Summum ius, summa iniuria

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Summum ius, summa iniuria (latin: 'högsta rätt, högsta orätt') är en rättsvetenskaplig maxim för det rättsliga missförhållandet när den högsta rätten leder till högsta orätt, när en alltför drakonisk lagtolkning leder till orättvisa,[1] exempelvis att olagliggöra nödvändiga gärningar vid nöd.

Uttrycket förekommer första gången känt hos Cicero i dennes De Officiis I, 10,[1] men kan troligen härledas till den grekiska antikens rättsvetenskap. Lagtillämpning borde enligt denna ske enligt rättsprincipen epikeia, det vill säga omsorgsfullt och med hänsyn till gärningens tid, plats och person.[2]

Hos Terentius lyder tolkningen av maximen att en rigorös lagtolkning är rigorös orättvisa. I Terentinus komedi är detta ett slag av orättvisa som finns i världen. Nära denna orättvisa är lagvrängning, och maximen att fler lagar ger mer orättvisa.[2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”summum ius summa iniuria in Vocabolario - Treccani”. www.treccani.it. http://www.treccani.it//vocabolario/summum-ius-summa-iniuria. 
  2. ^ [a b] ”Summum ius, summa iniuria. Rigorous law is often rigorous injustice”. en.antiquitatem.com. http://en.antiquitatem.com/summum-ius-dura-lex-oxymoron-epikeia.