Våglängdsmultiplexering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Våglängdsmultiplexering, förkortas WDM från engelskans wavelength-division multiplexing, är en multiplexteknik att optiskt blanda olika våglängder för att öka överföringskapaciteten i fiberoptiska transmissioner.

Med det allt ökande behovet av transmissionskapacitet inom telekommunikation används flera samtidiga lasrar i en och samma optofiberlänk mellan två noder. Till exempel kan bandpassfilter användas för att separera de olika kanalerna. Vid våglängdsmultiplexering runt våglängdsområdet 1550 nm kan man lokalisera lasrar med en separation av 40-50 GHz, varje laser kan då överföra 10 Gbit/s utan att interferera med intilliggande laser. Då frekvens är inversen av våglängd så är tekniken för våglängdsmultiplexering likvärdig metoder för frekvensmultiplex. Termen våglängdsmultiplexering används därför ofta för optiska system, medan frekvensmultiplexering ofta används för radiosystem.

Olika typer av Wavelength Division Multiplexing används:

  • WDM normalt sammanblandning av två våglängder 1310nm och 1550nm
  • CWDM Coarse wavelenght division multiplexing finns i typer för 8 eller 16 våglängder i ett grövre spektrum (20nm) som spänner över både 1300nm och 1500nm banden, normalt följer mad vågländer enligt ITU.
  • DWDM, Dense wavelenght division multiplexing använder ett mycket tätare spektrum (100GHz ca. 0,8nm) och kräver stabilare lasrar med temperaturstabilisering. System finns med många våglängder typ. 40 som alla normalt ligger i 1550nm området. Systemen använder normalt våglängder enligt ITU.

Se även[redigera | redigera wikitext]