Behaviorism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Behaviorism (IPA/bɪheɪvjəˈrɪsm/) är en vetenskaplig psykologisk strömning som lanserades av John Watson år 1913.

Behaviorismen är sprungen ur den komparativa psykologin, främst Ivan Pavlovs utveckling av klassisk betingning och B.F. Skinners forskning på operant betingning. Enligt behaviorismen är psykologins mål inte en beskrivning av människan, utan prediktion och kontroll av beteende. Psykologi ses som en gren av naturvetenskapen och ska därför ägna sig åt det som är objektivt mätbart. Således är endast observerbara beteenden, dvs biologiska och fysiologiska responser, föremål för studier.

Watson ansåg att människans själsliv är omöjligt att studera med vetenskapliga metoder. Han fann det omotiverat att beskriva människans själsliv utan att beakta det som påverkas av och utövar påverkan på detta; människans biologi och omgivning. Detta var vid 1900-talets början en mycket kontroversiell syn, som dels var en reaktion på förhärskande psykologiska teorier som tillämpade introspektion för att beskriva hur människan fungerar. Det finns dock en riktning inom behaviorismen som menar att människans tankar och känslor kan studeras, om än indirekt.

Sedan 1970-talet har intresset för den klassiska behaviorismen avsvalnat, mycket på grund av att behaviorismens visioner om en beteendets vetenskap inte kunnat infrias och att kognitiv psykologi istället fått ett uppsving. Den välbelagda behavioristiska grundforskningen lever dock kvar i den växande psykoterapeutiska inriktningen kognitiv beteendeterapi och i beteendeanalysen.

Till sentida, mer pragmatiska behavioristiska teoretiker hör John Staddon.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Watson, John B. (1913). ”Psychology as the Behaviorist Views it”. Psychological Review 20: sid. 158-177. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]