Frei-Laubersheimfibulan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Frei-Laubersheimfibulan
R-runan.svg
Frei-Laubersheimfibulan
Område Frei-Laubersheim, Bad Kreuznach, Tyskland
Placering fibulans baksida
Tillkomsttid 500-talet e.Kr.

Frei-Laubersheimfibulan är en silverpläterad, runristad fibula som hittades 1872 i en grav vid Frei-Laubersheim, Bad Kreuznach i Tyskland. Graven dateras till 500-talet e.Kr. och tillhörde troligen en frankisk kvinna.

Inskription[redigera | redigera wikitext]

Fibulan bär en runinskrift uppdelad i två rader, med några av de separata orden separerade med punkter (kolon). Båda radernas sista runor är oläsliga på grund av slitage från den idag försvunna nål som fäste fibulan i dräkten.[1] Ett resultat av slitaget är att inskriften tolkats på en mängd olika sätt. Första raden är dock odiskutabel, och lyder:

boso : wraet (:) runa

Det första ordet, boso, är ett mansnamn, som återfinns i fornhögtyska (Poso, Buoso eller Buaso), fornengelska (Bōsa) samt fornnordiska (Bōsi).[2] Eftersom boso även återfinns i kombination med andra namn, som Bosogast och Bosochind, kan inskriftens boso även vara en kortform av ett längre namn.[3] Ordet kan också vara kopplat till Bosenheim (Bad Kreuznach), en liten by några kilometer norr om Frei-Laubersheim. Bosenheim antas ha fått sitt namn av en "Boso-stam" som slagit sig ned i området ca 450 e.Kr.[4] Det andra ordet, wraet förstås som en dialektal variant av västgermanskans *wrait, tredje person singularis av verbet *wrītan (att rista, skriva), en term som ofta dyker upp i runristningar för att beskriva just runristandet.[5] Vid tiden för ristandet av Frei-Laubersheimfibulan hade *ai genomgått en förändring i de flesta västgermanska dialekter: fornsaxiska wrêt, fornfrisiska wrêt, fornengelska wrât, men fornhögtyska reiz. ae i wraet representerar eventuellt en övergångsform från diftongen *ai och den långa vokal som skulle ersätta den, vilket kan indikera ett lågtyskt ursprung för inskriften.[6] Det tredje ordet, runa, är antingen ackusativ pluralis eller en kollektiv singularisform av ordet "runa". Således läses den första delen av inskriften "Boso skrev/ristade runorna".

Inskriftens andra rad är svårare att översätta. Raden lyder:

þ(i)k (:) daþïna (eller dalïna) : golida (eller godda)

Det första ordet, þ(i)k, är vanligen tolkat som den västgermanska formen av andra person singularis ackusativ pronomen *þik från en äldre urgermansk *þek "(till) dig".[7] Alternativa tolkningar inkluderar þo "då" och ik "jag".[8] Det andra ordet, daþïna eller dalïna, förstås som ett kvinnonamn, eventuellt ett tidigt spår av det moderna namnet Tedina eller en feminin form av det välkända fornhögtyska mansnamnet Tallo.[9] Användningen av runan ᛇ (ï) i namnet är anmärkningsvärt då det är ett av enbart tre verifierade användningar av runan på sydgermanskt område. De två andra fynden är Pforzensöljan och Brezapelaren.[10] Det sista ordet har visat sig vara det svåraste att tolka. Det är uppenbarligen ett finit verb tillhörande det tidigare tredje person singularis, även om stammen är helt okänd, tillika verbets subjekt. Förslag inkluderar golda eller golida "hälsad",[11] godda "gav",[12] och goida "talade"[13]. Till följd av detta har inskriftens andra rad tolkats på en rad sätt: "Daþina hälsade dig",[14] "(Han) hälsade dig, Daþïna",[15] "Jag, Daþina, uttalade [förtrollningen]",[16] "Då uttalade Dalena [förtrollningen]",[17] eller "Till dig, Dalena, gav (han) [gåvor]".[18]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cf. Körber (1900:126-128).
  2. ^ Looijenga (2003:241) ser namnet som ursprungligen antingen alemanniskt eller frankiskt.
  3. ^ Cf. Körber (1900:126-127).
  4. ^ Rieger (1874:377); Reiter (2006).
  5. ^ Rieger (1874:377).
  6. ^ Wimmer (1887:64).
  7. ^ Körber (1900:126-128); Gering (1896:240-241); Looijenga (2003:241); Düwel (2001:57-58).
  8. ^ Feist (1919:243-287); Krogmann (1978), Steiner-Welz (2005:179-180).
  9. ^ Steiner-Welz (2005:179-180); Körber (1900:126-128), Gering (1896:240-241).
  10. ^ Nedoma (2006:116)
  11. ^ Looijenga (2003:241), Düwel (2001:57-58), Krause & Jankuhn (1966), Haubrichs (1987:1350-1391), Opitz (1987).
  12. ^ Körber (1900:126-128), Arntz (1935).
  13. ^ Krogmann (1978), Feist (1919:243-287), Steiner-Welz (2005:179-180).
  14. ^ Krause (1966).
  15. ^ Haubrichs (1987), Opitz (1987).
  16. ^ Krogmann (1978).
  17. ^ Feist (1919)
  18. ^ Arntz (1935).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  • Arntz, Helmut (1935). Handbuch der Runenkunde. Halle/Saale.
  • Düwel, Klaus (2001). Runenkunde. Stuttgart, J. B. Metzler. ISBN 3-476-13072-X.
  • Feist, Sigmund (1919). "Runen und Zauberwesen im germanischen Altertum" in Arkiv för Nordisk Filologi, 35, s. 243–287.
  • Gering, Hugo (1896). "Neuere Schriften zur Runenkunde" in Gering, Hugo Zeitschrift für deutsche Philologie Volume 28. Halle, Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses, s. 240-241.
  • Haubrichs, Wolfgang (1987). "Lautverschiebung in Lothringen" in Bergmann, Rolf (Hg.) Althochdeutsch, II, Wörter und Namen, Forschungsgeschichte. Heidelberg.
  • Körber, Karl T. (1900). Inschriften des Mainzer Museums. Mainz: Verlag des Altertumsvereins.
  • Krause, Wolfgang; Jankuhn, Herbert (1966). Die Runeninschriften im älteren Futhark. Göttingen.
  • Krogmann, Willy (1978). Die Kultur der alten Germanen. Teil I. Die materiellen Voraussetzungen. Wiesbaden.
  • Looijenga, Tineke (2003). Texts and Contexts of the Oldest Runic Inscriptions. Leiden: Koninklijke Brill NV. ISBN 90-04-12396-2.
  • Nedoma, Robert (2006). "Schrift und Sprache in den südgermanischen Runeninschriften" in: Bammesberger, Alfred Das futhark und seine einzelsprachlichen Weiterentwicklungen. Berlin: Walter de Gruyter. ISBN 3-11-019008-7.
  • Opitz, Stephan (1987). Südgermanische Runeninschriften im älteren Futhark aus der Merowingerzeit. Freiburg i.Br.
  • Reiter, Uwe (2006). Bosenheim: Ein Ortsporträt. SWR.de. (Läst 2009-12-16).
  • Rieger, Max (1874). "Eine neue Runeninschrift" in Höpfner, E.; Zacher, J. Zeitschrift für deutsche Philologie, Volume 5, s. 375–381. Halle: Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses.
  • Steiner-Welz, Sonja (2005), Runenkunde: Die Welt der Germanen. Mannheim: Reinhard Welz.
  • Wimmer, Ludwig Franz Adalbert (1887). Die Runenschrift. (Aus dem Dänischen übersetzt von F. Holthausen). Berlin Weidmannsche Buchhandlung.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]