Immunglobulin E

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Immunglobulin klass E, IgE, utgör antikroppar som tidigare kallades reaginer[1]. IgE produceras av plasmaceller och kan binda till receptorermastceller och basofila granulocyter och därvid framkalla kraftiga inflammatoriska och allergiska reaktioner då en IgE-antikropp möter sitt motsvarande antigen. Atopi kallas den ärftliga benägenheten att bilda IgE-antikroppar mot naturligt förekommande antigener i vår omgivning[2].

Struktur[redigera | redigera wikitext]

IgE:s struktur.

Liksom övriga immunglobuliner är IgE uppbyggd av två lätta och två tunga proteinkedjor. Den tunga kedjan i IgE betecknas ε-kedjan och jämfört med de tunga kedjorna i IgG, IgA och IgD innehåller ε -kedjan en extra domän som ersätter den rörliga s.k. gångjärnsdelen i de andra kedjorna.

Förekomst av IgE i blodserum[redigera | redigera wikitext]

Koncentrationen av IgE i serum är extremt låg jämfört med andra immunglobulinklasser. Nivån ökar från i medeltal 0,22 IU/ml vid födelsen till ungefär 20 IU/ ml vid 14 års ålder.

Förhöjd koncentration av IgE i serum är vanligt vid allergiska sjukdomar, som allergisk rinokonjunktivit, allergisk astma, atopiskt eksem och nässelutslag. Förhöjda värden ses även hos rökare samt hos patienter med virusinfektioner. Hos patienter med parasitsjukdomar och vid vissa immunbristsjukdomar och vid Hyper-IgE syndrom.

Användning av IgE-bestämning i sjukvården[redigera | redigera wikitext]

Den första kommersiellt tillgängliga metoden för att påvisa allergenspecifika IgE-antikroppar kallades Radio-allergo-sorbent-test, förkortat RAST. Fortfarande använder många beteckningen RAST när de menar bestämning av IgE-antikroppar, trots att det nu är andra metoder som används. Metoderna används vid allergidiagnostik.

Resultatet av testet anges som antikroppskoncentration, till exempel kU/l. En kU motsvarar 3,2 nanogram antikropp. I sjukvården används emellertid oftast en semikvantitativ skala med sex IgE-klasser. IgE-antikroppsmätning ger liksom hudtester såväl falskt negativa som falskt positiva testresultat. Man kan därför i det enskilda fallet inte säkert dra slutsatsen från ett testresultat att allergenet i fråga verkligen utlöser besvär hos patienten. Det finns dock ett samband mellan nivå av allergenspecifikt IgE och sannolikheten för kliniskt relevant allergi. Ju högre halten är av IgE-antikroppar, desto större är sannolikheten för en kliniskt relevant allergi mot allergenet ifråga. Särskilt stor är risken för falskt positiva testresultat om man testar mot födoämnesallergen som är inblandade i korsreaktioner.

Historik[redigera | redigera wikitext]

De första fallen av pollenutlöst hösnuva rapporterades på 1800-talet men inte förrän hundra år senare upptäcktes sambandet mellan allergiska symtom och en serumfaktor, som länge kallades reagin. Två tyska vetenskapsmän, Carl Prausnitz och Hans Küstner visade 1921 att när serum från allergiska patienter injicerades på icke-allergiska individer, så fick dessa en lokal reaktion mot det allergen som givaren var allergisk mot.

Åren 1966 - 1967 identifierades reaginet av en forskargrupp, ledd av Kimishige Ishiszaka i Denver, Colorado. De kunde konstatera att det inte hörde till någon av de då kända immunglobulinklasserna. Samtidigt med Ishizaka upptäckte Uppsalaforskarna Gunnar Johansson och Hans Bennich ett myelomprotein med egenskaper som liknande reaginets. Inte heller detta protein kunde hänföras till någon av de kända immunglobulinklasserna. Uppsalaforskarna kunde med en känslig metod påvisa att patienter med allergisk astma hade förhöjda koncentrationer av detta nya immunglobulin jämfört med friska. De utvecklade en laboratoriemetod som kunde upptäcka antikroppar från det nya immunglobulinet mot allergen. Resultat med denna metod, Radio-allergo-sorbent-test (RAST) visade sig ha god överensstämmelse med hudtestet.

År 1968 fastställdes att reaginet, som man upptäckt, utgjorde en ny immunglobulinklass, IgE.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Reaginer”. Store norske leksikon. Store norske leksikon. http://snl.no/.sml_artikkel/reaginer. Läst 17 september 2012. 
  2. ^ ”Atopi”. Atopi. Allergia- ja Astmaliitto ry. http://www.allergia.fi/allergia-ja-astma/pa-svenska/allergi/atopi/. Läst 17 september 2012. 
  3. ^ ”Allergitermer ställs på sin spets”. Allergitermer ställs på sin spets. LäkarTidningen. http://ltarkiv.lakartidningen.se/artNo31301P#oversikt. Läst 17 september 2012. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gafvelin, Guro; IgE. I Hedlin, Gunilla & Larsson, Kjell (red) Allergi och astma. Studentlitteratur, Lund 2009.
  • Nordvall, Lennart och Eriksson, Nils E: Allergidiagnostik vid luftvägsallergier I Hedlin, Gunilla & Larsson, Kjell (red) Allergi och astma. Studentlitteratur, Lund 2009.