Manteln: Skillnad mellan sidversioner
Essin (Diskussion | Bidrag) m Gjorde redigering 46470965 av 217.214.149.147 (diskussion) ogjord Märke: Gör ogjord |
Uppdaterat artikeln. Utvecklat med def. på övre och nedre manteln. |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
{{fler källor|datum=2019-04}} |
{{fler källor|datum=2019-04}} |
||
[[Fil:Slice earth.svg|thumb|301x301px| |
[[Fil:Slice earth.svg|thumb|301x301px|Illustration av jordens inre med manteln i grönt. 3. (ljusare grön) visar övre manteln. 4.(mörkare grön) visar undre manteln. A. är Mohorovičić-diskontinuiteten.]] |
||
'''Manteln''' finns i [[jorden]]s inre och i andra [[stenplanet]]er, mellan [[Jordens kärna|kärnan]] och [[jordskorpa]]n. Manteln sträcker sig från 10–70 km djup till 2 900 km. Manteln kan smälta bergarter ([[magma]]) som vid [[vulkanutbrott]] kan tränga upp som [[lava]]. |
'''Manteln''' finns i [[jorden]]s inre och i andra [[stenplanet]]er, mellan [[Jordens kärna|kärnan]] och [[jordskorpa]]n. Manteln sträcker sig från 10–70 km djup till 2 900 km. Manteln kan smälta bergarter ([[magma]]) som vid [[vulkanutbrott]] kan tränga upp som [[lava]]. |
||
Manteln består av [[järn]]- och [[magnesium]]rika [[silikat]]bergarter. Silikater är föreningar av kisel och syre. |
Manteln består av [[järn]]- och [[magnesium]]rika [[silikat]]bergarter. Silikater är föreningar av kisel och syre. |
||
Manteln utgör cirka 80 procent av jordens volym. |
|||
Jordens mantel utgör hela 84% av jordens volym. Dess yttersta del utgör tillsammans med [[jordskorpan]] [[litosfär]]en. Gränsen mellan jordskorpan och manteln utgörs av [[Mohorovičić-diskontinuiteten]], ofta kallad Moho.<ref>{{Webbref|url=http://www.capensis.se/Geo%20div/PDF%20Geo/Ge%201%20del%204%20Historisk%20geologi.pdf|titel=Historisk geologi (pdf)|hämtdatum=30 september 2022|datum=2020-04-27|utgivare=Capensis.se}}</ref> |
|||
Under litosfären finns [[astenosfär]]en (80-200 km ned till cirka 700 km) som kännetecknas av så hög temperatur att den närmar sig bergarternas smältpunkt. Dessa är därför delvis smälta och plastiska (mjuka). Det radioaktiva sönderfallet i massan är starkare på vissa ställen och där sker smältningen. Detta bildar i sin tur kraftiga, långsamma virvelrörelser (s.k. konvektionsströmmar), och dessa förflyttar sakta delar av litosfären, som är uppsprucken i stora s.k. litosfärplattor. Litosfärplattorna är stela och glider ovanpå nästa lager. Det förefaller som om dessa berggrundsplattor skulle flyta på sitt underlag som isflak flyter på vattnet. När sedan spänningen i manteln inte kan hållas längre utlöses en jordbävning.<ref>{{Bokref|upplaga=2nd ed|titel=The solid earth : an introduction to global geophysics|url=https://www.worldcat.org/oclc/53325178|utgivare=Cambridge University Press|datum=2005|hämtdatum=2022-09-30|isbn=0-521-89307-0|oclc=53325178|förnamn=C. M. R.|efternamn=Fowler}}</ref> |
|||
Övre manteln utgörs av astenosfären och den del av litosfären som inte tillhör jordskorpan. Temperaturen här sträcker sig från 200°C närmast jordskorpan till 900°C närmast nedre manteln.<ref>{{Bokref|titel=The Earth's heterogeneous mantle : a geophysical, geodynamical, and geochemical perspective|url=https://www.worldcat.org/oclc/908192075|datum=2015|hämtdatum=2022-09-30|isbn=978-3-319-15627-9|oclc=908192075}}</ref> |
|||
Under den plastiska astenosfären ligger [[Mesosfär (manteln)|mesosfären]]. Temperaturen är högre men trycket är likaså högre. Därför är den inre manteln inte mjuk. Mesosfären är direkt över kärnan, och med hjälp av konvektionsströmmar lämnas värme till mantelns övre del.<ref>[http://www.capensis.se/Geo%20div/PDF%20Geo/Ge%201%20del%204%20Historisk%20geologi.pdf Capensis.se – Historisk geologi (pdf)]</ref> |
|||
Nedre manteln (historiskt kallad mesosfären vilket inte ska förväxlas med det atmosfäriska lagret med [[Mesosfär (atmosfär)|samma namn]]) har en ännu högre temperatur (1 600 - 2 300°C), men då även trycket är högre så är den inte plastisk. Nedre manteln omsluter jordens kärna, och med hjälp av [[Konvektion|konvektionsströmmar]] lämnas värme till den övre.<ref>{{Bokref|titel=The Earth's lower mantle : composition and structure|url=https://www.worldcat.org/oclc/988167555|utgivare=Springer|datum=2017|hämtdatum=2022-09-30|isbn=978-3-319-55684-0|oclc=988167555|förnamn=Felix V.|efternamn=Kaminsky}}</ref> |
|||
== Referenser == |
== Referenser == |
||
Versionen från 30 september 2022 kl. 17.02
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Manteln finns i jordens inre och i andra stenplaneter, mellan kärnan och jordskorpan. Manteln sträcker sig från 10–70 km djup till 2 900 km. Manteln kan smälta bergarter (magma) som vid vulkanutbrott kan tränga upp som lava.
Manteln består av järn- och magnesiumrika silikatbergarter. Silikater är föreningar av kisel och syre.
Jordens mantel utgör hela 84% av jordens volym. Dess yttersta del utgör tillsammans med jordskorpan litosfären. Gränsen mellan jordskorpan och manteln utgörs av Mohorovičić-diskontinuiteten, ofta kallad Moho.[1]
Under litosfären finns astenosfären (80-200 km ned till cirka 700 km) som kännetecknas av så hög temperatur att den närmar sig bergarternas smältpunkt. Dessa är därför delvis smälta och plastiska (mjuka). Det radioaktiva sönderfallet i massan är starkare på vissa ställen och där sker smältningen. Detta bildar i sin tur kraftiga, långsamma virvelrörelser (s.k. konvektionsströmmar), och dessa förflyttar sakta delar av litosfären, som är uppsprucken i stora s.k. litosfärplattor. Litosfärplattorna är stela och glider ovanpå nästa lager. Det förefaller som om dessa berggrundsplattor skulle flyta på sitt underlag som isflak flyter på vattnet. När sedan spänningen i manteln inte kan hållas längre utlöses en jordbävning.[2]
Övre manteln utgörs av astenosfären och den del av litosfären som inte tillhör jordskorpan. Temperaturen här sträcker sig från 200°C närmast jordskorpan till 900°C närmast nedre manteln.[3]
Nedre manteln (historiskt kallad mesosfären vilket inte ska förväxlas med det atmosfäriska lagret med samma namn) har en ännu högre temperatur (1 600 - 2 300°C), men då även trycket är högre så är den inte plastisk. Nedre manteln omsluter jordens kärna, och med hjälp av konvektionsströmmar lämnas värme till den övre.[4]
Referenser
- ^ ”Historisk geologi (pdf)”. Capensis.se. 27 april 2020. http://www.capensis.se/Geo%20div/PDF%20Geo/Ge%201%20del%204%20Historisk%20geologi.pdf. Läst 30 september 2022.
- ^ Fowler, C. M. R. (2005). The solid earth : an introduction to global geophysics (2nd ed). Cambridge University Press. ISBN 0-521-89307-0. OCLC 53325178. https://www.worldcat.org/oclc/53325178. Läst 30 september 2022
- ^ The Earth's heterogeneous mantle : a geophysical, geodynamical, and geochemical perspective. 2015. ISBN 978-3-319-15627-9. OCLC 908192075. https://www.worldcat.org/oclc/908192075. Läst 30 september 2022
- ^ Kaminsky, Felix V. (2017). The Earth's lower mantle : composition and structure. Springer. ISBN 978-3-319-55684-0. OCLC 988167555. https://www.worldcat.org/oclc/988167555. Läst 30 september 2022