Våglängdsmultiplexering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Våglängdsmultiplexering är en teknik för att göra flera samtidiga överföringar via samma länk, och förkortas WDM från engelskans wavelength-division multiplexing. Med det allt ökande behovet av transmissionskapacitet inom telekommunikation används flera samtidiga lasrar i en och samma optofiberlänk mellan två noder. Till exempel kan bandpassfilter användas för att separera de olika kanalerna. Vid våglängdsmultiplexering runt våglängdsområdet 1550 nm kan man lokalisera lasrar med en separation av 40-50 GHz, varje laser kan då överföra 10 Gbit/s utan att interferera med intilliggande laser. Då frekvens är inversen av våglängd så är tekniken för våglängdsmultiplexering likvärdig metoder för frekvensmultiplex. Termen våglängdsmultiplexering används därför ofta för optiska system, medan frekvensmultiplexering ofta används för radiosystem.

Se även[redigera | redigera wikitext]