Beredskapsarbete

Beredskapsarbete eller beredskapsjobb är ett offentligt finansierat arbete som inrättats för att minska arbetslösheten. De var vanliga i Sverige under den internationella lågkonjunkturen i början av 1930-talet. Beredskapsarbetet var till skillnad från de avskydda AK-jobben ("ersättning lägre än lägsta grovarbetarlön på orten")^{[källa behövs]} samhällsnyttigt arbete på marknadsmässiga villkor. Beredskapsarbetena gav ersättning och övriga villkor på samma nivå som kollektivavtalen för motsvarande arbetsuppgifter. Övergången från AK till beredskapsjobb hade sin upprinnelse dels i kraven från de arbetslösas föreningar, till exempel De arbetslösas förening i Stockholm som reste kravet på likalön redan 1919, dels i att Sverige undertecknade ILO-konventionen nr 26 (numera nr 29) "... angående tvångs- eller obligatoriskt arbete" 1931.

Genom 1933 års riksdagsbeslut blev beredskapsarbeten led i ett allmänt arbetsanskaffningsprogram för stimulerande av produktionen och fick en betydande omfattning. I motsats till AK-arbetena skedde beredskapsarbetena i enlighet med den öppna arbetsmarknadens löne- och arbetsvillkor. Beredskapsarbeten kunde vara både rent statliga och statskommunala, med statliga bidrag på mellan 20 och 85 % av kostnaderna.

Principen att nödhjälpsarbeten skulle ha lika villkor som annat förvärvsarbete genomfördes steg för steg under 30 och 40-talet.
I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944) beskrevs detta som självklart och likalöneprincipen för nödhjälpsarbeten gällde sedan som lag fram till dess att Arbetsmarknadskungörelsen upphävdes 1987.

Därefter minsknade omfattningen av beredskapsarbeten, från i genomsnitt omkring 60.000 anställda årligen år 1983 till omkring 10.000 anställda 1997. 1998 ersattes beredskapsarbete av anställningsstöd.

Obligatoriskt arbete, där den förvärvsarbetande inte ges vare sig anställningskontrakt eller (kollektiv-)avtalade villkor återinfördes sedan genom stegvis förskjutning av verksamheten inom de mångtaliga åtgärdsprogram som avlöste varann under 1990-talet och lagfästes år 2000, när att Sveriges riksdag antog propositionerna om Socialtjänstlagen och Aktivitetsgarantin. Socialtjänstlagens skrivning är typiskt för de nya regelverken på området: "Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 4 § ska i det sammanhanget inte anses som arbetstagare.". ILO reagerade på detta i rapporten "Workfare Tendencies in Scandinavian Welfare Policies"

Under de senaste åren^[när?] har beteckningen beredskapsarbete eller beredskapsjobb börjat användas för att i stället beskriva den andra huvudtypen av nödhjälpsarbeten. Det obligatoriska arbetet inom Jobb- och utvecklingsgarantin, särskilt dess Fas 3, lanserades som sådant.