Tolvmannaed
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
En tolvmannaed var under Sveriges äldre juridiska historia ett sätt att svära sig fri från anklagelser. Institut om tolvmannaeder finns i landskapslagarna och de flesta lagsamlingar åtminstone fram till dess den ersattes med enskild värjningsed genom "Förordning huruledes med Edegånger wid Domstolarne förhållas skall" den 30:e oktober 1695.
Brott behandlades i de flesta fall på det lokala tinget. Eftersom det oftast inte existerade fysiska bevis i modern mening och så länge det åtmintone inte fanns överväldigande bevis mot den anklagade i det enskilda fallet, kunde denne svära sig fri från en anklagelse genom att tolv män med gott anseende gick ed på hans oskuld. I en del ärenden, särskilt sådana mål som i dag skulle kallas för tvistemål, kunde också den anklagande sidan använda sig av en tolvmannaed för att stärka sin sak.
I regel kunde bara fria män, alltså i regel jordägande bönder, från samma domsaga komma i fråga som edgärdesmän, det vill säga svära i tolvmannaed. I protokoll från ett antal gamla brottmål framgår att den anklagade själv kunde vara en av de tolv. Dock kunde ingen från samma hushåll, alltså ens far, bror eller annan nära släkting komma i fråga. Den som stod anklagad fick själv bestämma (nämna) vilka som skulle utgöra edgärdesmän. Om den åtalade var kvinna var ofta edgärdsmännen också kvinnor. Ibland var antalet edgärdsmän lägre, t.ex. sexmannaed.
Se även
Externa länkar
- Episoder i Stallarholmens historia: Erik Karlsson Vasas död i tumultet vid Överselö