Hoppa till innehållet

Svartvit häger

Från Wikipedia
Svartvit häger
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPelikanfåglar
Pelecaniformes
FamiljHägrar
Ardeidae
SläkteEgretta
ArtSvartvit häger
E. picata
Vetenskapligt namn
§ Egretta picata
Auktor(Gould, 1845)
Utbredning
Synonymer
  • Ardea picata

Svartvit häger[2] (Egretta picata) är en fågel i familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.[3] Den förekommer i norra Australien, på Nya Guinea och i delar av Indonesien. Beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende och läte

[redigera | redigera wikitext]

Svartvit häger är en rätt liten (43–55 cm) häger med skiffergrått vingar, kropp och det tofsprydda huvudet, medan strupe och hals är vita. Ungfåglar saknar tofsen och det mörka på huvudet och påminner därmed om små upplagor av vithalsad häger. Lätet i flykten återges i engelsk litteratur som ett högljutt ”ohrk”, medan ett mjukt kutter hörs vid boet.[4]

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Svartvit häger häckar på södra Sulawesi i Indonesien samt i norra Australien. Den ses även från södra Moluckerna och centrala Små Sundaöarna österut till Tanimbaröarna, Aruöarna och Nya Guinea, men troligen endast utanför häckningstid. I Australien sprider den sig efter häckningen till andra områden som Victoria. Tillfälligt har den observerats på Borneo och Taiwan.[5][6]

Arten har tidvis placerats i släktet Ardea, längre tillbaka i Tonophoyx eller Notophoyx. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

Svartvit häger hittas i olika sorters våtmarker och fuktiga gräsmarker. Den häckar från februari till maj, i träd ovan vatten och ofta i kolonier med andra hägerarter. Den lägger ett till två blågröna ägg på en grund plattform av pinnar och grenar.[7]

Fågeln lever av insekter, grodor, krabbor, fisk och andra små vattenlevande djur. Den kan ses födosöka ensam eller i grupper om upp till hela tusen individer..[4]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och det finns inga tecken på vare sig några substantiella hot eller att populationen minskar.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Egretta picata . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 13 december 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b] Kushlan, James Anthony; Hancock, James; Thelwell, David (2005). The Herons. Oxford University Press. sid. 170. ISBN 0-19-854981-4 
  5. ^ Brazil, M. (2009). Field Guide to the Birds of East Asia: Eastern China, Taiwan, Korea, Japan and Eastern Russia. Christopher Helm, London.
  6. ^ Martínez-Vilalta, A., Motis, A. & Kirwan, G.M. (2019). Pied Heron (Egretta picata). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52686 22 december 2019).
  7. ^ Pizzey, Graham; Knight, Frank (1997). Field Guide to the Birds of Australia. Sydney, Australia: HarperCollinsPublishers. sid. 111. ISBN 0-207-18013-X 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]