Ackusativ

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ackusativ är i grammatiken det kasus som anger verbets direkta objekt (ackusativobjekt) i en sats.

Direkt objekt markeras inte i modern svenska annat än i vissa pronomen, till exempel 'honom' och 'henne'. Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finns fornsvenska, urindoeuropeiska, latin, sanskrit, grekiska, tyska, ryska, ungerska, finska och arabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.

Ackusativ i svenskan[redigera | redigera wikitext]

I våra dagars svenska märker vi inte längre så mycket av olika kasus. Men de personliga pronomena mig och dig var ursprungligen ackusativformerna av "jag" och "du", även om de sedan mycket länge även har använts även som dativobjekt och prepositionsobjekt. Däremot var pronomena "honom" och "henne" i stället ursprungligen dativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen) respektive "hana". Än i dag säger man gärna "han" i stället för "honom" i talspråk, som t ex "jag såg han" (vilket var det enda korrekta i fornsvenskan) istället för "jag såg honom" (vilket anses vara det enda korrekta idag). Ännu mer talspråkliga eller dialektala är kortformerna "n" (han) och "na" (hena), som i t ex "jag såg 'n" eller "jag såg 'na", vilka direkt härstammar från de gamla ackusativformerna.

Till detta tillkommer ackusativformer av adjektiv i vissa gamla stelnade uttryck, men de är färre än antalet uttryck med dativformer. Exempel på detta är "i ljus-an låga", "i hög-an sky", "i god-an ro", "ana arg-an list", "i rätt-an tid" och "för all-an del". Även orden "våran" och "eran", som numera anses mycket talspråkliga, var ursprungligen ackusativformerna av de possesiva pronomena "vår" och "er". Dessutom finns det ordpar, där både den gamla nominativformen (med ändelsen -e) och den gamla ackusativformen (med ändelsen -a) lever vidare i språket, fast ofta med något olika betydelser: ande/anda, bräde/bräda, grädde/grädda, mosse/mossa, timme/timma, ände/ända.

De få svensktalare för vilka ackusativ idag är ett levande kasus talar älvdalsmål, jämtska, västerbottniska eller någon annan av ett fåtal genuina dialekter som snarare är att betrakta som egna språk, vilket ofta görs idag. Det torde idag inte röra sig om mer än ett par hundra eller något tusental förstaspråkstalare, varav en klar majoritet tillhör den äldre delen av befolkningen. Därtill kommer ett antal människor, som förstår dialekten, som föräldrarna eller farföräldrarna brukar eller brukade tala, men som aldrig eller nästan aldrig använder den själva. Betydligt fler dialekter har bevarad dativ, även om också detta rör få talare idag.

Ackusativändelser i olika språk[redigera | redigera wikitext]

  • Finska: -n, -t
  • Gammalsvenska: -er, -an, -u, -o
  • Latin: -am, -as, -um, -os, -em, -es, -us, -m
  • Litauiska: -ą, -į, -ę, -ią, -ų, -ių, -enį, -erį; -as, -es, -ias, -us, -ius, -is
  • Persiska: rá (i skriftspråket partikel), -o, -ro (i talspråket ändelse; -ro efter ord som slutar på vokal)
  • Ryska: -o, -ё, -e, -y, -ю; -ы, -и, -a, -я, -oв, -ёв, -eв, -eй (fonologiskt: -0, -o, -u; -i, -a, -ov, -ej)
  • Ungerska: -t, -ot, -et, -öt

I latin är ackusativ av neutrala ord alltid identisk med nominativen. Alla slut som därmed kan förekomma på ackusativobjekt är inte listade. I ryskan är ackusativen av maskulina och neutrala substantiv alltid identisk med genitiven om de är animata substantiv, det vill säga sådana som betecknar levande varelser, och identisk med nominativen om de är inanimata substantiv, det vill säga övriga, "obesjälade" sådana. Detta gäller även de feminina substantivens pluralformer, men i femininum singularis finns särskilda ackusativformer.

Kontrollera att de länkade artiklarna har denna mall.