Svenska bleck- och plåtslagareförbundet

Från Wikipedia
Svenska bleck- och plåtslagareförbundet
Historia
Grundat1893
Upplöst2000
HuvudorganisationLandsorganisationen, LO. Anslutning 1899. Bleck- & plåtslagaren. Malmö: Svenska bleck- & plåtslagareförbundet. 1898-1957. Libris 3680804 
Övrigt
Förbundstidning Byggnadsarbetaren: organ för Svenska byggnadsarbetareförbundet. Stockholm: Svenska byggnadsarbetareförbundet. 1957-. Libris 3406717 
Plåtslagare på Storkyrkans tak, Stockholm 1903

Svenska bleck- och plåtslagareförbundet var ett svenskt fackförbund inom Landsorganisationen (LO) som bildades 1893 och upphörde 2000 då det uppgick i Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

  • 1881 bildades den första fackföreningen inom bleck- och plåtslagareyrkena i Stockholm och den ledde en av de första strejkerna år 1883. Därefter tillkom andra fackföreningar på olika orter och de anslöt sig till Svenska järn- och metallarbetareförbundet.
  • 1893 tog Malmö bleck- och plåtslagareförening, som bildats 1883, initiativ till en kongress där Svenska bleck- och plåtslagareförbundet bildades. Nio ombud för plåtslagare i Malmö, Göteborg, Kristianstad, Lund och Helsingborg och två representanter för det danska förbundet samlades i Helsingborg. Ordförande blev G. Kling.
  • 1900 bildades en resehjälpskassa som snart ombildades till en resehjälps- och arbetslöshetskassa.
  • 1907 hade förbundet 51 avdelningar med 1 849 medlemmar.
  • 1909 deltog förbundet i storstrejken och den jämte depression och arbetslöshet gjorde att förbundets medlemsantal sjönk för att först 1929 uppnå 1907 års nivå.
  • 1914 slöts avtal med Svenska metallindustriarbetareförbundet och året efter även med Svenska järnvägsmannaförbundet om fri övergång för bleck- och plåtslagare. Detta i avsikt att förebygga tvister förbunden emellan angående yrkesgruppens fackliga tillhörighet. Men denna diskussion fortsatte ändå under 1920- och 1930-talen. Enligt LO:s industriförbundsprincip skulle plåtslagarna tillhöra Byggnadsarbetareförbundet. Men plåtslagarna hävdade ståndaktigt sin särart under åren.
  • 1925 anslöts förbundet till det gemensamma förhandlingsorganet Samverkande byggnadsfackförbunden som fanns kvar till 1949.
  • 1941 bildades en egen erkänd arbetslöshetskassa och den gamla understödsfonden upphörde.
  • 1950 hade förbundet 67 avdelningar med 3 379 medlemmar.
  • 1980 hade förbundet 5 616 medlemmar, varav 5 612 män och 4 kvinnor. [1]
  • 2000 uppgick förbundet i Svenska byggnadsarbetareförbundet.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nordin, Rune (1981). Den fackliga arbetarrörelsen. 1, Uppkomst och utveckling (1. uppl.). Stockholm: Prisma i samarbete med Landsorganisationen i Sverige. Libris 256335. ISBN 91-518-1470-6 (inb.) 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Welander Lars-Olof, red (1999). Enskilda byråns handböcker. Fackliga organisationer - LO. Skrifter utgivna av Riksarkivet, 1402-4705 ; 10. Stockholm: Riksarkivet. Libris 2625630. ISBN 91-88366-43-X 
  • Nygren Hans, red (1973). Steg för steg, 1945-1973: en krönika i text och bild om den svenska fackföreningsrörelsens utveckling under efterkrigstiden. Stockholm: Prisma i samarbete med Landsorganisationen i Sverige. Libris 7406349. ISBN 91-518-0705-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]