Uuno Kailas
Frans Uuno Kailas, född Salonen 29 mars 1901 i Heinola landskommun, Finland, död 22 mars 1933 på ett sanatorium i Nice, Frankrike, begravd i Helsingfors på statens bekostnad, var en finskspråkig författare.
Författarskap
Uuno Kailas är mest känd för sina dikter. Fem diktsamlingar utkom under åren 1922-1931, samt postumt hans novellsamling som på svenska heter Rökskuggan (Geber, 1941, i översättning och med förord av Thomas Warburton). I den ingår också några dikter och litteraturbetraktelser (på Internet kan man hitta ytterligare några sådana). De är svåra att bedöma; vissa är riktigt bra, andra inte, men det märks att han var en framtidens diktare, följde tidens strömningar och påverkades av författare som Edith Södergran, vars dikter han översatte till finska. Inte för inte var han en av de ledande gestalter bakom Fackelbärarna, även om han även publicerade sig i tidningar som Helsingin Sanomat.
Novellerna är också ojämna och det märks att han blev intagen på sinnessjukhus år 1929 för tvångsföreställningar och självmordstankar. Nästan alla hans noveller berör sjuka människor som ser eller hör sådant som medmänniskorna inte kan ta del av. Samtidigt är Kailas känslighet finstämd, som i novellen ”Passar mig inte”. Den är aktuell eftersom den handlar om en lytt pojkes uppväxt och att han inte blir lycklig trots att han genom en operation blir så gott som botad. Detta eftersom den yttre förändringen inte blir lyckad om man inte läker inombords först.
Döden är också ständigt närvarande i Kailas noveller; inte konstigt då han led av TBC och hade fått sin dödsdom av läkare. Tankar och känslor om döden kommer till uttryck i varje novell. Vissa ställen kan citeras som visdomsord; ett lysande exempel från sidan 160 är:
”Ty själen förmådde inte ta del i tankearbetet; den vilade orörlig som vattnet i bottnen av en djup brunn där stäven inte räcker ned.”
Myter
Det finns många myter kring Uuno Kailas, en är att han tidigt blev föräldralös – hans far Eevert Kailanen (senare Salonen och Salomaa) dog emellertid först 1952. Dock är det sant att Uunos mor Olga (Honkapää) Salonen dog i barnsäng då Uuno var två år, vilket splittrade familjen eftersom fadern gifte om sig och Uuno växte upp hos släktingar på moderns sida.
En annan myt gäller Aunus-expeditionen. Detta teg han om ända tills sina sista levnadsdagar, då han återkom till minnena. År 1919 deltog han i en militär operation i Fjärrkarelen, vars mål var att nå Petroskoi och därmed säkra Aunus-området för Finlands räkning. Under kampanjen förlorade Kailas sin ungdomsvän Bruno Schildt under en expedition in i fiendeland. Kailas psyke var inte den starkaste och han deserterade, men infångades och bestraffades. Detta spelade egentligen ingen roll för de finländska frikårerna var på reträtt efter att södra fronten hade fallit. Detta senare saknas i novellen ”Bruno är död”, men det gör den inte sämre för Kailas framställer sig inte som en hjälte utan som den rädda och virriga artonåring han var. I Kailas sista brev 1933 till författarinnan Elsa Heporauta hade han skrivit att han hade haft en dröm om Bruno. Denna dröm var nog orsaken till att novellen skrevs och den känns också mer som en levnadsbetraktelse med sina beskrivningar av byarnas och landskapets utseende och människors levnadsvillkor.
Externa länkar
- ”Kailas, Uuno”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5039-1416928957645
- Kailas, Uuno i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0