Christian Dietrich Grabbe

Från Wikipedia
Christian Dietrich Grabbe, litografi av W. Severin efter en teckning av Joseph Wilhelm Pero.

Christian Dietrich Grabbe, född 11 december 1801 i Detmold, död där 12 september 1836, var en tysk dramatiker från Vormärzperioden.

Grabbe, som var son till en tukthusvaktare, studerade juridik i Leipzig och Berlin, men sysslade emellertid mest med teaterstudier och dramatiskt författarskap. Han måste 1823 återvända till det lilla Detmold, där han började praktisera som jurist och 1827 blev auditör vid lippeska militären. Denna hans enda yttre framgång höjde för någon tid hans självkänsla och alstringskraft, vilka sjunkit under trycket av missräkningarna och genom det bohemliv, som han fört. Så småningom stegrades hans misantropi, han vanskötte sin tjänst och måste ta avsked. Grabbes första tryckta arbete är Dramatische Dichtungen (1827), som innehåller sorgespelet Herzog Theodor von Gothland, vilt, barockt och cyniskt, med plumphet och patos oförmedlade bredvid varann, brottstycket Marius und Sulla, ett litet tragiskt stycke Nanette und Marie, det ironiska lustspelet Scherz, Satire, Ironie und tiefere Bedeutung samt avhandlingen Über die Shakspearo-Manie. Tragedien Don Juan und Faust (1829) och Hohenstaufendramerna Kaiser Friedrich Barbarossa (1829; Kejsar Fredrik Barbarossa, 1833) och Kaiser Heinrich VI (1830) samt Napoleon oder die hundert Tage (1831) visar Grabbes höjdpunkt; sagan Aschenbrödel (1835), sorgespelet Hannibal (1835) och den postumt utgivna Die Hermannschlacht (1838) betecknar avmattningen.

Omdömena om Grabbers diktning går isär. Många ser i honom som jämbördig med Kleist och Hebbel, medan andra betraktar honom som misslyckad, en "vanmaktens titan". Hans brist på självbehärskning och jämvikt, hans dryckenskap och hans måttlöshet hindrade utvecklingen av hans gåvor: kraftig, originell fantasi, stor makt över språket och skarp historisk blick. Trots den ständiga bristen på konsekvens och konstnärlig harmoni, den aldrig för scenen beräknade formen med sina oupphörliga scenskiften, sin personmängd (i Napoleondramat 130 personer utom "folk") och sina tillfälliga episoder gör Grabbes dramer ett väldigt intryck genom karaktärsskildringens mäktighet, den i stor stil givna tidsbilden och geniala enskildheter i repliker och arkitektonik. Betydelsefull var ansatsen till nationell tysk dramatik i Hohenstaufendramerna. Grabbes inflytande har spårats hos Hebbel och Hamerling med flera, och särskilt har man i Grabbe velat se förelöparen till moderna dramatiker i fråga om stora folkscener.

Källor