Vokal
Wikipedia
| Vokaler | |||||
| främre | halvfrämre | central | halvbakre | bakre | |
|---|---|---|---|---|---|
| sluten | i • y | ɨ • ʉ | ɯ • u | ||
| halvsluten | ɪ • ʏ | ʊ | |||
| mellansluten | e • ø | ɘ • ɵ | ɤ • o | ||
| mellanvokal | ə | ||||
| mellanöppen | ɛ • œ | ɜ • ɞ | ʌ • ɔ | ||
| halvöppen | æ | ɐ | |||
| öppen | a • œ̞ | ɑ • ɒ | |||
En vokal är ett stavelsebildande språkljud, självljud, och termen används både om grafem och fonem. Vad gäller grafem representeras vokalerna i det svenska latinska alfabetet av bokstäverna a, e, i, o, u, y, å, ä och ö. Övriga bokstäver är konsonanter.
Inom fonetiken används ett annat alfabet, fastän det latinska alfabetet är fonetiskt uppbyggt, då det finns fler ljudvarianter än bokstäver. Fonetiken skiljer mellan:
- Främre, centrala och bakre vokaler
- Höga och låga vokaler (även kallade öppna och slutna)
- Runda och orundade vokaler
- Långa och korta vokaler
- Monoftonger, diftonger och triftonger
Innehåll |
[redigera] Diftonger och triftonger
I många språk samt i svenska dialekter, dock inte i högsvenska, förekommer vokalljud som ändrar i klang från ett vokalljud till ett annat. Sådana språkljud kallas diftonger. I en del språk och dialekter kan man identifiera tre olika vokalljud i samma stavelse, och då talar man om en triftong.
[redigera] Främre, centrala och bakre vokaler
Vokalerna kan delas upp i främre, (i, y, långt u, e, ä), centrala (bl a ö-ljud, kort u, kort a) och bakre, (o, å, långt a) vokaler.
I svensk ortografi skiljer man mellan mjuka vokaler (d v s främre vokaler) och hårda vokaler (d v s bakre vokaler). Deras funktion i stavningen skiljer dem åt: samma konsonant-bokstäver eller kombinationer av dessa, blir olika ljud beroende på vilken slags vokal de står framför.
- C får k-ljud framför hård vokal (till exempel cognac, cumulus), medan det får s-ljud framför mjuk vokal (till exempel cirkus, cykel)
- G uttalas med g-ljud framför hård vokal (till exempel gata, gunga) men får oftast j-ljud framför mjuk vokal (till exempel genom, gitarr)
- K har k-ljud framför hård vokal (till exempel kaka, kopia) men representerar för det mesta tje-ljud framför mjuk vokal (till exempel kedja, kid)
- Sk blir just sk framför hård vokal (till exempel skata, skola) men blir sje-ljud när det står framför en mjuk vokal (till exempel skela, skytte)
I andra språk påverkas omkringliggande ljud på ett liknande sätt. I finsk-ugriska språk och turkiska språk förekommer vokalharmoni, vilket innebär att samtliga stavelser i ett och samma (enkla) ord är antingen främre eller bakre. Detta kan i finskan iakttas genom valet av ändelse i de olika kasusformerna. I turkiskan påverkas uttalet av konsonanterna också, där varje konsonant har en främre och en bakre variant.
[redigera] Referenser
- Malmberg, Bertil, Svensk fonetik (Lund 1971, nytryck 1991)
[redigera] Se även:
