Svenska armén

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Armén
Arméns vapensköld
Arméns vapen
Datum 1521–
Land  Sverige
Lojalitet Krigsmakten (–1974)
Försvarsmakten (1974–)
Typ Armé
Del av Försvarsmakten / Arméns taktiska stab
Högkvarter Högkvarteret, Lidingövägen, Stockholm
Kända slag och krig Krig 1500–1800-tal
Befälhavare
Arméchef Generalmajor Anders Brännström

Armén (äldre benämning Kungliga svenska armén), är en försvarsgren med uppgift att utveckla, organisera och utbilda markstrids- och luftvärnsförband. Armén består av en insats- och en grundorganisation. Armén är indelad i truppslag: infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna, artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och trängtrupperna. Armén utgör en av de tre försvarsgrenarna inom den svenska Försvarsmakten. Antalet soldater i armén har minskat avsevärt efter det kalla kriget.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Svenska arméns historia

Vikingatid och medeltid[redigera | redigera wikitext]

1520–1634[redigera | redigera wikitext]

1634–1901[redigera | redigera wikitext]

1901–1936[redigera | redigera wikitext]

Den 23 maj 1901 beslutade Sveriges riksdag om 1901 års försvarsreform, vilken ledde till att Indelningsverket helt ersattes med allmän värnplikt. Värnpliktssystemet byggde på en fast anställd stam av officerare samt allmän värnplikt. Övningstiden för de värnpliktiga förlängdes till 240 dagar vid infanteriet och 365 för specialtruppslagen. I krig skulle hären bestå av sex arméfördelningar och en kavallerifördelning. Genom utbrottet av Första världskriget kom riksdagen att besluta om 1914 års härordning den 12 september 1914. Vilket medförde att Värnpliktstiden ändrades så att den kom att infalla ett år tidigare vid 20-års ålder och sträckte sig fram till 42 års ålder och omfattade då totalt 23 år. Övningstiden för värnpliktiga utökades och omfattade mellan 340–365 dagar medan 485 dagar kom att gälla för reservbefäl. Härordningen, det vill säga storleken på armén skulle 1925 omfatta tolv arméfördelningar. Utökningen av krigsmakten skulle ske under en 10 års period, det vill säga mellan 1915 och 1925.

Efter 1925 ansågs det att krigsmakten skulle minskas. Efter slutet av kriget ansågs det att något större krig ej skulle uppkomma under en längre tid på grund av Rysslands och Tysklands kraftigt försvagade ställning samt tillkomsten av Nationernas förbund, genom detta fattades av riksdagen den 26 maj 1925 försvarsbeslutet 1925. Försvarsbeslutet medförde att arméfördelningarna minskade till 4 och att 17 militärförband avvecklades. Värnpliktstiden sänktes till 140 dagar för huvuddelen av de värnpliktiga och många värnpliktiga överfördes till ersättningsreserven. Arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till den nya försvarsgrenen Flygvapnet.

1936–2000[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagn 103.

I samband med försvarsbeslutet 1936 började armén satsa på pansarvapnet genom att stridsvagnsbataljon vid Göta livgarde (I 2) delades upp i två stycken pansarbataljoner och fördelades 1939 till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Utvecklingen för armén fortsatte i samband med försvarsbeslutet 1942 då beslutet innebar att krigsorganisationen skulle utökas med två arméfördelningar och totalt omfattas av sex stycken. Utöver det tillkom tre stycken nya truppslag, luftvärnet avskildes från artilleriet, pansartrupperna avskildes från infanteriet samt det helt nya truppslaget tygtrupperna. Infanteriet kom att åläggas att sätta upp ett dubbleringsregemente, vilka kom att organiseras som fältregemente.

Efter andra världskriget påbörjades en nedrustning men då Sovjetunionen gjorde länderna i Östeuropa till satellitstater, vilket kom att bli startpunkten på kalla kriget mellan väst och öst. Det svenska svaret på detta kom genom försvarsbeslutet 1948 och resulterade i att försvarsorganisationen skulle bibehållas i samma storlek som under kriget. Värnpliktvolymen kom redan 1950 att uppgå till 40 000 personer. Armén kom att övergå till att organisera brigader efter att tidigare varit organiserad med fältregementen. Brigadens organisation var betydligt mer slagkraftigare och starkare förband. Totalt kom 35 infanteribrigader och pansarbrigader om 6 000 man vardera att sättas upp. Av dessa var sex stycken moderna pansarbrigader, vilka kom att utrustas med den brittiska Centurionstridsvagnen. Med beslutet följde även att tygtrupperna och intendenturtrupperna uppgick mellan åren 1948 och 1951 i trängkårerna inom trängtrupperna, som i samband med detta fick regementsstatus.

Genom försvarsbeslutet 1958 gjordes en mindre reducering av arméns krigsorganisation då fem stycken infanteribrigader avvecklades samt Södermanlandsbrigaden (PB 10) omorganiserades till pansarinfanteri. Dock så gjordes det en satsning på ett fortsatt starkt försvar genom att armén blev dels tillförda den nya stridsvagnen Stridsvagn 103. I samband med försvarsbeslutet 1963 fortsatte utvecklingen av arméns slagkraft under 1960-talet då fyra infanteribrigader omorganiserades till pansar samt att tre stycken infanteribrigader övergick till det nya typförbandet Norrlandsbrigad (totalt kom fem stycken brigader att organiseras som norrlandsbrigad). Dock så medförde beslutet att två stycken infanteribrigader avvecklades.

I mitten av 70-talet bestod armén av ett stort antal fältförband, lokalförsvarsförband samt hemvärn. Fältförbanden utgjordes av fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, ca 50 självständiga infanteri-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 24 infanteri- och norrlandsbrigader, samt 6 pansarbrigader utgjorde huvuddelen av förmågan. Lokalförsvarsförbanden bestod av ca 100 bataljoner och 400–500 självständiga kompanier. Totalt kunde Armén mobilisera ca 600 000 man varav hemvärnet nästan bidrog med 100 000 man.[1]

I mitten av 1990-talet bestod armén av fältförband, territorialförband och hemvärn. Armén skulle inrikta sin planering mot 16 brigader och bestod i mitten på 1990-talet av sex fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, cirka 100 infanteri-, jägar-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 11 infanteri- och norrlandsbrigader, samt två pansar- och tre mekaniserade brigader. Till detta kan läggas sju artilleriregementen fördelade över riket. Totalt 450 000 soldater fanns till förfogande varav cirka 100 000 bestod av hemvärnets personal. Viktigare vapensystem som kom ut till förbanden under mitten av 1990-talet var Stridsvagn 121 och Stridsvagn 122 samt Stridsfordon 90. Vidare fanns stridsvagnssystemen Stridsvagn 103 och Stridsvagn 104 kvar inom armén, dock under utfasning. Dessutom beslutades det i försvarsbeslutet 1992 att splitterskydda en stor del av arméns förband med inköp av öststatsfordon såsom Pansarbandvagn 401 och Pansarbandvagn 501.

2000–[redigera | redigera wikitext]

Kvinnor i armén[redigera | redigera wikitext]

I likhet med övriga europeiska arméer innefattade även den svenska armén en stor närvaro av kvinnor i fält. Under medeltiden var det normalt i hela Europa att armén åtföljdes av kvinnor fält.[2] Dessa utgjordes av hustrur till både befäl och soldater, prostituerade kvinnor, och kvinnor som livnärde sig på att tvätta, sy, laga mat, tvätta och sälja andra hushållstjänster.[3] Eftersom de militära myndigheterna under äldre tid inte erbjöd soldaterna någon gemensam bespisning eller andra förnödenheter, var det upp till den enskilde soldaten att själv förse sig med mat och kläder, och eftersom matlagning, tvätt, sömnad, sjukvård och andra hushållssysslor inte ansågs lämpliga för män, fick dessa sysslor skötas av kvinnor som följde armén, i vardagligt tal kallade "trossen". Kvinnorna uppfattades som nödvändiga för arméns hushållsystem och sågs som en självklar del av det militära livet, även om de periodvis utsattes för hårda restriktioner. De kvinnor som sålde förnödenheter och sexuella tjänster ansågs också vara en viktig del av armédisciplinen, eftersom de ansågs utgöra en dämpande effekt på de pludringar och sexuella övergrepp på lokalbefolkningen som annars ansågs kunna bli en oundviklig konsekvens.[4] Med framväxten av de nationella arméerna under 1500-talet reglerades kvinnornas närvaro, och en vanlig trend var att soldathustrurna premierades medan de prostituerade kvinnorna och andra som inte var gifta med soldater uteslöts. I praktiken var det dock vanligt att de sk "lägerskökorna" accepterades av befälen.[5] Utvecklingen var snarlik i de flesta länder i Europa.

I den svenska armén nämns inte utryckligen om kvinnor följde armén ut i fält under krigståg på 1500-talet. Reglementet nämner inte kvinnor, och Gustav Vasa föredrog att anställa ogifta legoknektar om möjligt.[6] I praktiken tros de ha varit ett så normalt inslag i militärlivet att de inte uppmärksammades. Att döma av till exempel bevarade listor på hur många personer som förplägades då armén och dess följe bespisades, är det noterat att ett betydligt större antal personer än antalet soldater fick mat, även om det inte nämns vilka dessa övriga personer var. Förhållandet var detsamma i den jämförbara danska armén, men under fälttåget vintern 1567-68 under nordiska sjuårskriget nämns hur en "landsknektskvinna" föder sitt barn i Holaveden: hon nämns av Axel Gyldenstjerne i en krönika av Jon Tursen och Peder Hegelund.[7]

I Krigsartiklarna 1621 får soldater utryckligen tillstånd att ta med sig sina hustrur i fält, medan prostituerade förbjuds, och samma förhållningsorder upprepas i 1683 års krigsartiklar.[8] Under trettioåriga kriget åtföljdes den svenska armén i Tyskland omvittnat av ett mycket stort antal kvinnor. James Turner, en skotte i svensk tjänst, beskrev dem i tre kategorier: hustrur till högre befäl, som färdades i vagn; prostituerade, som färdades till häst efter bagaget; och soldathustrur, som gick till fots bredvid trossen och spelade i viktig roll i arméns hushållssystem.[9] Kvinnor fanns närvarande i fält vid samtliga av Sveriges krig under samma sekel. De högre befälens hustrurs uppgift var främst att upprätthålla ett representativt sällskapsliv även i fält, och bland dem fanns bland andra Agneta Horn och hennes mor. Även inom den svenska armén delade man den vanliga europeiska synen att kvinnorna stärkte disciplinen och dämpade soldaternas övergrepp på lokalbefolkningen genom att förse soldaterna med förplägning, hushållstjänster och sexuella tjänster, men myndigheter och enskilda befäl försökte ständigt motarbeta de prostituerade till förmån för soldathustrur, bland annat genom giftermål. År 1700 förbjöd Karl XII alla kvinnor att närvara i fält. De enda undatagen var marketenterskorna, som hade de militära myndigheternas tillstånd att sälja livsmedel, brännvin och tobak. Detta förbud var dock helt verkningslöst, och hustrur till militärer på alla nivåer följde med sina makar under hela det stora nordiska kriget, dessutom med kvinnligt tjänstefolk.[10] Det påpekas dock att kvinnorna i den svenska armén var betydligt färre till antalet än i till exempel den samtida sachsiska. En berömd episod ägde rum då Karl XII den 20 juni 1708 gav order om att samtliga kvinnor i armén, som då officielt endast bestod av marketenterskor, skulle lämnas bakom då armén korsade floden Beresina till Ryssland, och återvända till Sverige. Kvinnorna korsade dock floden en mil längre upp och återförenades snart med armén, och en stor koloni svenska kvinnor och barn tillbringade några år senare fångenskapen med sina män i Ryssland.

Under 1700-talet professionaliserades och byråkratiserades de nya nationella arméerna allt mer i Europa, och allteftersom arméledningen började organisera ett militärt kollektivt hushållsystem i fält samtidigt som staten började organisera försörjning för soldathustrur i hemlandet, började kvinnors närvaro i fält förminskas allt kraftigare som det nya hushållsystemet gjorde deras närvaro oberättigad.[11] I många länder, bland annat i Danmark, utfärdades också förbud för soldater att gifta sig utan tillstånd, för att undvika att dessa förde med sig hustrur i fält.[12] Denna utveckling fortgick under hela seklet i de flesta länder i Europa och kulminerade vid sekelskiftet 1800, då de flesta europeiska arméer endast tillät marketenterskor med militärt tillstånd att följa armén. Det finns inga uppgifter om att kvinnor ska ha följt den svenska armén under Pommerska kriget 1757-1762, men däremot tycks soldathustrur ha funnits närvarande i fält under Gustav III:s ryska krig, om än i kraftigt begränsat antal.[13] I 1798 års Krigsartiklar nämns marketenterskorna som de enda kvinnor med tillstånd att åtfölja armén, och i kommunikationsrullorna för livgardet som kommenderades till Tyskland 1805-06 nämns till slut utryckligen att hustrurna lämnades hemma.[14] Under 1800-talet var det som regel endast ogifta yrkeskvinnor som fick följa Europas armér i fält, sedan de fått tillstånd för ett yrke som bedömdes nödvändigt för armén: detta var först endast det som marketenterska, från 1850-talet också som sjukvårdare. Prostituerade fortsatte informelt också följa armén trots de upprepade förbuden.

Förutom de kvinnor som offentligt följde armén i fält, har kvinnor också trots förbudet tjänstgjort som soldater utklädda till män, både i Sverige och i övriga Europa. [15]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Befälhavare[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Arméchef

Fram till år 1975 var det den svenska monarken som formellt var chef för armén samt för de ingående förbanden i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. År 1937 bildades Chefen för armén (CA) för att leda armén i fredstid. Efter en stor omorganisation av Försvarsmakten år 1994 avskaffades CA och posten Chefen för arméledningen bildades vid det nyinrättade Högkvarteret (HKV).

År 1998 omorganiserades Försvarsmakten igen. De mesta av uppgifterna av Chefen för arméledningen flyttades över till den nya införda posten Generalinspektören för armén. Posten liknade den för svenska marinen Generalinspektören för marinen och Generalinspektören för flygvapnet.

Den 1 januari 2014 återinfördes befattningen Arméchef inom Försvarsmakten. Befattningen har inte samma uppgift som innan 1994. Utan har som uppgift att produktionsleda förbanden inom armén, och vara deras främste företrädare genom att omhänderta Försvarsmaktens traditioner.[16][17]

Chefer för armén[redigera | redigera wikitext]

Chefer för arméledningen[redigera | redigera wikitext]

Generalinspektörer[redigera | redigera wikitext]

Arméinspektörer[redigera | redigera wikitext]

Arméchefer[redigera | redigera wikitext]

Insatsorganisation[redigera | redigera wikitext]

Inför att Försvarsmaktens går in i Insatsorganisation 2014, kommer armén att organisera nedan förband.[19]

Arméförband
Krigsförband Utbildningsförband Ort Kommentar
2. Brigadstaben Skaraborgs regemente (P 4) Skövde
3. Brigadstaben Norrbottens regemente (I 19) Boden
Livbataljonen Livgardet (LG) Kungsängen
13. Säkerhetsbataljon Livgardet (LG) Kungsängen Består av 131. Säkerhetsskvadron Mark i Stockholm, 133. funktionsskvadron i Stockholm och 132. Säkerhetskompani Sjö i Göteborg
21. Ingenjörsbataljonen Göta ingenjörregemente (Ing 2) Eksjö
22. Ingenjörsbataljonen Göta ingenjörregemente (Ing 2) Eksjö
31. Lätta Manöverbataljonen Livgardet (LG) Kungsängen 7. Manöverbataljon (lätt). Utbildas tillsammans med K 3
31. Lätta Manöverbataljonen Livregementets husarer (K 3) Karlsborg 7. Manöverbataljon (lätt). Utbildas tillsammans med LG
32. Underrättelsebataljonen Livregementets husarer (K 3) Karlsborg (lätt)
41. Mekaniserade bataljonen Skaraborgs regemente (P 4) Skövde 2. Manöverbataljon (mekaniserad)
42. Mekaniserade bataljonen Skaraborgs regemente (P 4) Skövde 1. Manöverbataljon (mekaniserad)
61. Luftvärnsbataljonen Luftvärnsregementet (Lv 6) Halmstad
62. Luftvärnsbataljonen Luftvärnsregementet (Lv 6) Halmstad
71. Lätta mekaniserade bataljonen Södra skånska regementet (P 7) Revingehed 5. Manöverbataljon (lätt mekaniserad). Vidmakthåller 711. Kompaniet)
72. Mekaniserade bataljonen Södra skånska regementet (P 7) Revingehed 6. Manöverbataljon (mekaniserad)
91. Artilleribataljon Artilleriregementet (A 9) Boden
92. Artilleribataljon Artilleriregementet (A 9) Boden
191. Mekaniserade bataljonen Norrbottens regemente (I 19) Boden 3. Manöverbataljon (mekaniserad)
192. Mekaniserade bataljonen Norrbottens regemente (I 19) Boden 4. Manöverbataljon (mekaniserad)
193. Jägarbataljonen Norrbottens regemente (I 19) Arvidsjaur (lätt)
1. CBRN-kompaniet Totalförsvarets skyddscentrum Umeå CBRN-krigföring
1. Transportkompaniet Trängregementet (TrängR) Skövde
1. Stridsvagnskompaniet Skaraborgs regemente (P 4) Skövde
2. Stridsvagnskompaniet Skaraborgs regemente (P 4) Skövde
3. Stridsvagnskompaniet Norrbottens regemente (I 19) Boden
14. Militärpoliskompaniet Livgardet (LG) Kungsängen
15. Militärpoliskompaniet Livgardet (LG) Kungsängen

Förband[redigera | redigera wikitext]

I fredstid är armén indelade i ett antal olika regementen eller så kallade Utbildningsförband. Antalet aktiva fredsförband har sedan slutet av Kalla kriget reducerats genom de olika försvarsbesluten med cirka 80 till 85 procent (en siffra som skiljer sig beroende räknesätt).

Artilleriförband[redigera | redigera wikitext]

CBRN-förband[redigera | redigera wikitext]

Infanteri & Kavalleriförband[redigera | redigera wikitext]

Ingenjörförband[redigera | redigera wikitext]

Ledningsförband[redigera | redigera wikitext]

Luftvärnsförband[redigera | redigera wikitext]

Mekaniserade förband[redigera | redigera wikitext]

Underhållsförband[redigera | redigera wikitext]

Hemvärnet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Hemvärnet

Hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna är en del av Sveriges territoriella försvar. Hemvärnet stöds med resurser för utbildning och administration av utbildningsgrupper. Dessa utbildningsgrupper är i sin tur underställda cheferna för utbildningsförband, flottiljer och centra.

Vapensystem[redigera | redigera wikitext]

Inom armén finns bland annat nedan följande vapenslag. Dock så utgick Stridsvagn 121 i samband med försvarsbeslutet 2004 ur Försvarsmaktens insatsorganisation, beslut om dess framtid saknas dock. Artillerisystem 08 även kallad Archer påbörjas att levereras till armén under 2011.

Namn Ursprung Typ Antal Aktiv Bild Kommentar
Bepansrade fordon
Stridsvagn 121  Tyskland Stridsvagn 160 1994–2002 Stridsvagn 121 (Swedish Leopard 2A4).jpg Sedan 2002 har stridsvagnen utgått ur krigsorganisationen, och förrådsställdes i syfte att sälja dem i samarbete med den tyska staten.
Stridsvagn 122  Tyskland Stridsvagn 120 1996– Strv122 3.jpg Ett kompani om 14 stridsvagnar förrådsställt på Gotland. Övriga i Skaraborgs regemente i Skövde och Norrbottens regemente i Boden.
Bärgningsbandvagn 120  Tyskland Bärgningsbandvagn 10+4 2002– Bergepanzer Bueffel rechte Seite.jpg
Ingenjörbandvagn 120  Nederländerna  Sverige Fältarbetsfordon 6 2011– Image-missing.svg Fältarbetsfordon tillverkad och konstruerad på chassit till tidigare Stridsvagn 121
Stridsfordon 90  Sverige Pansarskyttefordon 509 1993– Stridsfordon 90 Revinge 2012-2.jpg Finns i flera version, Stridsfordon 90 (Strf 90), Luftvärnskanonvagn 90 (Lvkv 90), Stridsledningspansarbandvagn (Stripbv 90), Bärgningsbandvagn 90 (Bgbv 90), Eldledningspansarbandvagn (Epbv 90)
Pansarbandvagn 302  Sverige Stridsfordon 175
(647 beställda)
1966– Pansarbandvagn 302 Revinge 2014-2.jpg Stridsfordon/Trupptransportfordon som utnyttjas för personaltransport, sjuktransport eller materieltransport och i utlandstjänst. Planeras på sikt att ersättas av Strf 90.
Pansarbandvagn 401  Sovjetunionen Pansarbandvagn 80 1993– 401 vinter.jpg 800 vagnar beställda, 160 vagnar skrotade för att skapa reservdelar. Kvar fanns sedan 460st Pbv 401 och 90st BGBV 4012. Vagnen var tänkt att mekanisera infanteribrigaderna under 1990-talet. Numerären av vagnar har minskat med genom åren i samband med Försvarsmaktens nedrustning. Finns i ett flertal olika version, bland annat standardvagnen, stridsledningspansarbandvagn, bärgningsbandvagn, radiolänkpansarbandvagn, pansarvärnrobotbandvagn, sjuktransportpansarbandvagn
Pansarterrängbil XA180  Finland Trupptransportfordon 44 1988– Image-missing.svg XA-180 eller SISU som den även kallas, har främst använts till utlandsstyrkan. Totalt finns 44 vagnar. 2003/2004 återlämnades 26 lånade vagnar till Finland.
Pansarterrängbil 203A  Finland Trupptransportfordon 165 2001– Pansarterrangbil 203A.JPG Utvecklad version av XA-180, dock ej amfibisk. Finns i versioner som trupptransport, stridsledning, PVRobot, ambulans.
Pansarterrängbil 360  Finland Trupptransportfordon 113 2013– Pansarterrängbil 360 Revinge 2014-2.jpg 113 på order och under leverans (2013)
Bandvagn 309  Sverige Bandvagn  ???
(4 500 beställda)
1979– Image-missing.svg
Terrängbil 16  Sydafrika Terrängfordon 102 2005– Terrängbil 16 Revinge 2014.jpg
Artilleri
Artillerisystem 08  Sverige Haubits 24 2012– Archerside commons.jpg 155 mm "Archer", baserad på dumperchassi med ombyggd och modifierad Haubits 77B
Granatkastare m/41  Sverige Granatkastare 50 1941– Granatkastare m41 Revinge 2012.jpg 120 mm granatkastare

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bergh, Mats (30 maj 2006). ”Manövertänkande inom Armén. ”Nytt” namn på gammalt tänkande?”. Anna Lindh-biblioteket. Försvarshögskolan. http://www.annalindhbiblioteket.se/publikationer/uppsatser/2006/chp0406/bergh_29161.pdf. Läst 12 november 2009. 
  2. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  3. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  4. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  5. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  6. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  7. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  8. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  9. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  10. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  11. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  12. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  13. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  14. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  15. ^ Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  16. ^ 9 kap. 11 § ”FFS 2013:4 Försvarsmaktens arbetsordning”. Försvarsmakten. Arkiverad från originalet den 2014-01-11. http://web.archive.org/web/20140111110900/http://www.forsvarsmakten.se/Global/Myndighetswebbplatsen/4-Om-myndigheten/Dokumentfiler/lagrum/G%C3%A4llande%20FFS%202012%20-/FFS-2013-4-fmarbo.pdf. Läst 11 januari 2014. 
  17. ^ ”Nya namn på nya poster”. forsvarsmakten.se. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/12/nya-namn-pa-nya-poster/?section=15809. Läst 23 januari 2014. 
  18. ^ ”Nya namn på nya poster”. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/12/nya-namn-pa-nya-poster/. Läst 11 januari 2014. 
  19. ^ forsvarsmakten.se (2011-08-12) Försvarsmaktens delårsrapport 2011 Läst 27 augusti 2011

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Artéus, Gunnar (1996) [1985]. Den gamla krigsmakten (2.uppl. Östersund). Stockholm. ISBN 91-972969-0-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]