Ståndrätt

Ståndrätt är en domstol som i krig och enligt några länders lagstiftning även vid myteri eller uppror eller dylika utomordentliga tillfällen i fredstid sammankallas för att på stående fot rannsaka och döma vid svåra förbrytelser.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Enligt Strafflagen för krigsmakten och Lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, båda från 1914, kunde ståndrätt sammankallas endast i krigstid eller vid marsch till krig och utgöras av vederbörande befälhavares närmaste man som ordförande och, som ledamöter, oberoende av den tilltalades grad, två officerare av minst kaptens grad, två subalternofficerare, två underofficerare, tre av manskapet och en auditör.

Sammanträdet skulle ske genast inför samlad trupp, och rätten fick inte åtskiljas förrän dom var avkunnad. Till behandling upptogs endast brott som enligt strafflagen för krigsmakten var belagt med dödsstraff. Domen gick ut på 1) dödsdom, 2) målets överlämnande till annan domstol eller 3) frikännande. För den tilltalades dömande fordrades åtta röster. Sedan rätten blivit upplöst, överlämnades utslaget och protokollet till högste befälhavaren på stället, som genast lät befordra dödsstraff till verkställighet, som i Sverige skedde genom arkebusering. Hade dödsdom inte verkställts inom 24 timmar efter utslagets avkunnande, skulle målet överlämnas till vederbörlig krigsöverdomstol för att där upptas till prövning.

Senaste svensk avrättad efter ståndrättsdom[redigera | redigera wikitext]

Den senaste svensken som dömts genom ståndrättsförfarande torde vara Giuseppe Franchi (Josef Francke) soldat i Svenska kåren i Estland, avrättad genom arkebusering i Estland 1918. Franchi var tidigare löjtnant i Finlands vita armé och tidigare militärmusiker vid ett gardesregemente i Stockholm. Han åtalades av ståndrätten i den Svenska kåren för olovlig värvning och försök till myteri. Omständigheterna anses oklara, liksom åtalet och ståndrättsförfarandet, vilket väckte uppseende i svensk press vid tiden.^[1]