de Broglie-våglängd

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Två visualiseringar av en vätebana med sju de Broglie-våglängder; elektronens fas kan visas som en färg eller som en sinusfunktion.

de Broglie-våglängd /də bʁœj/ är inom kvantmekaniken en våglängd som partiklar har. Under utvecklingen av kvantmekaniken föreslog Louis de Broglie, i sin doktorsavhandling[1] 1923, att våg-partikeldualiteten som påträffats för strålning skulle ha en motsvarighet för materia. Hans nobelpris 1929 blev det första som tilldelades en person för dennes doktorsavhandling.

Ledd av Fermats princip och verkansprincipen inom analytisk mekanik postulerade de Broglie att partiklar hade vågegenskaper med våglängden

 \lambda = {h \over p}

Här är λ den associerade våglängden för en partikel med rörelsemängden p och h är Plancks konstant. Då en makroskopisk partikel har en rörelsemängd som är mycket stor i jämförelse med Plancks konstant, kommer makroskopiska partiklars våglängd att bli försumbar.

de Broglies hypotes ger också grund för att använda Fourierintegraler för att representera partiklar som ett vågpaket. Man kan sålunda se partikeln som en lokaliserad vågrörelse uppbyggd av många olika vågrörelser (med olika våglängd). Denna metod ger den generella lösningen till Schrödingerekvationen.

de Broglies hypotes bekräftades med elektrondiffraktion av Davisson och Germer.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ L. de Broglie, PhD thesis, reprinted in Ann. Found. Louis de Broglie 17 (1992) p. 22 (translation: http://www.ensmp.fr/aflb/LDB-oeuvres/De_Broglie_Kracklauer.htm ).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]