Psykologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Psykologi är läran om människans beteende, tankar, känslor och samspel med andra människor. En psykologs arbete kan röra sig inom vitt skilda områden, från forskning och undervisning till rådgivning och psykoterapi. Det kan röra sig om forskning kring områden som neuropsykologi, psykoneuroendokrinologi, mänskligt beteende, personlighetsutveckling eller artificiell intelligens. Det kan röra sig om rådgivning för företag eller regeringar om personalfrågor, sociala arbetsplatsfrågor, produktdesign, marknadsföring, personlig rådgivning eller terapi.

Psykologi som vetenskap[redigera | redigera wikitext]

Psykologi brukar räknas som beteendevetenskap. Den har många skärningspunkter med sociologi, antropologi, ekonomi och statsvetenskap, men skiljer sig i det att den huvudsakligen studerar enskilda individer snarare än individer i grupp.

Psykologi har också mycket gemensamt med biologi och neurovetenskap, men skiljer sig i det att den huvudsakligen fokuserar på de övergripande processerna i systemet, interaktionen mellan mentala processer och beteenden, snarare än de biologiska eller neurologiska processerna själva. Psykiatri är en lära som likt psykologi beskriver människans beteende, men ur ett mer naturvetenskapligt perspektiv. Den stora skillnaden är att psykiatrin enbart fokuserar på psykiska sjukdomar och störningar i beteendet. En psykiater har därför inget övergripande perspektiv på hur det "normala" psyket fungerar. Psykiatriker är läkare med specialistutbildning i psykiatri.

Ordet psykologi kommer från grekiskans psyché och lógos och betyder läran om själen. Psykologin använder dock sällan det svenska ordet själ, utan föredrar lånordet psyke.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Psykologins historia
Rudolph Goclenius

Den tyska skolastiska filosofen Rudolph Goclenius sägs vara den som myntade begreppet "psykologi" år 1590. Det finns de som påstår att ordet myntades av Martin Luthers medarbetare Phillip Melanchton,(1497 - 1560) Ordet "psykologi" kommer från de grekiska orden "psyche", som betyder "sinne" ("mind"), eller ursprungligen "anda" eller "själ", och "logia", som betyder "kunskap, samtal". Psykologi sågs då ibland som kunskapen om själen, i den religiösa betydelsen. En tidig användning av "psykologi" som medicinsk inriktning kan ses i Thomas Willis anatomiska verk "De Anima Brutorum" från 1672.

Psykologi sågs som en inriktning inom filosofi fram till slutet av 1800-talet.

Wilhelm Wundt bildade 1879 ett laboratorium vid universitetet i Leipzig för det specifika studiet av psykologi, det första i sitt slag. Wundt var också den första som kallade sig för "psykolog", och skrev 1874 boken Grundzüge der physiologischen Psychologie. 1890 skrev William James boken Principles of Psychology, som lade grunden för den typ av frågor som ämnet skulle komma att fokusera på. Andra viktiga aktörer i områdets tidiga historia är Hermann Ebbinghaus, som gjorde banbrytande forskning på minne, och Ivan Pavlov som upptäckte den typ av inlärning som kallas klassisk betingning.

Parallellt med detta utvecklade neurologen Sigmund Freud sin egen form av psykoterapi som han kallade psykoanalys, som egentligen inte är terapi (grekiska therapéia som betyder behandling, vård, skötsel) medan Freud analyserade själsinnehållet, analys (grek. analýsis som betyder upplösning) som inte är detsamma som behandling. Freud grundade sin förståelse av det mänskliga sinnet på tolkningar och introspektion, och fokuserade huvudsakligen på det psykopatologiska. Freuds teorier fick en enorm genomslagskraft, inte bara för att de syftade till praktisk nytta för individuella patienter, utan även för att de tog upp tabubelagda ämnen som sexualitet och bortträngning. Även om många av Freuds teorier idag är lågt ansedda hos många, så har hans kliniska arbete och hans mer lättillgängliga teorier varit väldigt inflytelserika.

Som en reaktion till den subjektiva och introspektiva naturen hos dåtidens psykologi kom behaviorismen. Den förespråkades av psykologer som John B. Watson, Edward Thorndike och B.F. Skinner, vilka menade att psykologi skulle vara en beteendets vetenskap, inte en vetenskap om "sinnet". De menade att interna psykiska tillstånd som trosuppfattningar, behov och mål inte kunde studeras vetenskapligt, utan att psykologin skulle fokusera på sådant som går att observera direkt — det vill säga, beteenden.

Behaviorism var den förhärskande modellen under en stor del av det tidiga 1900-talets psykologi, inte minst på grund av de tillämpningar som teorierna om betingning fann. Dock blev det så småningom tydligt för många inom psykologin att, även om behaviorismen hade bidragit med många viktiga upptäckter, så kunde den inte förklara allt mänskligt beteende. Lingvisten Noam Chomskys recension av B.F. Skinners bok Verbal Behavior ses av många som en vändpunkt i behaviorismens popularitet. Chomsky argumenterade att språk inte kunde vara enbart inlärt med hjälp av betingning, eftersom människor kan skapa meningar som är helt unika i struktur och betydelse, vilket enligt Chomsky implicerar att det måste finnas interna tillstånd i "sinnet" som behaviorismen inte accepterade. Albert Banduras arbeten om social inlärning visade också att barn kunde lära utan några förändringar i det synliga beteendet, vilket då måste förklaras med interna representationer.

En annan viktig kraft i psykologins tidiga historia är utvecklingen av testpsykologi i Frankrike, där de första intelligenstesten skapades.

Humanistisk psykologi växte fram under 1950-talet som en reaktion mot den positivistiska och vetenskapliga synen på sinnet. Den ser på mänskliga erfarenheter ur ett fenomenologiskt perspektiv, och försöker förstå människor och deras beteenden med hjälp av kvalitativ forskning. Den humanistiska psykologin har sina rötter i existentialistisk och fenomenologisk filosofi; många humanistiska psykologer menar att kvantitativ forskning, i sitt försök att uttrycka mänskliga erfarenheter i mätbara enheter, är reduktionistisk och tar bort all mening ur den mänskliga upplevelsen. Några av teoretikerna i denna skola var Abraham Maslow, som är känd för sin teori om behovstrappan, Carl Rogers som utvecklade en klientcentrerad terapiform, och Fritz Perls, som deltog i utvecklandet av gestaltterapi.

Den explosiva utvecklingen av datorer skapade en ny metafor för de mentala funktionerna, den om psyket som en informationshanterande enhet. Detta, kombinerat med den vetenskapliga synsättet och en tro på interna mentala tillstånd, gav upphov till den kognitivistiska modellen av psyket. Denna modell har haft enormt inflytande.

Det blev också vanligt att koppla de mentala funktionerna till hjärnan och nervsystemet, delvis på grund av det experimentella arbetet av forskare som Charles Sherrington och Donald O. Hebb, och delvis på grund av studiet av människor med hjärnskador, en gren som kallas för kognitiv neuropsykologi. Med den fortsatta teknologiska utvecklingen av metoder för att mäta hjärnaktivitet så har neuropsykologi och kognitiv neurovetenskap blivit några av de mest aktiva forskningsfälten inom modern psykologi.

Kognitionsvetenskap har skapats som en paraplyvetenskap för de vetenskapliga inriktningar som försöker förstå psyket, som psykologi, filosofi, datavetenskap och neurovetenskap.

Många psykologer ser dock inte positivt på vad de upplever som "mekanistiska" modeller av psyket och den mänskliga naturen. Inriktningar som transpersonell psykologi försöker återgå till psykologins andliga ursprung. Andra menar att beteenden är i grunden sociala, och menar att psykologi måste ses i bredare socialvetenskaplig synvinkel.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Anledningen till att psykologin tog så lång tid på sig att växa fram som självständig vetenskap var att det riktades kritik mot många områden (inte alla) om att de skulle vara ovetenskapliga. Än idag kritiseras ett fåtal områden på just de grunderna. Främst var det behavioristerna som på 1920-talet och framåt kritiserade andra mer humanistiska inriktningar, då de bland annat lade mycket vikt på inre psykiska förhållanden, något som ansågs omätbart och därför ovetenskapligt. Istället krävde behavioristerna att endast objektivt iakttagbart beteende skulle ligga till grund för psykologin. Även den psykologi, medvetandets psykologi, som Wundt utvecklade hade dessförinnan kritiserats av amerikanska psykologer (funktionalisterna). Ett skäl var att den byggde på introspektion (studium av inre skeenden) och förutsatte språkliga rapporter om inre förlopp. Detta uteslöt till exempel språklösa varelser, som till exempel små barn och djur från studium. Det blev då svårt att bygga en utvecklingspsykologi.

Det är viktigt att förstå att denna kritik - varken då och framförallt inte idag - inte gällde psykologi som hel vetenskap, utan bara rörde vissa ämnesområden och experiment och undersökningar, som till exempel de som nämndes ovan.

Med tiden kom den strikta behaviorismen att förändras i mjukare riktning (neo-behaviorism) så att den även godtog språkliga rapporter som beteende, men under 1950-talet växte den kognitiva psykologin i protest mot bevaiorismens insnävning av psykologin.

Inriktningar[redigera | redigera wikitext]

Nedan följer ett urval av olika områden, metoder och skolor inom psykologin:

Tillämpad psykologi[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Tillämpad psykologi

Tillämpad psykologi är en del inom psykologin som handlar om att tillämpa psykologiska idéer och begrepp på andra områden. Man brukar dela in den tillämpade psykologin i flera underavdelningar. Exempel på dessa är:

Psykolog[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Psykolog

I Sverige blir man psykolog genom att läsa det femåriga psykologprogrammet, som finns i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm (Stockholms universitet respektive Karolinska Institutet), Uppsala, Umeå, Örebro, Mittuniversitetet och senast även Linnéuniversitetet. Den som har utländsk utbildning som prövas som likvärdig kan också bli psykolog. Legitimerad psykolog kan man bli först efter en ettårig praktik, så kallad PTP-tjänst ("praktisk tjänstgöring för psykologlegitimation"). Psykologutbildningen i Sverige är en generalistutbildning vilket betyder att psykologen ska kunna mycket inom många områden. Dessa områden är utvecklingspsykologi, kognitiv och biologisk psykologi, socialpsykologi och sociologi, vetenskapsteori och forskningsmetoder, grupp- och organisationspsykologi, personlighetspsykologi, psykopatologi samt psykoterapi.

Utvärdering av ämnets kvalitet vid svenska lärosäten[redigera | redigera wikitext]

Högskoleverket presenterade i april 2012 resultatet av utvärdering av 40 utbildningsprogram inom psykologi vid svenska högskolor och universitet. Utvärderingen baserades på bedömning av självständiga arbeten (uppsatser och examensarbeten) samt av i hur hög grad utbildningarnas kursinnehåll uppfyller högskoleverkets krav på lärandemål. Sju av utbildningarna bedömdes ha mycket hög kvalitet, 27 hög kvalitet och 6 bristande kvalitet, som måste åtgärdas för att lärosätet ska få behålla examinationsrätten.[1]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sökbar databas med resultat av utvärdering, HSV 2012-04-26.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Pål Johan Karlsen (2012). Psykologi: Inngangsporten. Oslo: Universitetsforlaget. En första introduktion till psykologi med vikt på nordiska bidrag till ämnet.
  • Philip Hwang (Red) (2005). Vår tids psykologi. Stockholm: Natur och Kultur. Svenska psykologiforskare beskriver sina specialområden. (ISBN: 9789127094208)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]