Magnetit

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Magnetit
Magnetite.jpg
Magnetit från Italien
Grupp Oxider
Dana klassificering 7.2.2.3
Strunz klassificering 4.BB.05
Kemisk formel Fe3O4
Färg svart, grå
Förekomstsätt Vanligen massivt kornig eller som oktaedriska kristaller, även som dodekaedriska kristaller.
Kristallsystem Kubisk
Spaltning Saknas
Brott Ojänmt
Hållbarhet Skör
Hårdhet (Mohs) 5,5–6,5
Glans Metallisk, submetallisk
Transparens opak
Streckfärg svart
Specifik vikt 5,17–5,18
Diagnostiska egenskaper Starkt magnetisk
Referenser [1]

Magnetit, ibland även kallat svartmalm, är en gråsvart järnoxid med formeln Fe3O4, där två av järnatomerna har laddningen +3 och en har laddningen +2. Magnetit bildas huvudsakligen under högt tryck och hög temperatur och nybildas inte i någon stor utsträckning på jordytan. Bildas dock till exempel i samband av korrosion av stål, och ingår därför ofta i rost. Magnetit är också en vanlig järnmalm som bryts i bland annat Kiruna och Malmberget. Magnetit är naturligt magnetiskt (ferrimagnetiskt), vilket gör den lätt att skilja ut från det omgivande gråberget.

Ett närbesläktat mineral är maghemit γ-Fe2O3, en gulaktig järnoxid som framförallt förekommer i tropikernas jordar sedan allt järn oxiderats till Fe3+, och ingår även i rost. Även maghemit är ferrimagnetiskt.

Svenska fyndplatser[redigera | redigera wikitext]

  • Kiruna, massiv och i kristallform. Utgör malmen i de flesta gruvorna i området.
  • Malmberget, som upp till 2 cm stora kristaller i druser (i renare form än Kirunagruvan då den innehåller lägre halter Fosfor).
  • Smålands Taberg, en stor förekomst av varianten titanomagnetit med upp till 6% TiO.
  • Bergslagen, förekommer i många gruvor som fina kristaller i talkhaltiga bergarter.

Övriga fyndigheter[redigera | redigera wikitext]

I Norge förekommer talrika fyndigheter från Trondheim till Tromsø, liksom i Sydvaranger.

Bland andra områden, som är rika på magnetit, kan nämnas Uralbergen och många ställen i Nordamerika.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 
  2. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]