Haubits

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En amerikansk sextontums haubits som användes i andra världskriget.

Haubits är en artilleripjäs som kan skjuta med utgångsvinkel både större och mindre än 45°. Namnet kommer från tjeckiskans houbice = hop/hög; många (på en gång).

Dessutom kan en haubits använda ett antal (mellan 5 och 9) olika drivladdningar av olika styrka. Sammantaget gör detta att granaterna kan få en brantare nedslagsvinkel, vilket ökar deras splitterverkan. Samtidigt blir det också lättare att beskjuta mål i starkt kuperad terräng och i bebyggelse.

Ursprungligen, före första världskriget gällde att en artilleripjäs skulle ha en eldrörslängd på mellan 12-14 gånger kalibern, en utgångshastighet på ca 350 m/s och elevationsmöjlighet upp till 45°. Pjäser med längre eldrör, större utgångshastighet och mindre maximal elevation kallades kanoner, kortare pjäser med större elevation (övergrader) kallades mörsare.[1]

Såväl utgångshastighet, elevation och eldrörslängd kom med tiden att öka. Efter första världskriget räknades i allmänhet kanoner med eldrörslängd under 30 gånger kalibern som haubits.[1]

Pjäser med längre eldrör kallades kanoner, kunde i regel inte eleveras till mer än 30° och hade sällan mer än två eller tre olika drivladdningar att välja mellan. Mellanting mellan kanon och haubits kallades kanonhaubits. Idag har gränsen mer och mer suddats ut och moderna, västerländska fälthaubitser har i regel en kaliber på 15,5 cm och ett eldrör med en längd av 30 till 40 gånger kalibern. Kortpipiga pjäser med utgångsvinkel som var större än 45° kallades tidigare även mörsare.

Haubitser kan vara dragna eller monterade i pansarfordon. Monterade pjäser kan vara hjulgående eller bandgående (kallas bandhaubits).

Ett mellanting mellan dragen och monterad haubits utvecklades av Bofors (Haubits 77) under början av 70-talet. Det är i grunden en vanlig dragen pjäs som försetts med en hjälpmotor, vilket gör det möjligt för pjäsen att själv köra sista sträckan fram till grupperingsplatsen. En tidig efterföljare till Haubits 77 var den tysk-engelsk-italienska FH70. Idag tillverkas ett flertal utländska haubitser enligt samma riktlinjer. Sydafrika tillverkade haubitser med lång räckvidd under 1980-talet vilka användes bl.a i Angola, Irak och Israel, konstruktören var bl.a kanadensaren Gerald Bull.

Svenska haubitsar[redigera | redigera wikitext]

Artillerisystem 08

Sovjetiska haubitsar[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 760.