Multipel skleros
Wikipedia
Multipel skleros, oftast förkortat "MS", är en neurologisk sjukdom som drabbar det centrala nervsystemet.
Innehåll |
[redigera] Förekomst
MS drabbar oftast unga personer, även om åldern kan variera mycket. Genomsnittsåldern för insjuknandet är ungefär 30-40 år. Kvinnor drabbas oftare än män; av 3 personer får två kvinnor MS och en man MS. I norra och västra Europa är sjukdomen något vanligare än i resten av världen; i Sverige är ungefär 1/1000 drabbade. I Asien och i tropiska Afrika är MS sällsynt. De geografiska skillnaderna har troligen både genetiska och miljömässiga orsaker.
[redigera] Orsaker
MS-sjukdomen kännetecknas av att det bildas sjukdomshärdar, så kallade plaques, i olika delar av centrala nervsystemet. I dessa sjukdomshärdar finner man vid mikroskopisk undersökning skador på nervcellernas myelin och en skada på blod-hjärnbarriären. Den ökade förekomsten av vita blodkroppar i sjukdomshärdarna visar på ett inslag av inflammation. Antalet oligodendrocyter minskar lokalt. Vad som orsakar sjukdomen är inte känt, däremot visar studier på en ärftlig komponent samt att immunsystemet till varierande grad är inblandat. Man har funnit att patienter med MS har en ökad förekomst av T- och B-lymfocyter som är riktade mot myelin jämfört med den friska befolkningen.
[redigera] Symtom
Av okänd anledning bildas MS-plaque framförallt i synnerven, det optiska synkorset, hjärnstammen och i ryggmärgen. Även om sjukdomen har en varierande symptombild och förlopp brukar de första symptomen på sjukdomen vara synstörningar, känselpåverkan eller gångsvårigheter.
I det tidiga förloppet av multipel skleros fortskrider sjukdomen ofta i skov, det vill säga sjukdomsutbrott följda av en period helt eller delvis utan symptom. Senare i förloppet präglas den ofta av långsam försämring utan symptomfria perioder; sjukdomen kallas då kroniskt progressiv. Vilka symptom patienten får beror på var i nervsystemet det har bildats plaque och hur stora de är. Vanliga symptom är känselbortfall, pareser, domningar, dubbelseende, urinträngningar, yrsel och onormal trötthet (s k fatigue).
[redigera] Diagnos
Diagnosen MS ställs oftast av en specialist i nervsjukdomar, en neurolog. Diagnosen baseras på patientens beskrivning av sina symtom och det läkaren finner i sin undersökning av patienten. Undersökning med magnetkamera (magnetresonanstomografi) kan påvisa förändringar i hjärnan eller ryggmärgen som är typiska för MS. Den kan också hjälpa till att utesluta andra sjukdomar i nervsystemet och ge information av betydelse för prognosen. En lumbalpunktion kan visa tecken till inflammation i nervsystemet. Grunden i diagnostiken är att genom patientens beskrivning och den kliniska undersökningen påvisa att det förelegat två skov som drabbat skilda delar av nervsystemet vid två skilda tidpunkter. Under vissa förhållanden (definierade av de så kallade McDonald-kriterierna) kan diagnosen ställas redan vid ett första skov, förutsatt att man genom MR-undersökning kan påvisa att sjukdomen har en spridning i både tid och rum. Vid primärt progressiv MS, som kännetecknas av en gradvis sjukdomsutveckling utan distinkta skov, är lumbalpunktionen av särskild betydelse för att utesluta andra tänkbara orsaker till sjukdomen.
[redigera] Behandling
Det finns idag ingen botande behandling mot multipel skleros. Sjukdomen kan dock påverkas av mediciner med dämpande inverkan på immunsystemet. Sedan länge är det känt att höga doser av kortison kan förkorta MS-skov. Eftersom det finns risk för biverkningar av behandlingen och MS-skov som regel är självläkande, brukar man begränsa behandling med kortison i höga doser till MS-skov som leder till påtagligt handikapp. På senare år har behandling med så kallade interferoner visats förbättra av antalet skov och skovens längd vid skovvis förlöpande MS. Därtill finns det olika möjligheter att lindra symtom vid MS, till exempel smärtor och svår trötthet. Även om sjukdomen är kronisk och allvarlig är prognosen i regel bättre än man vanligen förväntar sig. Efter 15 års sjukdom har 30% av patienterna i stort sett normal arbetsförmåga och 40% har normal eller nästan normal gångförmåga. Efter 25 år lever 75% av patienterna fortfarande att jämföra med 88% i normalbefolkningen.[1]
Mediciner som används vid behandling av MS[2]:
- Copaxone (glatirameracetat) -- Denna medicin används vid skovvis förlöpande MS. Den tas som en subkutan spruta (under huden) en gång dagligen. De vanligaste biverkningarna upplevs vid själva injektionsstället, till exempel utslag, smärta eller svullnad. Verkningmekanismen är inte fullständigt känd, men man vet att glatirameracetat ökar mängden Th2-Celler i kroppen, vilka tros minska inflammationen vid MS.
- Rebif (interferon beta-1a) -- Denna medicin används vid skovvis förlöpande MS och tas med spruta subkutant (under huden) av patienten själv tre gånger i veckan. I början av behandlingen tar patienten värktabletter cirka en timme före injektionen då medicinen kan orsaka vissa biverkningar som frossa, huvudvärk eller andra feberliknande symptom.
- Avonex (interferon beta-1a) -- Detta är ett annat interferonpreparat med samma användningsområde som Rebif. Det ges som en intramuskulär injektion en gång per vecka. Oftast så tar patienten värktabletter cirka en timme före injektionen då medicinen kan orsaka vissa biverkningar som frossa, huvudvärk eller andra feberliknande symptom.
- Betaferon (interferon beta-1b) -- Injiceras subkutant (under huden) var annan dag och verkar på liknade sätt som Rebif och Avonex.Oftast så tar patienten värktabletter cirka en timme före injektionen då medicinen kan orsaka vissa biverkningar som frossa, huvudvärk eller andra feberliknande symptom.
- Tysabri (natalizumab) -- En behandling som används vid mycket aktiv skovvis förlöpande MS. Patienten går en gång i månaden till sjukhuset och får medicinen via dropp, vilket tar cirka tre timmar. Efter medicinen har getts så stannar patienten kvar för observation i cirka en timme till. Tysabri är en monoklonal antikropp som binder till adhesionsmolekylen α4β1-integrin på ytan av mononukleära leukocyter. Tre fall av en allvarlig, livshotande virusinfektion i hjärnan, progressiv multifokal leukoencefalopati (PML), har rapporterats hos patienter som behandlats med Tysabri.PML är en ofta fatal reinfektion av CNS med JC-virus, ett polyomavirus. Cirka 85 % av en frisk population bär på viruset utan att det ger några symtom. Vid immunosuppression kan dock infektionen aktiveras. Den europeiska läkemedelsmyndigheten EMEA har också fått 29 rapporter om leverskada hos patienter behandlade med Tysabri. Det handlar till exempel om förhöjda levervärden, tecken till inflammation i levern, gulfärgning av hud eller ögonvitor eller mörkfärgning av urinen. EMEA bedömer att läkemedlet troligen har samband med leverskadan. I två tredjedelar av fallen var leverskadan allvarlig.
[redigera] Källor
- Fagius, Jan (red.), Neurologi, 4:e uppl, Liber 2006
[redigera] Noter
[redigera] Se även
[redigera] Extern länk
