Topikalisering
Topikalisering (även kallat fundamentering) inom språkvetenskapen innebär att ett satsled i en mening lyfts fram som meningens semantiska huvudtema. Många språk har något sätt att grammatiskt markera vilket satsled som topikaliseras, men sätten att göra det på är mycket varierande.
I svenskan, liksom flertalet germanska språk, används ordföljden för topikalisering. Svenska har grundordföljd SVO, med subjektet på första plats, men kan topikalisera genom att det satsled man vill framhäva läggs först i meningen, i stället för subjektet. Eftersom svenskan är ett V2-språk ska verbet fortfarande vara på andra plats, och vid topikalisering måste subjektet därför komma efter verbet:
- Jag läste den här boken igår. (utan topikalisering, SVO-ordföljd, bara ett rakt påstående)
- Igår läste jag den här boken. (igår topikaliserat: jag läste igår, inte i förrgår)
- Den här boken läste jag igår. (den här boken topikaliserat: jag läste den här boken, inte någon annan bok)
- Läste den här boken gjorde jag igår. (Läste den här boken topikaliserat, vilket nödvändiggör ett extra platshållarverb, "gjorde": vad jag gjorde igår var att läsa, inte festa eller städa)
Svenskan tillåter även topikalisering upp ur en bisats till första positionen i huvudsatsen, något som resulterar i en satsfläta:
- Honom vill jag inte att du träffar. (honom topikaliserat ur bisatsen "att du träffar honom ")
Andra språk kan till exempel använda särskilda grammatiska markörer för att beteckna det som topikaliseras. I ett språk som Cebuano står en topikaliserad nominalfras normalt i absolutivt kasus, förutom att det också lyfts fram i ordföljden. Japanska markerar topikalisering genom att lägga till markören は (wa) efter ett ord, och koreanska använder på samma sätt 는 (neun) och 은 (eun).
