70 millimeters film
70 mm film är ett filmformat för biografvisning, där filmremsan är dubbelt så bred som normalfilm.
Kanske den första film som spelades in i formatet var Henry Regatta av Birt Acres i juli 1896. Den hade premiär på Palace Theatre i London den 27 mars 1897.
Den första långfilmen var Il sacco di Roma, Italien 1923, i regi av Enrico Guazzoni. Systemet kallades för Alberini Panoramica/Panoramico Alberini och hade utvecklats av Filoteo Alberini i Italien 1914. Bildförhållandet var antagligen 2.20:1, men uppgiften 2.52:1 existerar också. Det var 5 perforeringar per bild och den var inspelad med en roterande vidvinkellins.
1929-30 kom några filmer i 70 mm från Hollywood, men formatet slog aldrig igenom eftersom det krävdes att biograferna byggdes om, en dyr åtgärd efter att man precis byggt om för ljudfilm. Filmerna var inspelade med Mitchellkameran med 4 perforeringar per bild och bildformatet 2.13:1. Det fanns fyra system:
(1) Fox Grandeur/Grandeur, Fox 1929-31, ljudspåret var större än vanligt och man gjorde experiment med ett Perspecta-liknande stereoljud. (Disney använde Perspecta för första gången i Fantasia.) Filmerna spelades i regel också in 35 mm-versioner, som kunde visas Magnascope, ett system där man med en projektorlins förstorade bilden
- Fox Grandeur News, 1929
- Fox Movietone Follies of 1929, 1929, David Butler, 80 min, även i 35 mm-version med Technicolor-sekvens
- Happy days, 1930, Benjamin Stoloff
- Niagara Falls, 1930
- Song o' my heart, 1930
- The big trail, 1930, Raoul Walsh, 158 min. Den här filmen, med John Wayne, konverterades till 35 mm vidfilm 1985 och finns utgiven på DVD tillsammans med 35 mm-versionen.
(2) Realife, MGM
- Billy the Kid, 1930, King Vidor
- The great meadow, 1931, Charles Brabin
(3) Magnifilm
- The bat whispers, 1930, Roland West. Miniatyrer och specialeffekter filmades i 35 mm och omfilmades i 70 mm.
(4) Vitascope
- Kismet, 1930, John Francis Dillon
- A soldier's plaything, 1930, Michael Curtiz
- The lash, 1930, Frank Lloyd
Det första 70 mm-systemet som spelades in på 65 mm-negativ var Todd-AO, utvecklat av Michael Todd och Brian O'Brien vid American Optical Co i USA. Mitchellkameran använde en 128◦ lens (bug eye) och bilden hade 5 perforeringar. Visningskopian var 70 mm med bildformatet 2.2:1 och 6-kanalers magnetiskt ljud. De första filmerna visades i 30 bilder/s (för bättre ljudkvalité) istället för den vanliga 24 bilder/s. Duken var böjd. Todd-AO användes 1954-1971.
Den första filmen i Todd-AO, Oklahoma!, hade världspremiär den 13 oktober 1955. Den spelades också in i 35 mm CinemaScope och båda versionerna finns på en DVD. Övriga filmer i Todd-AO: The thrill of Todd-AO (1956), Around the world in 80 days (1956), Poema o morye (Poem of a sea, Sovjet 1958), South Pacific (1958), men den här filmen spelades in med Panavison-linser, så den är egentligen Super Panavision 70, Porgy and Bess (1959), The Alamo (1960), Can-Can (1960), Povest plamennikh let (The story of flaming years, Sovjet 1961), Cleopatra (1963), The agony and the ecstasy (1965), The sound of music (1965), Those magnificent men in their flying machines or how I flew from London to Paris in 25 hours and 11 minutes (1965), Doctor Dolittle (1967), Star! (1968), 2001 - A space odyssey (1968), Airport (1970), Krakatoa East of Java, (1969), Hello, Dolly! (1969), The last valley (1970)
Todd-AO presenterades för första gången i Sverige 6 april 1959 på biografen Nya Ritz i Stockholm med filmen South Pacific. Den breda filmen introducerades i Sverige den 27 oktober 1898 av Cirkus Madigan vid en föreställning på Heden i Göteborg (annons i Göteborgs-Tidningen 27/10). Filmerna spelades in på 68 mm film i USA och Europa av American Biograph, för att undgå Edisons ensamrätt till 35 mm-kameran. Filmremsan saknade perforering, av samma skäl, både vid inspelning och visning. Filmen fördes framåt genom två hävarmar. Tidskriften Griffithiana Nr 66-70 innehåller en förteckning över inspelade filmer.
Andra 70 mm-system: Todd-70/Smell-O-Vision, Hif Fi Stereo 70 mm, Dimension 150 (bl a Patton), Super Panorama MCS 70 (Tyskland, bl a Playtime), Showscan (1980, 60 bilder/s), 70 mm Super Cinerama (som ersatte 3-films Cinerama, bl a The battle of the bulge och Grand Prix), MGM Camera 65 (bl a Ben-Hur), Ultra Panavision 70, Super Panavision 70 (bl a West Side Story, My fair lady och Brainstorm), Panavision Super 70 (Far and away, 1992), Sovscope 70 (som använder 70 mm negativ).
De senaste inspelade 70 mm-filmerna: Dead sea (1992, Todd-AO), Tanakh bibelen al-quran (Norge 2007, Super Panorama MCS70), Hamlet (1996) och Samsara (pågående, båda Panavision Super 70), Little Buddha (1993, ARRI 765).
Inga av de äkta 70 mm-formaten använder anamorfisk lins, dvs bilden är inte ihoptryckt på filmremsan. Däremot filmer som är uppblåsta från 35 till 70 kan göra det, t ex Super Technirama 70. Många senare filmer som förväntades bli kassasucceer släpptes dock i uppblåsta visningskopior i 70 mm, främst för att utnyttja ljudsystemet. Sen digitalljud med upp till åtta kanaler blivit standard för 35 mm film har knappt några filmer släppts i 70 mm.
IMAX och det snarlika Omnimax använder samma filmbas, men är annars ett helt annorlunda filmsystem där filmen löper horisontellt både i kameran och projektorn i stället för det normala vertikalt. Bilden är vriden 90 grader, det gör att bredden på filmremsan blir höjden på bilden och bredden på bilden kan i princip bli hur stor som helst. Bildformatet 1.43:1.
70 mm film med eller utan perforeringshål används även i vissa stillbildskameror.
Källor [redigera]
John Belton: Widescreen cinema (1992)
M.Z. Wysotsky: Wide Screen Cinema and Stereophonic Sound (1971)
70 mm - Bigger than life (katalog till 70 mm-retrospektiv i Berlin 2009)
