Värnpliktsrådet

Värnpliktsrådet var ett råd bestående av förtroendevalda militärer ur olika förband som företrädde värnpliktiga soldater i Sverige. De besökte förband och arbetade opinionsbildande kring värnplikten. Deras beslutande organ var en årlig värnpliktskongress där även kommande års värnpliktsråd valdes.

1970-talet

1968 hölls en Värnpliktsriksdag i Stockholm, värnpliktiga med olika erfarenheter delade med sig av dessa till varandra. Försvarsmakten anammade idén och 1970 genomfördes den första värnpliktskonferensen i deras regi. Då tillsattes också den första Värnpliktiga arbetsgruppen. Deras uppgift var att bevaka de beslut som fattades på konferensen och se till att de inte föll i glömska, de ansvarade också för kontinuiteten i arbetet. Genom tillkomsten av denna fick värnpliktsrörelsen mer stadga och genomslagskraft. Nu kunde värnpliktiga från hela landet utbyta erfarenheter, formulera gemensamma ståndpunkter och därmed ge tyngd åt påtryckningar på myndigheterna.

Under 70-talet var värnpliktsrörelsens viktigaste krav:

• lagreglerat medinflytande för värnpliktiga
• avskaffande av arreststraffet
• införande av ständig nattpermission
• höjt utryckningsbidrag
• fria resor varje tjänstefri helg

Från början var metoderna radikala och kampmetoder som massjukskrivningar, demonstrationer och namninsamlingar förekom. En förändrad syn på medinflytande och värnpliktiga över huvud taget har gjort att rörelsen och rådet har kunnat arbeta mer genom dialog efterhand åren har gått. Det har också inneburit att medlemmarnas partitillhörighet som från början var ganska tydlig med olika läger inom värnpliktsrörelsen och därmed stora splittringar har kunnat arbetas bort. Nu återstår i det närmaste ingen sådan problematik och Värnpliktsrådet är idag partipolitiskt obundet.

1980-talet

1987 infördes en ny medinflytandeförordning, som Sveriges Centrala Värnpliktsråd (SCVR) var med och utarbetade. Den innebär att SCVR är obligatorisk samtalspart med myndigheter på alla nivåer avseende frågor med anknytning till de värnpliktiga.

1990-talet

1990 års försvarsbudget innehöll, som första budget genom tiderna, en utgiftspost för förplägnadsersättning på helger till alla värnpliktiga. Värnpliktsrörelsens kamp för matersättning på helger gav därmed ett välkommet resultat.

Strävan att förbättra har ökade i och med de försämringar som inträffade under 1992 och början av 1993. Mer än någonsin tidigare försämrades värnpliktigas förmåner. Antalet hemresor halverades och regeringen beslutade om att frysa dagersättningen under ett år. Engagemanget i hemresefrågan var mycket stort bland de värnpliktiga och resulterade i att de fria hemresorna återinfördes den 1 juli 1995, för varje tjänstefri helg.

Från 1994 har förordningen ändrats så att samtliga värnpliktsrådsledamöter arbetar heltid under värnpliktsförmåner.

Sedan den 1 juli 1995 råder en ny pliktlag, lagen om totalförsvarsplikt. I och med den integrerades Värnpliktsrådets och de civilpliktigas motsvarighet, Civilpliktsrådets, verksamhet. De driver i många fall samma krav och har därför en gemensam ambition att likrikta kravdrivningar och andra frågeställningar. Detta samarbete är fortfarande under utveckling och kommer att behöva en löpande diskussion.

Från och med Värnpliktskongressen 1997 övertog Värnpliktsrådet huvudmannaskapet för Värnpliktskongressen.

Ett steg mot att öka kontinuiteten från ett verksamhetsår till ett annat var anställandet av en generalsekreterare. Denna person var anställd av Värnpliktsrådet och tillsattes inte av Värnpliktskongressen. Syftet var att skapa en kontinuitetsbrygga som skulle sträcka sig över ett antal år.

2000-talet

Mellan 2000-2010 minskade antalet värnpliktiga i Sverige enormt mycket vilket också påverkade Värnpliktsrådet. Trots detta fortsatte Värnpliktsrådet sitt arbete ända in i det sista. Den 1 juli 2010 slutade Sverige att tillämpa värnplikten och som en konsekvens av detta lades Värnpliktsrådet ner vid nyår samma år.

Försvarsmaktens personalförsörjning bygger nu på frivillighet och vissa frågor som Värnpliktsrådet atbetat för genom tiderna tas nu över av respektive soldats fackförbund. Dock kommer den kunskap som värnpliktsrörelsen byggt upp föras över till en nystartad organisation: Intresseorganisationen Svensk Soldat som fortsätter att kämpa för soldatens rättigheter.

Namnbyten

• 1970-1984 Värnpliktiga arbetsgruppen
• 1984-1994 Sveriges Centrala Värnpliktsråd, SCVR
• 1994-2010 Värnpliktsrådet

Generalsekreterare för Värnpliktsrådet

• 1996-1997 Robert Park Dimmlich
• 1997-1998 Mikal Björkström
• 1998-1999 Klas Lindström
• 1999-2000 Johan Åsberg (senare Johan Karlbom)
• 2001-2003 Andréas Wallner
• 2003-2006 Simon Rothstein
• 2006-2008 Salim Tamimi
• 2008-2010 Anders Eriksson