Elghammar
Elghammar (även Älghammar) är en slottsliknande herrgård på en udde i sjön Lockvattnet i Björnlunda socken, Gnesta kommun, Södermanland. Nuvarande huvudbyggnad uppfördes i början av 1800-talet för fältmarskalk Curt von Stedingk efter ritningar av arkitekt Giacomo Quarenghi. Herrgårdsanläggningen, som i stort sett är oförändrad sedan byggnadstiden, tillhör Sveriges främsta monument i tidig empirstil.[1] Elghammar är sedan 1983 ett lagskyddat byggnadsminne.
Historik
Elghammar omtalas 1344 som Elyamar, men var då en bondby. Byn har anor sedan järnåldern, som ett gravfält på Oxbacken kan vittna om. Byn kom på 1400-talet till riksrådet Magnus Plata till Tärna, och tillhörde senare släkten Kruse af Elghammar där Sigvard Kruse (död 1571) var den förste. 1599 slogs de då fyra mantalen i Elghammar samman och byn förvandlades till säteri.[2]
Egendomen stannade sedan i Kruses släkt fram till mitten av 1700-talet då gården såldes till landshövdingen Olof Benjamin Ehrencreutz. Sannolikt omkring 1700-talets mitt uppfördes på en udde i sjön Lockvattnet en tvåvånings huvudbyggnad av sten, vilken ingår som västra flygeln i den nuvarande huvudbyggnaden. Ehrencreutz änka, Petronella Schaeij, avled 1793 och Elghammar förvärvades då av kommerserådet Johan Adolf Welander.
Elghammar under von Stedingk och d'Otrante
Welander ägde Elghammar fram till sin död 1804. Säteriet köptes 1807 av fältmarskalk Curt von Stedingk, som lät uppföra den nuvarande slottsliknande anläggningen. Byggnaden ritades av den i Sankt Petersburg verksamme italienske arkitekten Giacomo Quarenghi.[2] Behjälplig vid uppförandet var också arkitekten Fredrik Blom, som sannolikt ritat den ståtliga stallbyggnaden vid infarten till slottsudden. Curt von Stedingk bör ha fått kontakt med Quarenghi under sin tid som ambassadör i S:t Petersburg. Genom von Stedingks sons död 1875 ärvde dottern Thérèse Elghammar, hon var i sin tur gift med hertig Gustave d'Otrante och Elghammar kom därmed i ätten d'Otrantes ägo och är det än idag.
Nuvarande byggnad
Huvudbyggnaden formgavs av Giacomo Quarenghi i nyklassicism och tidig empir. Anläggningen vilar på en terrasserad underbyggnad. Mittpartier är uppfört i två våningar och pryds av sex höga joniska kolonner som bär upp en tympanongavel med ätten von Stedingks vapen samt ättens valspråk More Parentum (enligt förfädernas sed). Till mittpartiet leder en bred trappa som flankeras av två bronslejon, som lär vara gjutna på Åkers styckebruk. Slottet flankeras av två envåningsflyglar och två från dessa utgående tvåvånings flygellängor. Mittpartiets motsatta fasad begränsas av ett parkområde. I slottets inre märks särskilt ett stort galleri. Flygelbyggnaderna liksom parken ritades av Fredrik Blom.[2] Anläggningen är putsad och avfärgad i gult och vitt samt täcks av låga valmade plåttak.
Se även
- Bjursnäs som under lång tid har lytt under Elghammar.
- Lista över byggnadsminnen i Södermanlands län
Referenser
Noter
- ^ RAÄ:s bebyggelseregister: Gnesta kn, ÄLGHAMMAR 1:2 ELGHAMMARS HERRGÅRD.
- ^ [a b c] Kulturhistoriskt värdefulla miljöer i Södermanland, artikel i Sörmlandsbygden 1988:2
Övriga källor
- Älghammar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)
- Schnell, Ivar; Björnlunda socken, Nyköping, 1958, serie: Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning - 14, BURK-nummer 534493
- Elghammar s. 98 i band 8, Södermanland I, ur Kjellberg, Sven T.; Svensson, S. Artur & von Malmborg, Boo (1966-1971). Slott och herresäten i Sverige: ett konst- och kulturhistoriskt samlingsverk. Malmö: Allhems Förlag AB. Libris 8207997
- Bengt G. Söderberg (1968). Slott och herresäten i Sverige – Södermanland 1. Allhems Förlag Malmö. sid. 98–109
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Elghammar.
