Fältväbel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Fältväbel (tyska: Feldwebel) var ursprungligen position bland de tyska landsknektarna, med bland annat ansvar för utbildning och uppställning. Senare blev fältväbel den högsta underofficersgraden i många länder. Fältväbeln var ofta ansvarig för förläggning samt underhålls- och expeditionstjänst i ett kompani.[1]

Fältväbel är alltjämt en underofficersgrad i Finland, Tyskland, Schweiz och Vatikanstaten.

Fältväbel i olika länder[redigera | redigera wikitext]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Gradbeteckning för fältväbel.

I Finland är fältväbel (finska: vääpeli) en grad inom armén och flygvapnet mellan översergeant och överfältväbel. Fältväbeln har varit ansvarig för bespisning och materiel. Ifall fältväbelsgraden varit vakant på ett kompani har någon med en annan grad fungerat som fältväbel och kallats kompanifältväbel. 2002-2009 kallades denna syssla officiellt enhetsofficer, men med underofficerskårens återinförande återinfördes även befattningsbenämningen fältväbel.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige var fältväbel före 1833 en tjänstegrad inom armén för kompaniets äldste underofficer. Han var framförallt truppbefäl samt ansvarig för att underofficerarna och soldaterna skötte sin tjänst. Han skulle kunna leda exercisen och fungerade som kompanichefens adjutant och expeditionsunderofficer. Vid befälsreformen 1833-37 blev fältväblarna fanjunkare.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”fältväbel”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/fältväbel. Läst 21 juli 2014.