Anrikning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kross- och anrikningsverket för Tuna-Hästbergs gruva (nedlagd sedan 1968).

Anrikning (av tyska Anreicherung) är separering av olika ämnen i en blandning eller lösning för att öka koncentrationen av ett specifikt ämne.

Sovring och anrikning av malm[redigera | redigera wikitext]

Krossning av malm.
Flotationsanläggning i Falconbridge.

Inom gruvdriften koncentreras malm i ett anrikningsverk genom att den omkringliggande stenen rensas bort, för att få mindre slagg i smältan. Ett första steg i processen är sovringen där särskiljning av större malmstycken från gråberget sker. Nästa steg är att finfördela materialet med krossar och kvarnar till slig. Därefter använder man en eller flera anrikningsmetoder beroende på skillnader i fysikaliska egenskaper hos malmen och gråberget.

Flotation[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Flotation

Mineralen som man önskar separera görs hydrofob genom att man tillsätter en surfaktant som väter mineralen men samtidigt är vattenavstötande. Genom att blåsa in luftbubblor i slurryn så dras de hydrofoba partiklarna till bubblorna för att sedan avskiljas på yta där det bildade skummet kan separeras.

Specifik vikt[redigera | redigera wikitext]

Genom att utnyttja skillnader i densitet kan man separera värdefulla mineraler från gråberg.

Elektrostatisk separation[redigera | redigera wikitext]

Genom att icke ledande mineraler behåller en elektrisk laddning kan man få dessa mineralkorn att attraheras av en elektriskt laddad trumma.

Magnetisk separation[redigera | redigera wikitext]

Magnetiska mineraler som Magnetit och Magnetkis kan separeras från det icke magnetiska gråberget med hjälp av magneter.

Anrikning inom kärnkraft[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Urananrikning
Urananrikningsanläggning i Paducah.

Den process i vilken man ökar koncentrationen av den klyvbara isotopen U235 i det uran som utvunnits ur uranmalm. Detta måste göras då halten U235 bara är ungefär 0,7% i naturligt förekommande uran, medan den övriga delen (framför allt U238) inte klyvs i de förhållanden som råder i en kärnreaktor.

Eftersom den energi som frigörs i en kärnreaktor frigörs då neutroner kolliderar med U235-atomer och får dessa att klyvas och samtidigt avge nya neutroner, så kommer processen att avstanna om alltför många neutroner "försvinner". Till exempel genom att fångas in av icke klyvbara atomkärnor. Detta kan förhindras genom att till exempel öka andelen klyvbara kärnor (U235) till ungefär 2-5%, eller det kan åstadkommas genom att välja tungt vatten som moderator, då vätet i detta vatten har mindre sannolikhet att fånga in neutroner.

Anrikningen sker genom att förgasa uranhexafluorid, UF6. Man kan sedan låta denna gas passera genom ett membran. De lättare U235F6 har högre sannolikhet att passera genom membranet och den gas som passerar innehåller följaktligen en högre halt av klyvbart uran. Andra metoder använder ultracentrifug eller elektromagnetisk separation i en masspektrometer.

Se även[redigera | redigera wikitext]