Sveriges riksdag

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges riksdag
Tre kronor
Typ
Utformning Enkammarriksdag
Ledning
Talman Per Westerberg (M)
sedan 17 september 2006
Struktur
Antal platser 349
Nuvarande mandatfördelning
Politiska grupper Regeringen


Oppositionen

Val
Valsystem proportionellt valsystem
Senaste valet 19 september 2010
Mötesplats
Riksdag assembly hall 2006.jpg
Riksdagshuset i Stockholm
Webbplats
riksdagen.se
Riksdagshusets entré.
I plenisalen (kammaren) är ledamöterna, vid votering, placerade efter valkrets.

Sveriges riksdag, riksdagen, är Sveriges lagstiftande församling.

De av folket valda representanterna på riksnivå, riksdagsledamöterna, samlas i riksdagen, som har 349 ledamöter och leds av en talman. Grundlagsändringen för allmän rösträtt genomförs 1921, när också andrakammarvalet 1921 hölls. Män hade sedan 1909 visserligen haft rösträtt till andra kammaren men till första kammaren där den egentliga makten låg fick de alltså rösträtt samtidigt som kvinnorna. Riksdagsval i Sverige sker vart fjärde år den andra söndagen i september månad. Riksmötet öppnar den tredje tisdagen i september varje år, utom de år allmänt val hålls då det öppnar några veckor senare. För att ett parti ska få plats i riksdagen krävs minst fyra procent av rösterna vid ett allmänt val eller tolv procent av rösterna i någon valkrets, vilket aldrig har hänt. Mandaten fördelas enligt jämkade uddatalsmetoden.

Historiskt sett kan ordet riksdag ha tre betydelser: dels det beslutande och politiska organet, dels den tidsperiod under året då riksdagsarbetet pågår (sedan införandet av nuvarande regeringsform 1975 formellt kallat ”riksmöte”) och dels själva byggnaden. Sveriges riksdag har sitt säte i riksdagshuset i Stockholm.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Riksdagen är organiserad i sexton riksdagsutskott samt i EU-nämnden. Utrikesnämnden intar en särställning då den leds av statschefen och är ett samrådsorgan mellan regeringen och riksdagen. Det årliga riksdagsarbetet indelas i arbetsperioder som kallas sessioner. Riksdagen är representerad i internationella organ, till exempel Europarådet, Europeiska unionen, Nordiska rådet och Förenta nationerna. Riksdagens funktion, direktiv och bestämmelser föreskrivs av Riksdagsordningen (RO).

Riksdagen har liksom regeringen myndigheter knutna till sig, vilka i flera fall har till funktion att verka för riksdagens kontrollmakt. För närvarande har riksdagen sju myndigheter:

Riksdagsförvaltningen är en ytterligare myndighet som är knuten till riksdagen. Den sköter den interna förvaltningen och leds av riksdagsstyrelsen och riksdagsdirektören.

Riksdagens valberedning utses av riksdagen. Det är ett organ som bereder de val som äger rum i kammaren. Den bereder inte val av riksföreståndare, talman, kammarsekreterare, justitieombudsman eller riksrevisor.[1]

Uppgifter[redigera | redigera wikitext]

Sveriges riksdag utgör landets lagstiftande makt. Den är Sveriges högsta beslutande organ, och den viktigaste demokratiska församlingen i landet. Riksdagen debatterar, formulerar och beslutar om alla lagar i Sverige.

Riksdagsarbetet består bland annat i att behandla förslag till nya lagar. Dessa finns i två varianter: dels propositioner, som är förslag skrivna av regeringen, dels och motioner, som är förslag som är författade av enskilda riksdagsledamöter. Dessa motioner och propositioner behandlas inom det utskott som har hand om förslagets ämnesområde och utskottets beslut skrivs ned i ett utskottsbetänkande. Riksdagsledamöterna arbetar även med att delta vid arbetsplena och bordläggningsplena, framställa spörsmål och interpellationer till statsråd och delta i debatter. Riksdagsledamöternas arbete pågår i stor utsträckning inom utskotten.

Riksdagen har även flera kontrolluppgifter – den kontrollerar regeringens och myndigheternas arbete. Ett av riksdagens viktigaste beslut är att anta statens budget som lämnas som en proposition av regeringen till riksdagen två gånger per år.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Ceremoniell makt
Statschefen
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Län
Landsting
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling
Sverige-portalen
Huvudartikel: Riksdagens historia

Redan 1435 kallade man till ett möte i Arboga för att diskutera och besluta om rikets angelägenheter. Arboga möte har därför ibland kallats Sveriges första riksdag. Men först vid Gustav Vasas två riksmöten i Västerås 1527 och 1544 kan man tala om en riksdag med representation av de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. Själva termen riksdag kom i bruk på 1540-talet. På 1600-talet skapades fastare regler för riksdagen. Utskottsväsendet växte fram. Bestämmelser infördes om vilka som skulle kallas till riksdagen och vid vilka tillfällen riksdagen skulle inkallas. Det karolinska enväldet, vars införande skedde i samverkan med riksdagen, försvagade riksdagens ställning; riksdagen blev ett lydigt redskap i kungens händer.

År 1617 fick Sverige sin första skrivna riksdagsordning, som reglerade arbetsformerna för dåtidens riksdag och hur ärendena skulle behandlas. Under 1600-talet utvecklades också systemet med propositioner, förslag från kungen till riksdagen. Riksdagen tillsatte utskott med representanter för de fyra stånden för att förhandla fram beslutsunderlag. Sedan 1500-talet hade stånden och riksdagsmännen också ett slags motionsrätt; de kunde lägga fram egna politiska förslag, som kallades besvär.[2]

Frihetstiden[redigera | redigera wikitext]

Desto större dominans fick riksdagen under frihetstiden1700-talet, då i stort sett all makt koncentrerades till ständerna. Ett partisystem, hattar och mössor, och en parlamentarism, som företer vissa likheter med nutidens, växte fram. Traditionerna i det nuvarande riksdagsarbetet, särskilt inom utskotten, går tillbaka till denna tid (för exempel på riksdagsutskott under frihetstiden, se Riksdagen 1760-62). Detta ständervälde – slutligen försvagat av ekonomiska kriser, ståndsmotsättningar och korruption – föll samman när kung Gustav III genomförde sin oblodiga statsvälvning år 1772. Makten gled sedan undan för undan över i kungens händer.

1809 års författning[redigera | redigera wikitext]

År 1809 fick Sverige en ny regeringsform. Den föreskrev en delning av makten mellan kungen och riksdagen, som fortfarande bestod av de fyra stånden. Även domstolar och myndigheter fick en självständig ställning och justiteombudsmannaämbetet inrättades.[3] Maktdelningsläran, som skilde mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt, utövade stort inflytande på 1809 års regeringsform som, låt vara med stora ändringar, kom att gälla till och med utgången av 1974. Riksdagsordningen tillkom år 1810[3].

Tvåkammarsystem[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1809 och 1974 gjordes viktiga förändringar i författningen för att även de framväxande nya samhällsklasserna skulle bli representerade. År 1866 genomfördes en representationsreform som innebar att ståndsriksdagen upphörde och ersattes av ett tvåkammarsystem.[3]

Efter tvåkammarriksdagens införande 1867 valdes första kammaren indirekt genom landstingen och de största städernas kommunala beslutande församlingar. Den ansågs representera ”bildningen och förmögenheten”. Endast män var dock valbara och dessutom fanns ålders-, inkomst- och förmögenhetsvillkor; för valbarhet till första kammaren krävdes att man

  • hade fyllt 35 år
  • samt
    • a) ägde en fastighet taxerad till minst 80 000 riksdaler eller
    • b) hade en skattepliktig inkomst på minst 4 000 riksdaler.

Endast 6 000 personer i hela landet uppfyllde dessa krav. De 125 ledamöterna i första kammaren hade inte heller något arvode för sitt arbete i riksdagen. Ledamöterna i första kammaren fördelade sig 1867 yrkesvis som 40 procent högre ämbetsmän, 35 procent godsägare och 25 procent storföretagare.[4] Jämsides med den allmänna rösträtten utvecklades och accepterades allmänt det parlamentariska styrelseskicket, som innebär att regeringen för sin existens är beroende av riksdagens stöd.

Rösträtten[redigera | redigera wikitext]

Rösträttsfrågan kom att debatteras livligt från 1860-talet, då krav på en i praktiken allmän rösträtt fördes fram. Allmän rösträtt (men ej lika rösträtt) för män vid val till andra kammaren genomfördes år 1909. År 1918 infördes allmän och lika rösträtt för män, och år 1921 för kvinnor, och inte förrän då blev riksdagen fullt ut en demokratisk representation för hela folket.

Rösträtt till landsting och stadsfullmäktigeförsamlingar, som i sin tur valde ledamöter till första kammaren, berodde 1867–1911 på förmögenhet och inkomst och även bolag och juridiska personer kunde ha rösträtt. Även kvinnor som betalade skatt hade rösträtt. Mer än hälften av alla män hade kommunal rösträtt, men eftersom rösträtten var graderad (ju större förmögenhet/inkomst desto fler röster hade väljaren) var det för de allra flesta meningslöst att delta i valen. Ledamöterna i första kammaren hade mandatperioder på nio år; en niondedel av kammarens mandat omvaldes årligen.

Rösträtt vid val till andra kammaren var i vallag mellan 1867 och 1911 begränsad på följande sätt:

Rösträtt hade svenska medborgare,

  • som var män
  • 21 år fyllda
  • samt
    • a) innehade fastighet taxerad till minst 1 000 riksdaler (senare kronor) eller
    • b) arrende av jordbruksfastighet taxerad till minst 6 000 riksdaler eller
    • c) uppbärande av skattepliktig inkomst på minst 800 riksdaler.
  • Dessutom krävdes att man hade betalat sina skulder (kommunalskatten) till kommunen.

Reglerna om rösträtt gjorde att kammaren knappast valdes på ett demokratiskt sätt: 5,5 procent av befolkningen och 21 procent av alla myndiga män hade rösträtt. För att vara valbar måste man vara 25 år fyllda samt ha rösträtt.

Rösträttsreformen 1909 innebar att andra kammarens väljarkår ökade från 9,5 procent till 19 procent av den totala folkmängden. Rösträttsåldern höjdes från 21 till 24 år. Män som levde av fattigvården, ej hade fullgjort värnplikt och kvinnor saknade generellt rösträtt. För val till första kammaren infördes en fyrtiogradig skala. År 1918 infördes kvinnlig rösträtt och kraven på betalda skulder till kommunen togs bort. Rösträttsåldern för val till andra kammaren sänktes till 23 år. Rösträttsåldern för val till första kammaren höjdes från 21 till 27 år (sänkt till 23 år 1937, 21 år 1941 och 20 år 1965). Den som var varaktigt försörjd av fattigvården eller satt i konkurs saknade fortfarande rösträtt. Kravet på fullgjord värnplikt togs bort 1922. Rösträttsreformerna innebar att 54 procent av hela befolkningen hade rösträtt 1921.[4] Dagens vallag är mer generös.

Enkammarsystem[redigera | redigera wikitext]

Riksdagens mandatfördelning 1929–2006.

År 1971 övergavs tvåkammarsystemet och en kammare med 350 ledamöter infördes. Samtidigt gjordes utskottsväsendet om. Systemet med olika utskott för lagfrågor respektive budgetfrågor övergavs och 16 utskott för olika ämnesområden, fackutskott, inrättades. Tre år senare, 1974, fick Sverige en ny regeringsform. Parlamentarismens principer skrevs in i regeringsformen och talmannen tilldelades en central roll vid bildandet av regeringar. Till valet 1976 sänktes rösträttsåldern från 20 till 18 år. Vid samma tillfälle ändrades antalet riksdagsledamöter från 350 till 349.

Jämviktsriksdag[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Lotteririksdagen

Olägenheterna med ett jämnt antal ledamöter visade sig ganska snart. Vid riksdagsvalet 1973 fick de socialistiska och borgerliga blocken 175 riksdagsplatser var. Det ledde till att flera omröstningar i riksdagen fick avgöras med hjälp av lotten. I folkmun har den kallas ”Lotteririksdagen”. Den 10 januari 1975 hölls riksdagens högtidliga öppnande, som från och med detta år kallades riksmötets öppnande, i den provisoriska plenisalen i Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm. 1975 års riksmöte varade endast under vårsessionen, eftersom riksdagens arbetsår ändrades från att tidigare ha omfattat en vår- och en höstsession till att omfatta en höst- och en vårsession. Den 15 oktober 1975 öppnades således 1975/1976 års riksmöte och från och med 1976/1977 års riksmöte har kammaren 349 ledamöter.

Fyraårig valperiod[redigera | redigera wikitext]

År 1994 fattade riksdagen två beslut som förändrade riksdagens arbete: dels att valperioden skulle förlängas från tre till fyra år, dels att budgetarbetet skulle effektiviseras. Det senare innebär att budgetåret numera löper på kalenderår samt att budgetpropositionen läggs fram och behandlas under hösten.

Historiska valresultat[redigera | redigera wikitext]

Mandatfördelning i första kammaren 1922-1970[redigera | redigera wikitext]


Valår V S C FP M Grafisk presentation, mandat och valdeltagande TOT % Könsfördelning (M/K)
1922 3 50 18 38 41
50 18 38 41
150
149
1925 1 52 18 35 44
52 18 35 44
150
149
1929 1 52 17 31 49
52 17 31 49
150
149
1933 1 58 18 23 50
58 18 23 50
150
149
1937 1 66 22 16 45
66 22 16 45
150
150
1941 1 75 24 15 35
75 24 15 35
150
150
1945 2 83 21 14 30
83 21 14 30
150
148
1949 3 84 21 18 24
84 21 18 24
150
144
1953 4 79 25 22 20
79 25 22 20
150
144
1957 3 79 25 30 13
79 25 30 13
150
140
1959 2 79 22 32 16
79 22 32 16
151
140
1961 2 77 20 33 19
77 20 33 19
151
140
1965 2 78 19 26 26
78 19 26 26
151
138
1966 2 79 18 26 26
79 18 26 26
151
136
1967 1 80 19 25 26
80 19 25 26
151
135
1968 1 79 21 25 25
79 21 25 25
151
135
1969 1 79 20 26 25
79 20 26 25
151
134
1970 1 79 21 27 23
79 21 27 23
151
136
Data hämtat från Statistiska centralbyrån och Valmyndigheten.

Mandatfördelning i valet till andra kammaren, valen 1914–1968[redigera | redigera wikitext]


Valår V SP S ÖVR C FR FP M Grafisk presentation, mandat och valdeltagande TOT % Könsfördelning (M/K)
1911 64 101 65
64 101 65
230 57,0
1914 V 73 71 86
73 71 86
230 69,9
1914 H 87 57 86
87 57 86
230 66,2
1917 11 86 12 62 59
11 86 12 62 59
230 65,8
1920 7 75 2 29 47 70
75 29 47 70
230 55,3
1921 13 93 21 41 62
13 93 21 41 62
230 54,2
1924 5 104 23 28 5 65
104 23 28 65
230 53,0
227
1928 8 90 27 28 4 73
90 27 28 73
230 67,4
227
1932 2 6 104 36 24 58
104 36 24 58
230 68,6
225
1936 5 6 112 36 27 44
112 36 27 44
230 74,5
220
1940 3 134 28 23 42
134 28 23 42
230 70,3
213
1944 15 115 35 26 39
15 115 35 26 39
230 71,9
212
1948 8 112 30 57 23
112 30 57 23
230 82,7
208
1952 5 110 26 58 31
110 26 58 31
230 79,1
202
1956 6 106 19 58 42
106 19 58 42
231 79,8
202
1958 5 111 32 38 45
111 32 38 45
231 77,4
200 31
1960 5 114 34 40 39
114 34 40 39
232 85,9
199 33
1964 8 113 36 43 33
113 36 43 33
233 83,3
202
1968 3 125 39 34 32
125 39 34 32
233 89,48
Vid valet 1911 blev en liberal (FP) vald av de moderata (M) och är i tabellen uppskriven i kolumnen för M.[5]


Året 1914 hölls två val till riksdagens andra kammare, ett den 27 mars (i tabellen 1914 V) och ett den 25 september (i tabellen 1914 H).
Vid valen 1917, 1920 och 1921 representerade 11, 7 respektive 6 av de ledamöter uppskrivna i kolumnen för V Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).
Vid valet 1921 gick en riksdagsman för M som vilde.[6]
Vid valet 1924 var två riksdagsmän, en för FR och FP respektive, politiska vildar.[7]

Data hämtat från Statistiska centralbyrån och Valmyndigheten.

Mandatfördelning i val till Sveriges riksdag, valen 1970–2010[redigera | redigera wikitext]

Valår V S MP SD NYD C FP KD M Grafisk presentation, mandat och valdeltagande TOT % Könsfördelning (M/K)
1970 17 163 71 58 41
17 163 71 58 41
350 88,33
1973 19 156 90 34 51
19 156 90 34 51
350 90,84
276 74
1976 17 152 86 39 55
17 152 86 39 55
349 91,76
274 75
1979 20 154 64 38 73
20 154 64 38 73
349 90,72
257 92
1982 20 166 56 21 86
20 166 56 21 86
349 91,44
254 95
1985 19 159 44 51 76
19 159 44 51 76
349 89,93
241 108
1988 21 156 20 42 44 66
21 156 20 42 44 66
349 85,96
227 122
1991 16 138 25 31 33 26 80
16 138 25 31 33 26 80
349 86,73
234 115
1994 22 161 18 27 26 15 80
22 161 18 27 26 15 80
349 86,82
208 141
1998 43 131 16 18 17 42 82
43 131 16 18 17 42 82
349 81,39
200 149
2002 30 144 17 22 48 33 55
30 144 17 22 48 33 55
349 80,11
191 158
2006 22 130 19 29 28 24 97
22 130 19 29 28 24 97
349 81,99
184 165
2010 19 112 25 20 23 24 19 107
19 112 25 20 23 24 19 107
349 84,63
192 157
Data hämtat från Statistiska centralbyrån och Valmyndigheten.

Riksdagen i dag[redigera | redigera wikitext]

Riksdagspartier[redigera | redigera wikitext]

Partier representerade i riksdagen i dag (med resultat i riksdagsvalet i Sverige 2010) är

Småpartispärrar[redigera | redigera wikitext]

Det finns en begränsning om att politiska partier måste erhålla minst fyra procent av de avlagda rösterna för att komma in i riksdagen – denna gräns brukar kallas ”fyraprocentsspärren”. Om partiet får minst tolv procent av rösterna i en valkrets så kan det dock få del av valkretsens fasta mandat. Det är inte säkert att 12 procent ger något mandat, om något parti exempel får 12 procent på Gotland, då räcker inte 12 procent eftersom det bara finns 2 mandat där. Detta har dock aldrig hänt i praktiken. Spärren kan också kringgås genom att partier går fram i valallians, och tillsammans kommer över spärren. Kristdemokraterna fick ett mandat på det viset, mandatperioden 1985-88, innan de kom in i riksdagen av egen kraft 1991.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Lars-Olof Karlsson: ARENA 123, samhällskunskap för gymnasiet, Gleerups, Malmö, 2011.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Riksdagens ordbok
  2. ^ ”Från medeltid till nutid”. Sveriges riksdag. Stockholm: Riksdagens informationsenhet. 2007. sid. 28. ISSN 1651-6249 
  3. ^ [a b c] ”Från medeltid till nutid”. Sveriges riksdag. Stockholm: Riksdagens informationsenhet. 2007. sid. 29. ISSN 1651-6249 
  4. ^ [a b] Carlsson, Sten. "Partiväsendet i den svenska tvåkammarriksdagen 1867-1970". I Norberg, Anders m.fl (red.) (1988). Tvåkammarriksdagen 1867-1970. Stockholm: Sveriges riksdag. ISBN 91-22-01286-9
  5. ^ Kungliga Statistiska centralbyrån (2009) [1912]. Riksdagsmannavalen åren 1909-1911. sid. 151 
  6. ^ Kungliga Statistiska centralbyrån (2009) [1925]. Riksdagsmannavalen år 1921. sid. 144 
  7. ^ Kungliga Statistiska centralbyrån (2009) [1922]. Riksdagsmannavalen åren 1922–1924. sid. 146. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Valstatistiken/Valstatistik%20Riksdagsmannavalen%201922%201923%201924.pdf 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]