Feynmanpriset

Från Wikipedia
Feynmanpriset inom nanoteknologi
Första utdelning1993

Feynmanpriset inom nanoteknologi (engelska: Feynman prize in nanotechnology ) är ett pris som delas ut av Foresight Institute varje år till forskare som gjort betydande framsteg inom nanotekniken. [1] Priset är uppkallat efter fysikern Richard Feynman som år 1959 höll ett berömt tal där han förutspådde den stora roll nanotekniken skulle komma att spela i framtiden.[2] Priset instiftades år 1993, och från och med 1997 ges det i två separata delar, en teoretisk och en experimentell. Prissumman är på $5,000 vardera.[3] Priset delas ut till den eller de forskare vars arbete kommit längst inom området med att förverkliga Feynmans vision för nanotekniken; att med hjälp av molekylmotorer bygga produkter med atomär precision. [1] Pristagarna utses varje år av en jury. År 1995 bestod juryn av bland andra Eric Drexler, Heinrich Rohrer och George M. Whitesides[4].


Pristagare[redigera | redigera wikitext]

Hittills utdelade priser[5]
Årtal Pristagare Verksam på
1993 Charles Musgrave California Institute of Technology
1995 Nadrian C. Seeman New York University
1997 Teoretisk del: Charles Bauschlicher, Stephen Barnard, Creon Levit, Glenn Deardorff, Al Globus, Jie Han, Richard Jaffe, Alessandra Ricca, Marzio Rosi, Deepak Srivastava, H. Thuemmel NASA Ames, MRJ Team
Experimentell del: James K. Gimzewski, Reto Schlittler och Christian Joachim IBM Zurich Research Laboratory och CEMES-CNRS
1998 Teoretisk del: Ralph C. Merkle Zyvex,LLC
Experimentell del: M. Reza Ghadiri Scripps Reasearch Institute
1999 Teoretisk del: William A. Goddard III, Tahir Cagin och Yue Qi California Institute of Technology
Experimentell del: Phaedon Avouris IBM
2000 Teoretisk del: Uzi Landman Georgia Institute of Technology
Experimentell del: R. Stanley Williams, Philip Kuekes och James R. Heath HP Labs och UCLA
2001 Teoretisk del: Mark A. Ratner Northwestern University
Experimentell del: Charles M. Lieber Harvard University
2002 Teoretisk del: Don Brenner North Carolina State University
Experimentell del: Chad Mirklin Northwestern University
2003 Teoretisk del: Marvin L. Cohen och Steven G. Louie University of California at Berkerly
Experimentell del: Carlo Montemagno UCLA
2004 Teoretisk del: David Baker och Brian Kuhlman University of Washington och University of North Carolina at Chapel Hill
Experimentell del: Homme Hellinga Duke University
2005 Teoretisk del: Christian Joachim CEMES-CNRS
Experimentell del: Christian Schafmeister University of Pittsburgh
2006 Teoretisk del: Erik Winfree och Paul W. K. Rothemund California Institute of Technology
Experimentell del: Erik Winfree och Paul W. K. Rothemund California Institute of Technology
2007 Teoretisk del: David A. Liegh University of Edinburgh
Experimentell del: J. Fraser Stoddart UCLA
2008 Teoretisk del: George C. Schatz Northwestern University
Experimentell del: James Tour Rice University
2009 Teoretisk del: Robert A. Freitas Jr. Institute for Molecular Manufacturing
Experimentell del: Yoshiaki Sugimoto och Masayuki Abe Osaka University
2010 Teoretisk del: Gustavo E. Scuseria Rice University
Experimentell del: Masakazu Aono MANA Center, National Institute for Materials Science, Japan
2011 Teoretisk del: Raymond Astumian University of Maine
Experimentell del: Leonhard Grill Fritz Haber Institute, Tyskland
2012 Teoretisk del: David Soloveichik University of California
Experimentell del: Gerhard Meyer, Leo Gross och Jascha Repp IBM Research in Zürich
2013 Teoretisk del: David N. Beratan Duke University
Experimentell del: Alexander K. Zettl U.C. Berkeley och Lawrence Berkeley National Laboratory
2014 Teoretisk del: Amanda S. Barnard Australia’s Office of the Chief Executive och Commonwealth Scientific and Industrial Research Organisation (Statlig myndighet i Australien)
Experimentell del: Joseph W. Lyding University of Illinois och Beckman Institute
2015 Teoretisk del: Markus J. Buehler Massachusetts Institute of Technology
Experimentell del: Michelle Y. Simmons The University of New South Wales
2016 Teoretisk del: Bartosz A. Grzybowski Ulsan National Institute of Science and Technology, Sydkorea
Experimentell del: Franz J. Giessibl University of Regensburg (Tyskland)
2017 Teoretisk del: Giovanni Zocchi University of California
Experimentell del: William M Shih Harvard University

Stora Feynmanpriset[redigera | redigera wikitext]

Stora Feynmanpriset (engelska: Feynman Grand Prize) är ett pris som ännu inte delats ut (2012). Priset tillkännagavs 1996[5] och prissumman är på $250 000[6]. Medlen till prissumman har donerats från olika håll till Foresight Institute för att främja utvecklingen av nanotekniken[6]. Priset kommer att delas ut till den eller de forskare som skapat två specifika saker[6]:

  1. En robotarm inte större än 100 nm i någon riktning. Denna ska kunna manipulera och flytta enskilda atomer och molekyler för att bygga upp en större struktur.
  2. En 8 bits adderare inte större än 50 nm i någon riktning.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]