Antikropp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Antikroppar eller immunglobuliner är Y-formade proteiner som används av kroppens immunsystem för att upptäcka och identifiera främmande ämnen, till exempel virus, bakterier eller parasiter. Antikroppens funktion är att binda sig till specifika ytmolekyler, antikroppens antigener, på dessa smittämnen och på så sätt göra det möjligt för andra vita blodkroppar och komplementproteiner att eliminera dem från kroppen. Finns detta antigen närvarande, stimuleras kroppen att producera mer av antikroppen. Antikroppar är lösliga receptorer som bildas av en viss typ av vita blodkroppar, B-lymfocyter, även kallade för B-celler.

Irreguljära antikroppar är inom transfusionsmedicin en benämning på antikroppar som inte automatiskt finns om ett visst antigen saknas. Vid autoimmuna sjukdomar bildar kroppen antikroppar mot friska och fungerande organ eller strukturer, så kallade autoantikroppar.

Uppbyggnad och struktur[redigera | redigera wikitext]

Schematisk bild av en antikropp som binder till en antigen

En antikropp består av 4 polypeptidkedjor, två identiska s.k. tunga kedjor och två identiska s.k. lätta kedjor, som binds samman av disulfidbryggor. Hela antikroppsmolekylen har formen av ett Y. När en antikropp binder till ett antigen sker det strukturella förändringar i antikroppens "svans" som kan ge olika effekter.

En antikropp är ett protein och således finns det en gen som beskriver proteinet. Denna gen är från början inte färdig utan består endast av ett antal gensegment. Under den omogna B-cellens utveckling i benmärgen kommer cellen att bygga ihop ett antal av dessa gensegment till en färdig gen (egentligen finns det tre gener, en för den tunga kedjan och två för den lätta kedjan). Denna genbyggnadsprocess har ett antal slumpmässiga inslag vilket får konsekvensen att olika B-lymfocyter kommer att bygga ihop lätt olika varianter av denna gen. Detta i sin tur får konsekvensen att ytmönstret högst upp på Y:ets två skänklar kommer att se olika ut för antikroppar som sitter på en B-lymfocyt jämfört med de som sitter på en annan.

En enskild B-lymfocyt som har färdigutvecklats delar sig och ger upphov till ett antal identiska dotterceller vilket får till följd att i kroppen finns det ett stort antal B-lymfocytfamiljer (c a 100 miljoner) där alla B-lymfocyter inom en familj har likadana antikroppar men olika familjer har olika antikroppar. Detta gör det möjligt att kunna producera antikroppar mot i princip varje tänkbart smittämne med olika ytstrukturer.

Varje B-lymfocyt har möjlighet att producera antikroppar med c a 9 olika varianter av Y:ets pinne. Denna del av antikroppsmolekylen kallas för den konstanta delen (trots att den kan variera något). Dessa varianter kallas för antikroppsklasser och det finns 5 s.k. huvudklasser (och några underklasser). Huvudklasserna kallas för IgM, IgG, IgA, IgD och IgE. En antikroppsmolekyl med en M-pinne kallas för Immunglobulin M, IgM, en antikropp med en G-pinne kallas för Immunglobulin G, IgG o.s.v.. Anledningen till att det finns olika varianter av den konstanta delen är att det krävs olika mekanismer för att bryta ner det en antikropp bundit sig till. Antikroppen binder sig till smittämnet med sina två skänklar och de vita blodkroppar eller komplementproteiner som skall eliminera det antikroppen bundit fäster vid antikroppens konstanta del. Att till exempel ta hand om och bryta ner viruspartiklar kräver en sorts effektormekanismer och att bryta ner större inälvsparasiter kräver andra effektormekanismer. I det första fallet produceras IgG antikroppar och i det andra fallet IgE antikroppar. Ytantikropparna som sitter på en B-lymfocyt är alltid av IgM eller IgD typ. Då B-lymfocyten aktiveras och producerar plasmaceller kommer den att ändra klass på sina antikroppar och vilken klass det blir avgörs av vilka kemiska signaler den mottager från omgivningen.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Vid angrepp markerar antigenet som en signalflagga. Då till exempel en bakterie blivit klädd med antikroppar händer följande:

  • Komplementsystemet aktiveras och kan döda bakterien direkt
  • Komplementsystemet avger också proteiner som lockar dit andra celler i immunsystemet (kemotaxi). De bidrar också till en inflammatorisk reaktion med ökat blodflöde som underlättar försvaret
  • Fagocyterande celler, främst neutrofiler och makrofager, känner igen antikropparna och fagocyterar bakterien. Vid bakterieinfektioner är neutrofilerna viktigast – de anländer i massor, fagocyterar bakterier och dör. Makrofagerna har större förmåga att bryta ner fagocyterat material, längre livslängd och större betydelse som antigenpresenterande celler men finns i mycket mindre antal.

Antikropparna sitter från början fast i B-lymfocyternas cellmembran och en enskild B-lymfocyt har ungefär 30000 så kallade ytantikroppar i sitt cellmembran. En ytantikropp är fastsatt så att Y:ets pinne sitter fast i cellmembranet och Y:ets två skänklar pekar utåt. Om en B-lymfocyt får ett antal av sina ytantikroppar korsbundna av något objekt (t ex av en bakterie som fastnat på ytantikropparna) och samtidigt får vissa kemiska signaler från en annan typ av vit blodkropp som heter T-lymfocyt, så stimuleras B-lymfocyten att dela sig och producera dotterceller som kallas för plasmaceller. Dessa plasmaceller producerar antikroppar som de släpper ifrån sig i kroppsvätskorna.