Multipel skleros

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Ms” leder hit. För tidsenheten med SI-symbolen "ms", se Millisekund. För tidsenheten med SI-symbolen "Ms", se Megasekund.
Multipel skleros
Klassifikation och externa resurser
Demyelinisering av MS. Vävnaden färgad med CD68 visar flera makrofager i området för lesionen.
ICD-10 G35
ICD-9 340
OMIM 126200
DiseasesDB 8412
MedlinePlus 000737
eMedicine neuro/228  oph/179
MeSH engelsk

Multipel skleros, oftast förkortat MS, är en neurologisk sjukdom som drabbar centrala nervsystemet.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

MS drabbar oftast unga personer, även om åldern kan variera mycket. Genomsnittsåldern för insjuknandet ligger mellan ungefär 20 och 40 år. Kvinnor drabbas oftare än män – två tredjedelar av de drabbade är kvinnor. På norra halvklotet är MS vanligare än i övriga världen. De geografiska skillnaderna har troligen både genetiska och miljömässiga orsaker. Antalet nya fall varje år i Sverige anses ligga i storleksordningen 10-15 per 100 000 invånare.

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

MS-sjukdomen kännetecknas av att det bildas sjukdomshärdar, så kallade plaques, i olika delar av centrala nervsystemet. I dessa sjukdomshärdar finner man vid mikroskopisk undersökning skador på nervcellernas myelin och en skada på blod-hjärnbarriären. Den ökade förekomsten av vita blodkroppar i sjukdomshärdarna visar på ett inslag av inflammation. Antalet oligodendrocyter minskar lokalt. Vad som orsakar sjukdomen är inte känt. Man har funnit att patienter med MS har större förekomst av T- och B-lymfocyter som är riktade mot myelin jämfört med den friska befolkningen.

Symptom[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomsförlopp vid olika typer av MS

Av okänd anledning bildas MS-plaque framförallt i synnerven, det optiska synkorset, hjärnstammen och i ryggmärgen. Även om sjukdomen har varierande symtombild och förlopp, brukar de första symtomen på sjukdomen vara synstörningar, känselpåverkan eller gångsvårigheter.

I det tidiga förloppet av multipel skleros fortskrider sjukdomen ofta i skov, det vill säga sjukdomsutbrott följda av en period helt eller delvis utan symptom. Senare i förloppet präglas den ofta av långsam försämring utan symtomfria perioder; sjukdomen kallas då sekundärt progressiv. Vilka symtom patienten får, beror på var i nervsystemet det har bildats plaque och hur stora de är. Vanliga symtom är känselbortfall, pareser (förlamning), domningar, dubbelseende, urinträngningar, yrsel och onormal trötthet.

Det finns även en primärt progressiv form av MS, som saknar skov. Det rör sig då istället om en gradvis försämring under flera års tid.

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

Diagnosen MS ställs oftast av en specialist på nervsjukdomar, en neurolog. Diagnosen baseras på patientens beskrivning av sina symtom och det läkaren finner i sin undersökning av patienten. Undersökning med magnetkamera (magnetresonanstomografi) kan påvisa förändringar i hjärnan eller ryggmärgen som är typiska för MS. Den kan också bidra till att utesluta andra sjukdomar i nervsystemet och ge information av betydelse för prognosen. En lumbalpunktion kan visa tecken på inflammation i nervsystemet. Grunden i diagnostiken är att genom patientens beskrivning och den kliniska undersökningen påvisa att två skov som drabbat skilda delar av nervsystemet förelegat vid två olika tidpunkter. Under vissa förhållanden (definierade av de så kallade McDonald-kriterierna) kan diagnosen ställas redan vid ett första skov, förutsatt att man genom MR-undersökning kan påvisa att sjukdomen har spridning i både tid och rum. Vid primärt progressiv MS, som kännetecknas av en gradvis sjukdomsutveckling utan distinkta skov, är lumbalpunktionen av särskild betydelse för att utesluta andra tänkbara orsaker till sjukdomen.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Det finns idag ingen botande behandling mot multipel skleros, men behandlingsmöjligheterna för att fördröja sjukdomsutvecklingen har ökat i snabb takt på senare år. Sjukdomen kan påverkas av bromsmediciner med dämpande inverkan på immunsystemet. Bromsmedicinerna minskar antalet skov och skovens längd vid skovvis förlöpande MS. Dels finns sedan en längre tid inferoner /glatimeracerat (ges i sprutor) och under de senaste åren även medicin i tablettform samt intravenös behandling med bromsmedicin en gång per månad kommit. De första bromsmedicinerna som kom minskar antalet skov med ca 30 %, medan nyare bromsmediciner minskar antalet skov med upp till ca 50-70% (Tecfidera, Gilenya, Tysabri[1]). Forskning pågår och utvecklingen av mediciner har under 2000-talet gått snabbt framåt.

Numera finns ytterligare godkända preparat att använda vid skovvis förlöpande MS. Dels finns det en monoklonal antikropp (Lemtrada) och forskningsresultaten tyder på en modifiering av immunsystemet, som i sin tur leder till en potentiellt minskad MS-aktivitet.[2] Det finns också en nyligen godkänd tablettbehandling av skovvis förlöpande MS, Aubagio med det verksamma ämnet teriflunomid. Den exakta verkningsmekanismen är inte helt känd men man menar att behandlingen ger en reduktion i antalet aktiverade lymfocyter i cirkulationen vilket gör att färre aktiverade lymfocyter kan ta sig in i och skada det centrala nervsystemet (CNS).[3]

I gränslandet mellan vedertagen och experimentell behandling vid aggressiv ms finns även stamcellstransplantation som ett alternativ. [4][5].

Sedan länge är det känt att höga doser av kortison kan förkorta MS-skov. Eftersom det finns risk för biverkningar av behandlingen och MS-skov som regel är självläkande, brukar man begränsa behandling med kortison i höga doser till MS-skov som leder till påtagligt handikapp. Därtill finns det olika möjligheter att lindra symtom vid MS, till exempel smärtor och svår trötthet.

Även om sjukdomen är kronisk och allvarlig, är prognosen i regel bättre än man vanligen förväntar sig. Efter 15 års sjukdom har 30 % av patienterna i stort sett normal arbetsförmåga och 40 % har normal eller nästan normal gångförmåga. Hur motsvarande siffror blir att se ut för patienter som diagnostiseras i dagsläget och som från start behandlas med medicin som kommit under de senaste åren finns av naturliga skäl inte siffror på.

Cannabinoider har i små kliniska studier och försök på möss visat sig ge lindring av de spasmer och skälvningar som sjukdomen ofta ger upphov till.[6] I januari 2012 godkände Svenska läkemedelsverket Sativex som innehåller cannabinoiderna THC och CBD.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fagius, Jan (red.), Neurologi, 4:e uppl, Liber 2006

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ www.fass.se
  2. ^ ”Europeiska kommissionen godkänner Genzymes MS-behandling”. http://www.mynewsdesk.com/se/sanofi-aventis/pressreleases/europeiska-kommissionen-godkaenner-genzymes-ms-behandling-lemtrada-alemtuzumab-907111. Läst 2014-09-23. 
  3. ^ ”TLV omprövar tidigare beslut: Ny tablettbehandling vid MS ingår i förmånen”. http://www.mynewsdesk.com/se/sanofi-aventis/pressreleases/tlv-omproevar-tidigare-beslut-ny-tablettbehandling-vid-ms-ingaar-i-foermaanen-1011288. Läst 2014-09-23. 
  4. ^ ”stamcellstransplantation”. Karolinska universitetssjukhuset. http://www.karolinska.se/OM/press-nyheter/nyhetslista/Stamcellstransplantationer-okar-vid-MS/. 
  5. ^ http://www.akademiska.se/sv/Pressrum/Nyheter/Fler-MS-patienter-blir-hjalpta-av-stamcellsbehandling/
  6. ^ Baker et al. (2000). ”Cannabinoids control spasticity and tremor in a multiple sclerosis model”. Nature "404" (6773): sid. 84–87. doi:10.1038/35003583. 
  7. ^ Läkemedelsverket godkänner Sativex...,.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

http://www.fass.se http://www.akademiska.se/sv/Pressrum/Nyheter/Fler-MS-patienter-blir-hjalpta-av-stamcellsbehandling/