Allmogejakt

Allmogejägaren var ursprungligen en jägare som bedrev jakt som var av väsentlig betydelse för familjens försörjning.

De äldsta jaktförhållandena fick Sverige genom landskapslagarna under 1200- och 1300-talen. I Magnus Erikssons landslag från 1351 var högviltet - älg, hjort och rådjur - kungens och adelns djur. I Kristoffers landslag som kom i slutet av 1300-talet fick jordägande bönder i Dalsland, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingeland rätt att jaga älg. Rätten att jaga älg utsträcktes senare även till övre Norrland och Finland. Även i Jämtland-Härjedalen som löd under Danmark-Norge hade de jordägande bönderna rätt att jaga älg. I slutet av 1500-talet infördes skjutvapen för jakt - som enbart fick användas av adeln och kungen - allmogen fick inte rätt att bedriva jakt med skjutvapen - med undantag för de norra delarna av landet.

Under Vasakungarna på 1500- och 1600-talen blev det en tydligare uppdelning och uppstramning av de jaktliga rättigheterna. Kungen hade ensam rätt att jaga på kronans jord och adeln fick rätt att jaga högvilt (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark. Däremot tilläts inte de jordägande bönderna att jaga högvilt (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark och straffen för överträdelser var kännbara. Andra skärpningar som infördes var att "rovdjursskall" som bönderna tidigare hanterat själva togs över av myndigheterna.

Vasakungarna gjorde också ett försök att lägga beslag på den lönsamma pälshandeln (framförallt ekorre, hermelin, mård och bäver) - där fogdarna skulle uppsamla skinn till kungens skinnkammare. Men dessa försök misslyckades, vilket medförde att handel med pälsverk förblev fri.

Under 1600- och 1700-talet var jakten i Sverige en dragkamp mellan privilegierade jägare - kungen och adeln - och de oprivilegierade jägarna - de jordägande bönderna. Alla andra t.ex. präster, knektar, daglönare, klockare hade inte rätt jaga. 1664 jaktstadga innebar ytterligare begränsningar för oprivilegierade jägarna - där jakten på fågel blev olovlig, med undantag av skärgårdsborna som fick behålla rätten till sjöfågeljakt. Under 1700-talet kom vissa förändringar och moderniseringar, men processen gick långsamt. År 1702 fick allmogen rätt att bära och bruka skjutvapen för "odjurs" bekämpning. År 1767 fick invånarna i norrlandslänen rätt att jaga älg med skjutvapen och den riktiga stora förändringen kom år 1789.

Innan 1789 hade den svenska bonden - med vissa undantag i Norrland - inte rätt att jaga högdjur (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark, utan detta var kungens och adelns privilegium. Men genom samhällsförändringarna i Frankrike och rädsla för revolution i Sverige gav kungen (Gustav III) den svenska bonden rätt att jaga allt vilt på sin egen mark. Följden av detta innebar att älg, hjort och rådjur nästan utrotades i södra Sverige, eftersom jakten blev oreglerad, storviltet fick även konkurrens av böndernas tamdjur samt att vapenutvecklingen innebar bättre precision och räckvidd. Även vargens beteendemönster förändrades på grund av den oreglerade jakten - när vargens naturliga bytesdjur minskade började vargen istället ge sig på tamboskapen.

Befolkningen i Sverige fördubblades på hundra år och under 1850-talet levde cirka en tredjedel av befolkningen (en miljon människor) under existensminimum. Därför blev allmogejakten ett viktigt försörjningstillskott - för en fattig bonde, torpare eller backstugusittare - jakten blev med andra ord "fattigmans hjälpare i nöden". 1830 bildades Svenska jägarförbundet för att stävja den oreglerade jakten och för att rädda klövdjursbeståndet i Sverige, vilket innebar att jägarna blev landets första vilt- och naturvårdare. 1938 bildades Jägarnas Riksförbund som skulle främja god jakt, viltvård och naturvård.

Slutet för den gamla allmogejakten kom genom ny jaktlagstiftning år 1938, vilken innebar att fångst med fällor mer eller mindre upphörde. I och med detta började nöjes- och rekreationsjakten utvecklas i Sverige till den jaktformen som vi ser idag. Nöjes- och rekreationsjakten kan vara alltifrån de traditionella jaktlagen - som i vissa fall kan ses som en modern form av allmogejakt till köpjakter (korttidsjakt) inom eller utanför Sveriges gränser s.k. jaktturism.