Epstein-Barr-virus
Epstein-Barr-virus eller humant herpesvirus 4 (EBV), är ett linjärt dubbelsträngat DNA-virus med 172 kb långt genom. Viruset ingår i familjen Herpesvirus och är en av de mest spridda virustyper som existerar bland människor. Viruset upptäcktes på 60-talet av Tony Barr och Yvonne Epstein. Uppskattningsvis beräknas 95% av den mänskliga populationen vara latenta bärare av viruset utan att det ger upphov till sjukdom. Viruset smittar framförallt via saliv och en liten del av tidigare virusfria individer som smittas av viruset utvecklar körtelfeber (infektiös mononukleos), i folkmun kallad kyssjuka. Vanligast är att man smittas som barn och då får man sällan svåra symptom eller besvär. Detta kan även vara en dosfråga där kyssar överför mycket saliv och därmed virus.
Egenskaper
Bärarcellen för infektionen är B-celler. Det är här som viruset ligger latent. Viruset påverkar cellens uttryckssätt så att den uppfattas av kroppen som en minnescell[förtydliga] och därmed inte sorteras bort i lymfkörtlarna. Andra primära celler är mucosaceller, men vid enstaka fall kan även T-celler, NK-celler och muskelceller bli infekterade.
Flera studier har undersökt hur viruset kan undgå immunförsvaret. I en studie kunde man visa hur viruset leder till endocytos och nedgradering av histokompatibilitetskomplex klass 1-proteiner (MHC klass I), som behövs för igenkänning av infekterade celler av NK-celler [1]. Tidigare forskning har även pekat på att uttrycket av receptorn för interleukin 15 (IL-15) minskat efter akut körtelfeber, vilket en nyare studie tillbakavisar[2].
Lymfom
EBV kan ge upphov till Hodgkins sjukdom, non-Hodgkins lymfom som till exempel Burkitts lymfom, posttransplantation lymfoproliferativ sjukdom och cancer i näsa och svalg (nasofaryngealt carcinom). Risken för att utveckla tumörsjukdomar vid EBV-infektion är normalt låg, men är högre för individer med försvagat immunförsvar som efter transplantation eller vid HIV-1-infektion.
Autoimmuna sjukdomar
Flera studier har sedan 80-talet pekat på att epstein-barr-infektion verkar korrelera med flera former av autoimmuna sjukdomar, däribland multipel skleros. Den föreslagna mekanismen är förändringar i CD4- och CD8-positiva T-celler[3].
Behandling
Det finns inga etablerade behandlingsmetoder mot EBV. Behandling med det antivirala läkemedlet aciclovir är inte effektiv mot EBV, dock har ett antal mindre studier pekat på att valacyclovir minska mängden Epstein–Barr-virus hos personer med akut körtelfeber, vilket ledde till en minskning av symptombilden [4][5]. Vid allvarliga tillstånd används Mabthera, en CD-20 specifik monoklonal antikropp (cytostatikum med B-cellsprofil).
Referenser
- ^ The Epstein-Barr Virus G-Protein-Coupled Receptor Contributes to Immune Evasion by Targeting MHC Class I Molecules for Degradation
- ^ EBV-associated mononucleosis does not induce long-term global deficit in T-cell responsiveness to IL-15
- ^ http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1568997209000226 - "Preventing and curing multiple sclerosis by controlling Epstein–Barr virus infection" - Autoimmunity Reviews Volume 8, utgåva 7, Juni 2009, sidorna 563–568
- ^ Balfour HH, Hokanson KM, Schacherer RM (2007). ”A virologic pilot study of valacyclovir in infectious mononucleosis”. J. Clin. Virol. 39 (1): sid. 16–21. doi:. PMID 17369082.
- ^ Simon (March 2003). ”The Effect of Valacyclovir and Prednisolone in Reducing Symptoms of EBV Illness In Children: A Double-Blind, Placebo-Controlled Study”. International Pediatrics 18 (3): sid. 164–169.
|