Exonym

En exonym är ett ortnamn på ett för orten främmande språk, till exempel franskans "Suède" för Sverige eller svenskans "Frankrike" (som på franska heter France).

Termen, som används inom ortnamnsforskningen, introducerades av den franske geografen Marcel Aurousseau på 1950-talet (Rostvik 1987). Exonymers motsats är endonymer, termen för lokala, officiella ortnamn. Exempel på svenska exonymer är "Kanarieöarna" för spanskans Islas Canarias och "Köpenhamn" för danskans København. Utländska exonymer för platser i Sverige är exempelvis latinets "Dalecarlia", engelskans "Gothenburg" och isländskans "Vænir" för Dalarna, Göteborg respektive Vänern.

Man kan dela in exonymerna i tre olika grupper: Översättningar, lån och anpassningar (Mattisson 1993). Till exempel är "Kapstaden" en översättning av Kaapstad eller Cape Town, "Florens" är ett lån från tyskan för den italienska staden Firenze och "Själland" är en svensk anpassning av den danska stavningen Sjælland. Dessutom finns ett antal exonymer som saknar eller har oklar förbindelse med endonymen, exempelvis ungerskans "Bécs" för tyskans Wien.

Det finns en fjärde grupp, mellanting mellan exonymer och endonymer, namn som förut var endonymer, som använts av ett språk som trängts undan från ett område. Sådana kan vara politiskt känsliga och antyda krav på territorier. Exempelvis finns en stor mängd tyska namn på orter i Polen och Tjeckien.

FN:s expertgrupp på geografiska namn (UNGEGN) har definierat exonymer som: "Ett geograﬁskt namn använt i ett visst språk för ett geograﬁskt objekt beläget utanför det område där språket i fråga har ofﬁciell status och avvikande till sin form från det namn som används i det ofﬁciella språket eller de ofﬁciella språken i det område där det geograﬁska objektet är beläget." (Rostvik 1987:281.)

Begreppet exonym används även inom etnologin, där det betecknar namn på folkgrupper som har givits av utomstående, till exempel "lappar". Motsatsen, till exempel "samer", kallas då autonym.

Exonymer förekommer likaså beträffande historiska personnamn, exempelvis engelskans William, franskans Guillaume, spanskans Guillermo och tyskans Wilhelm för svenskans Vilhelm, eller finskans Kaarle Kustaa för svenskans Karl Gustav.

Källor

Mattisson, Ann-Christin (1993). Exonymer och endonymer. I: Hallberg, Göran et al. (red.) Nordiska orter och ord: Festskrift till Bengt Pamp på 65-årsdagen den 3 november 1993. Lund: Dialekt- och ortnamnsarkivet, s. 158–160.
Rostvik, Allan (1987). Exonymer i moderna svenska skolatlaser. I: Nionde nordiska namnforskarkongressen, Lund 4–8 augusti 1985. Lund: Dialekt- och ortnamnsarkivet, s. 281–291.