Auktoritarianism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Auktoritarianism eller Auktoritarism är ett styrelseskick[1][2][3] som karaktäriseras av förväntningar på absolut åtlydnad av makten (exempelvis myndigheter) och begränsning av individuella friheter.[4][5] En auktoritär stat anses inte vara demokratisk, där den högsta statsledningen agerar utan hänsyn till eventuell opposition.[6] Men auktoritarianism och demokrati är inte nödvändigtvis totala motsatser eller oförenliga. Det är fullt möjligt för demokratiska stater att ha starka auktoritära drag såväl i form som funktion för hur underkastelse inför myndighet sker. Exempelvis anses Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets premiärminister, omvald två gånger, visa på starka auktoritära drag.[7][8][9][10][11][12][13][14][15][16]

Enligt Juan Linz inflytelserika[17] beskrivning av auktoritarianism karaktäriseras auktoritära regimer av fyra egenskaper: (1) begränsad, ickerepresentativ politisk pluralism; det vill säga begränsning inom de politiska institutionerna, såsom lagstiftare, politiska partier, intresseorganisationer med flera, (2) legitimitet genom känslor och regimens centrala betydelse för att mota det onda i samhället, såsom lätt igenkännbara samhällsproblem, (3) varken koncentrerad eller omfattande politisk mobilisering är tillåten samt begränsningar för massmöten (som repressiv metod mot motståndare och ett förbud mot politisk verksamhet som undergräver regimen), och (4) den formella, verkställande makten är inte tydligt definierad, ofta skiftande och vag.[18]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet auktoritarianism bygger bygger på ordet "auktoritet" eller "autoritet", som kommer från latinets auctoritas, har olika innebörd såsom rättsgiltighet, myndighet, inflytande, anseende och person eller skrift, som tillerkänns ett visst anseende, sakkunskap med mera. En person eller myndighet som är auktoritativ har rätt och makt att påbjuda (någonting).[19]

Auktoritär personlighet[redigera | redigera wikitext]

Auktoritarism eller auktoritär personlighet karaktäriseras av ett stabilt, individuellt personlighetsdrag med anlag för fördomar (mot exempelvis minoriteter, oliktänkande och kan rättfärdiga brott mot dessa) och förakt mot svaghet, med en attraktion för makt, disciplin, rang och status och att blint underkasta sig myndighet. Den auktoritära personen har en benägenhet för positiv inställning till våld, är aggressiv genom numerärt övertag, vapen eller myndigheters uppmaning. Auktoritära individer tenderar att förespråka strängare straff och döma minoriteter hårdare.[20]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Roget’s II: The New Thesaurus (1995). ”Authoritarianism”. Houghton Mifflin Company. Arkiverad från originalet den 24 June 2008. http://web.archive.org/web/20080624085209/http://www.bartleby.com/62/15/A0111500.html. Läst 18 juni 2014. 
  2. ^ Baars, J. & Scheepers, P. (1993). "Theoretical and methodological foundations of the authoritarian personality". Journal of the History of the Behavioral Sciences, 29, pp. 345-353.
  3. ^ Adorno, T. W., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D.J., Sanford, R. N. (1950). The Authoritarian Personality. Norton: NY.
  4. ^ authoritarianism at the Encyclopedia Britannica. Läst 18 juni 2014.
  5. ^ "Authoritarianism". Free dictionary. Läst 18 juni 2014.
  6. ^ Norstedt uppslagsbok 1948/Auktoritär. Läst 17 juni 2014.
  7. ^ ”Orhan Pamuk says Erdoğan's government authoritarian”. Todayszaman.com. 5 June 2013. http://www.todayszaman.com/newsDetail_getNewsById.action?newsId=317450&columnistId=0. Läst 22 June 2013. 
  8. ^ Patrick Cockburn (7 June 2013). ”Turkey's protests and Erdogan's brutal crackdown: How long can defiant Prime Minister last?”. London: The Independent. http://www.independent.co.uk/news/people/profiles/turkeys-protests-and-erdogans-brutal-crackdown-how-long-can-defiant-prime-minister-last-8650171.html. Läst 18 Juni 2014. 
  9. ^ Board, Editorial (3 June 2013). ”Prime Minister Erdogan's strongman tactics in Turkey”. Washington Post. http://articles.washingtonpost.com/2013-06-03/opinions/39715196_1_protesters-akp-protect-journalists. Läst 18 juni 2014. 
  10. ^ ”Protesters are young, libertarian and furious at Turkish PM, says survey”. Daily News. http://www.hurriyetdailynews.com/protesters-are-young-libertarian-and-furious-at-turkish-pm-says-survey.aspx?pageID=238&nID=48248&NewsCatID=341. Läst 18 June 2014. 
  11. ^ The New York Times: Turkey’s Authoritarian Turn. Läst 18 juni 2014.
  12. ^ Almonitor: The Turkish 'Model' for Authoritarianism in Egypt. Läst 18 juni 2014.
  13. ^ Finansical times: Erdogan, justice and the rule of law: Turkey's leader is drifting towards authoritarianism. Läst: 18 juni 2014.
  14. ^ ”Turkey protests rage for second day”. Al Jazeera. 1 June 2013. http://www.aljazeera.com/news/europe/2013/06/20136162539347599.html. Läst 18 juni 2014. 
  15. ^ Seymour, Richard (31 May 2013). ”Istanbul park protests sow the seeds of a Turkish spring”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2013/may/31/istanbul-park-protests-turkish-spring. Läst 1 June 2013. 
  16. ^ Turkish ruling party 'to leave liberals out'”. Hürriyet Daily News. 2 April 2013. http://www.hurriyetdailynews.com/akp-to-leave-liberals-out.aspx?pageID=238&nid=44082. Läst 1 June 2013. 
  17. ^ Richard Shorten, Modernism and Totalitarianism: Rethinking the Intellectual Sources of Nazism and Stalinism, 1945 to the Present (Palgrave Macmillan, 2012), p. 256 (note 67).
  18. ^ Gretchen Casper, Fragile Democracies: The Legacies of Authoritarian Rule, p. 40-50 (citing Linz 1964).
  19. ^ Auktoritet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
  20. ^ Carl Delfin (2010). Auktoritarism hos polisstudenter. Linneuniversitetet.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]