, som var integrerat i den första eskadern.
För att förstärka Beattys stridsgrupp hade man överfört den femte slageskadern till honom. Denna eskader var dock inte "underställd" utan "lydde under" BCF endast i taktiskt hänseende. Beatty hade dock inte tagit tillfället i akt att informera chefen för femte slageskadern (konteramiral Hugh Evan-Thomas) om sina avsikter eller sina speciella taktiska metoder/principer.
Denna eskader bestod av hypermoderna slagskepp av Queen Elizabeth-klass som nyligen tagits i bruk och deras förväntade fart om 25 knop (i verkligheten cirka 24 knop) tillät dem att ganska väl följa slagkryssarna. Dessa slagskepp var bestyckade med åtta 38 cm kanoner, extrema för tidpunkten. På grund av att man höjde farten för mycket, slarvig signalering från HMS Lion (Beattys flaggskepp) och andra fel av Beatty kom dessa inte att användas optimalt i striden. Dessa slagskepps stora motståndskraft och effektivitet medförde dock att inget av dem förlorades i slaget. Framför allt "Malaya" och "Warspite" var dock tidvis mycket utsatta.
För att hitta fienden hade Beatty tre eskadrar med moderna lätta kryssare till förfogagnde. Det blev HMS Galatea, som fick äran av att skjuta sjöslagets första skott, genom att öppna eld mot de tyska jagarna som hade kommit för att undersöka det danska fartyget N.J. Fjord,
First Light Cruiser Squadron (Första lätta kryssareskadern)
En möjlighet att känna igen denna enhet är dess bruk av sjöflygplansfartyget HMS Engadine, ett av de första fartygen som förde flygplan med sig för militärt bruk. Fartyget var utrustat med fyra sjöflygplan av typen Shorts 184, Engadine avskiljdes klockan 14:47 och eskorterades av två jagare från 13. jagarflottiljen, HMS Onslow och HMS Moresby . Ett flygplan sändes upp i luften klockan 15:08 för att spana efter fienden. Flygplanet fördes av löjtnant Rutland med G.S.Trewin som observatör. Flygplanet flög över de tyska lätta kryssarna Frankfurt, Pillau och Elbing som beskjuter flygplanet. Vid flygningen tillbaka får man ett motorfel och blir tvungna att landa på vattnet klockan 15:47, när man åter fick flygplanet i ordning gick sjön för hög för att man skulle kunna få upp de övriga flygplanen i luften.
Slutligen den jagarflottilj som bildats genom en sammanslagning av den 9:e och den 10:e, med Harwich Forces som skyddade den andra slagkryssareskadern.
Tjänstegraderna på officerarna som angivits ovan motsvarar den ordning som gällde fram till 1972 i Sverige och är alltså de historiskt mest korrekta. 1972 resp 1982 genomfördes i Sverige reformer avseende befälsordningen, som generellt gör det svårt att jämföra tjänstegrader. De översättningstabeller som gäller officiellt idag kan alltså inte utnyttjas för historiska jämförelser och är även i övrigt mindre väl genomtänkta av olika skäl.
