Svenska armén
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2013-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
| Svenska armén | |
Arméns vapen
|
|
| Datum | 1521- |
|---|---|
| Land |  Sverige |
| Lojalitet | Försvarsmakten |
| Typ | Armé |
| Del av | Försvarsmakten / Arméns taktiska stab |
| Högkvarter | Högkvarteret, Lidingövägen, Stockholm |
| Kända slag och krig | Krig 1500-1800-tal |
| Befälhavare | |
| Arméinspektör | Generalmajor Anders Brännström |
Svenska armén (äldre benämning Kungliga armén), är en försvarsgren med uppgift att utveckla, organisera och utbilda markstrids- och luftvärnsförband. Armén består av en insats- och en grundorganisation. Armén är indelad i truppslag: infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna, artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och trängtrupperna. Armén utgör en av de tre försvarsgrenarna inom den svenska Försvarsmakten. Antalet soldater i armén har minskat avsevärt efter det kalla kriget.
Innehåll |
Historia [redigera]
Vikingatid och medeltid [redigera]
 |
Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01) |
1520–1634 [redigera]
|
|
Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01) |
1634–1901 [redigera]
|
|
Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01) |
1901–1936 [redigera]
Den 23 maj 1901 beslutade Sveriges riksdag om 1901 års försvarsreform, vilken ledde till att Indelningsverket helt ersattes med allmän värnplikt. Värnpliktssystemet byggde på en fast anställd stam av officerare samt allmän värnplikt. Övningstiden för de värnpliktiga förlängdes till 240 dagar vid infanteriet och 365 för specialtruppslagen. I krig skulle hären bestå av sex arméfördelningar och en kavallerifördelning. Genom utbrottet av Första världskriget kom riksdagen att besluta om 1914 års härordning den 12 september 1914. Vilket medförde att Värnpliktstiden ändrades så att den kom att infalla ett år tidigare vid 20-års ålder och sträckte sig fram till 42 års ålder och omfattade då totalt 23 år. Övningstiden för värnpliktiga utökades och omfattade mellan 340–365 dagar medan 485 dagar kom att gälla för reservbefäl. Härordningen, det vill säga storleken på armén skulle 1925 omfatta tolv arméfördelningar. Utökningen av krigsmakten skulle ske under en 10 års period, det vill säga mellan 1915 och 1925.
Efter 1925 ansågs det att krigsmakten skulle minskas. Efter slutet av kriget ansågs det att något större krig ej skulle uppkomma under en längre tid på grund av Rysslands och Tysklands kraftigt försvagade ställning samt tillkomsten av Nationernas förbund, genom detta fattades av riksdagen den 26 maj 1925 försvarsbeslutet 1925. Försvarsbeslutet medförde att arméfördelningarna minskade till 4 och att 17 militärförband avvecklades. Värnpliktstiden sänktes till 140 dagar för huvuddelen av de värnpliktiga och många värnpliktiga överfördes till ersättningsreserven. Arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till den nya försvarsgrenen Flygvapnet.
1936–2000 [redigera]
I samband med försvarsbeslutet 1936 började armén satsa på pansarvapnet genom att stridsvagnsbataljon vid Göta livgarde (I 2) delades upp i två stycken pansarbataljoner och fördelades 1939 till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Utvecklingen för armén fortsatte i samband med försvarsbeslutet 1942 då beslutet innebar att krigsorganisationen skulle utökas med två arméfördelningar och totalt omfattas av sex stycken. Utöver det tillkom tre stycken nya truppslag, luftvärnet avskildes från artilleriet, pansartrupperna avskildes från infanteriet samt det helt nya truppslaget tygtrupperna. Infanteriet kom att åläggas att sätta upp ett dubbleringsregemente, vilka kom att organiseras som fältregemente.
Efter andra världskriget påbörjades en nedrustning men då Sovjetunionen gjorde länderna i Östeuropa till satellitstater, vilket kom att bli startpunkten på kalla kriget mellan väst och öst. Det svenska svaret på detta kom genom försvarsbeslutet 1948 och resulterade i att försvarsorganisationen skulle bibehållas i samma storlek som under kriget. Värnpliktvolymen kom redan 1950 att uppgå till 40 000 personer. Armén kom att övergå till att organisera brigader efter att tidigare varit organiserad med fältregementen. Brigadens organisation var betydligt mer slagkraftigare och starkare förband. Totalt kom 35 infanteribrigader och pansarbrigader om 6 000 man vardera att sättas upp. Av dessa var sex stycken moderna pansarbrigader, vilka kom att utrustas med den brittiska Centurionstridsvagnen. Med beslutet följde även att tygtrupperna och intendenturtrupperna uppgick mellan åren 1948 och 1951 i trängkårerna inom trängtrupperna, som i samband med detta fick regementsstatus.
Genom försvarsbeslutet 1958 gjordes en mindre reducering av arméns krigsorganisation då fem stycken infanteribrigader avvecklades samt Södermanlandsbrigaden (PB 10) omorganiserades till pansarinfanteri. Dock så gjordes det en satsning på ett fortsatt starkt försvar genom att armén blev dels tillförda den nya stridsvagnen Stridsvagn 103. I samband med försvarsbeslutet 1963 fortsatte utvecklingen av arméns slagkraft under 1960-talet då fyra infanteribrigader omorganiserades till pansar samt att tre stycken infanteribrigader övergick till det nya typförbandet Norrlandsbrigad (totalt kom fem stycken brigader att organiseras som norrlandsbrigad). Dock så medförde beslutet att två stycken infanteribrigader avvecklades.
I mitten av 70-talet bestod armén av ett stort antal fältförband, lokalförsvarsförband samt hemvärn. Fältförbanden utgjordes av fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, ca 50 självständiga infanteri-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 24 infanteri- och norrlandsbrigader, samt 6 pansarbrigader utgjorde huvuddelen av förmågan. Lokalförsvarsförbanden bestod av ca 100 bataljoner och 400–500 självständiga kompanier. Totalt kunde Armén mobilisera ca 600 000 man varav hemvärnet nästan bidrog med 100 000 man.[1]
I mitten av 90-talet bestod armén av fältförband, territorialförband och hemvärn. Armén skulle inrikta sin planering mot 16 brigader och bestod i mitten på 90-talet av 6 fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, ca 100 infanteri-, jägar-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 11 infanteri- och norrlandsbrigader, samt 2 pansar- och 3 mekaniserade brigader. Till detta kan läggas 7 artilleriregementen fördelade över riket. Totalt 450 000 soldater fanns till förfogande varav cirka 100 000 bestod av hemvärnets personal. Viktigare vapensystem som kom ut till förbanden under mitten av 1990-talet var stridsvagn 121 och stridsvagn 122 samt stridsfordon 90. Vidare fanns stridsvagnssystemen stridsvagn 103 och stridsvagn 104 kvar inom armén, dock under utfasning. Dessutom beslutades det i försvarsbeslutet 1992 att splitterskydda en stor del av arméns förband med inköp av öststatsfordon såsom Pansarbandvagn 401 och Pansarbandvagn 501.
2000– [redigera]
|
|
Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01) |
Organisation [redigera]
Befälhavare [redigera]
Fram till år 1975 var det den svenska monarken som formellt var chef för armén samt för de ingående förbanden i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. År 1937 bildades Chefen för armén, CA för att leda armén i fredstid. Efter en stor omorganisation av Försvarsmakten år 1994 avskaffades CA och posten Chefen för arméledningen bildades vid det nyinrättade Högkvarteret (HKV). År 1998 omorganiserades Försvarsmakten igen. De mesta av uppgifterna av Chefen för arméledningen flyttades över till den nya införda posten Generalinspektören för armén. Posten är liknande den för svenska marinen Generalinspektören för marinen och Generalinspektören för flygvapnet.
Chefen för armén [redigera]
- Per Sylvan, 1937–1940
- Ivar Holmquist, 1940–1944
- Archibald Douglas, 1944–1948
- Carl August Ehrenswärd, 1948–1957
- Thord C:son Bonde, 1957–1963
- Curt Göransson, 1963–1969
- Carl Eric Almgren, 1969–1976
- Nils Sköld, 1976–1984
- Erik G. Bengtsson, 1984–1990
- Åke Sagrén, 1990–1994
Chefen för arméledningen [redigera]
- Åke Sagrén, 1994–1996
- Mertil Melin, 1996–1998
Generalinspektörer [redigera]
- Paul Degerlund, 1998–2000
- Alf Sandqvist, 2000–2003
Sveriges arméinspektörer [redigera]
- Alf Sandqvist, 2003–2005
- Sverker Göranson, 2005–2007
- Berndt Grundevik, 2007 - 2012
- Anders Brännström, 2012 -
Insatsorganisation [redigera]
Inför att Försvarsmaktens går in i Insatsorganisation 2014, kommer armén att organisera nedan förband.[2]
| Arméförband | ||||
|---|---|---|---|---|
| Krigsförband | Utbildningsförband | Ort | Kommentar | |
| 2. Brigadstaben | Skaraborgs regemente (P 4) | Skövde | ||
| 3. Brigadstaben | Norrbottens regemente (I 19) | Boden | ||
| Livbataljonen | Livgardet (LG) | Kungsängen | ||
| 13. Säkerhetsbataljon | Livgardet (LG) | Kungsängen | Består av 131. Säkerhetsskvadron, 133. funktionsskvadron i Stockholm och 132. Säkerhetskompani Sjö i Göteborg | |
| 21. Ingenjörsbataljonen | Göta ingenjörregemente (Ing 2) | Eksjö | ||
| 22. Ingenjörsbataljonen | Göta ingenjörregemente (Ing 2) | Eksjö | ||
| 31. Lätta Manöverbataljonen | Livgardet (LG) | Kungsängen | 7. Manöverbataljon (lätt). Utbildas tillsammans med K 3 | |
| 31. Lätta Manöverbataljonen | Livregementets husarer (K 3) | Karlsborg | 7. Manöverbataljon (lätt). Utbildas tillsammans med LG | |
| 32. Underrättelsebataljonen | Livregementets husarer (K 3) | Karlsborg | (lätt) | |
| 41. Mekaniserade bataljonen | Skaraborgs regemente (P 4) | Skövde | 1. Manöverbataljon (mekaniserad) | |
| 42. Mekaniserade bataljonen | Skaraborgs regemente (P 4) | Skövde | 2. Manöverbataljon (mekaniserad) | |
| 61. Luftvärnsbataljonen | Luftvärnsregementet (Lv 6) | Halmstad | ||
| 62. Luftvärnsbataljonen | Luftvärnsregementet (Lv 6) | Halmstad | ||
| 71. Lätta mekaniserade bataljonen | Södra skånska regementet (P 7) | Revingehed | 5. Manöverbataljon (lätt mekaniserad). Vidmakthåller 711. Kompaniet) | |
| 72. Mekaniserade bataljonen | Södra skånska regementet (P 7) | Revingehed | 6. Manöverbataljon (mekaniserad) | |
| 91. Artilleribataljon | Artilleriregementet (A 9) | Boden | ||
| 92. Artilleribataljon | Artilleriregementet (A 9) | Boden | ||
| 191. Mekaniserade bataljonen | Norrbottens regemente (I 19) | Boden | 3. Manöverbataljon (mekaniserad) | |
| 192. Mekaniserade bataljonen | Norrbottens regemente (I 19) | Boden | 4. Manöverbataljon (mekaniserad) | |
| 193. Jägarbataljonen | Norrbottens regemente (I 19) | Arvidsjaur | (lätt) | |
| 1. CBRN-kompaniet | Totalförsvarets skyddscentrum | Umeå | CBRN-krigföring | |
| 1. Transportkompaniet | Trängregementet (TrängR) | Skövde | ||
| 1. Stridsvagnskompaniet | Skaraborgs regemente (P 4) | Skövde | ||
| 2. Stridsvagnskompaniet | Skaraborgs regemente (P 4) | Skövde | ||
| 3. Stridsvagnskompaniet | Norrbottens regemente (I 19) | Boden | ||
| 14. Militärpoliskompaniet | Livgardet (LG) | Kungsängen | ||
| 15. Militärpoliskompaniet | Livgardet (LG) | Kungsängen | ||
Förband [redigera]
I fredstid är armén indelade i ett antal olika regementen eller så kallade Utbildningsförband. Antalet aktiva fredsförband har sedan slutet av Kalla kriget reducerats genom de olika försvarsbesluten med cirka 80 till 85 procent (en siffra som skiljer sig beroende räknesätt).
Artilleriförband [redigera]
- Artilleriregementet (A 9), Bodens garnison.
CBRN-förband [redigera]
- Totalförsvarets skyddscentrum (SkyddC), Umeå garnison.
Infanteri & Kavalleriförband [redigera]
- Livgardet (LG), Kungsängen.
- Livregementets husarer (K 3), Karlsborgs garnison.
- Arméns jägarbataljon (AJB), Arvidsjaurs detachementet.
Ingenjörförband [redigera]
- Göta ingenjörregemente (Ing 2), Eksjö garnison.
Ledningsförband [redigera]
- Ledningsregementet (LedR), Enköping garnison.
- Markstridsskolan (MSS), Skövde/Kvarn.
Luftvärnsförband [redigera]
- Luftvärnsregementet (Lv 6), Halmstads garnison.
Mekaniserade förband [redigera]
- Skaraborgs regemente (P 4), Skövde garnison.
- Södra skånska regementet (P 7), Revingehed.
- Norrbottens regemente (I 19), Bodens garnison.
Underhållsförband [redigera]
- Trängregementet (TrängR), Skövde garnison.
Hemvärnet [redigera]
Hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna är en del av Sveriges territoriella försvar. Hemvärnet stöds med resurser för utbildning och administration av utbildningsgrupper. Dessa utbildningsgrupper är i sin tur underställda cheferna för utbildningsförband, flottiljer och centra.
Vapensystem [redigera]
Inom armén finns bland annat nedan följande vapenslag. Dock så utgick Stridsvagn 121 i samband med försvarsbeslutet 2004 ur Försvarsmaktens insatsorganisation, beslut om dess framtid saknas dock. Artillerisystem 08 även kallad Archer påbörjas att levereras till armén under 2011.
- Stridsvagn 121 (Leopard 2A4) 160 st – Tyskland
- Stridsvagn 122 (Leopard 2S) 120 st – Tyskland
- Stridsfordon 90 355 st – Sverige
- 40-мм Stridsfordon 90LV 30 st – Sverige
- Pansarbandvagn 302 Pbv 302 175 st – Sverige
- Pansarbandvagn 401A 80 st – Ryssland & Bulgarien
- XA-180/XA-203 170 st – Finland
- 155 mm "Archer" 24 st – Sverige
- 120 mm granatkastare 50 st – Sverige
Se även [redigera]
- Lista över svenska militära grader
- Lista över svenska infanteriregementen
- Lista över svenska kavalleriregementen
- Lista över svenska pansarregementen
- Lista över svenska artilleriregementen
- Lista över svenska luftvärnsregementen
- Lista över svenska ingenjörregementen
- Lista över svenska signalregementen
- Lista över svenska trängregementen
- Lista över svenska hemvärnsgrupper
- Lista över svenska infanteribrigader
- Lista över svenska mekaniserade brigader och pansarbrigader
- Försvarsbeslut
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ Bergh, Mats (30 maj 2006). ”Manövertänkande inom Armén. ”Nytt” namn på gammalt tänkande?”. Anna Lindh-biblioteket. Försvarshögskolan. http://www.annalindhbiblioteket.se/publikationer/uppsatser/2006/chp0406/bergh_29161.pdf. Läst 12 november 2009.
- ^ forsvarsmakten.se (2011-08-12) Försvarsmaktens delårsrapport 2011 Läst 27 augusti 2011
Tryckta källor [redigera]
- Artéus, Gunnar (1996) [1985]. Den gamla krigsmakten (utgåva 2.uppl. Östersund). Stockholm. ISBN 91-972969-0-2
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Svenska armén.
- Arméns officiella webbplats
- Svenska regementen
