Bofors

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ishockeylaget som tidigare hette Bofors, se BIK Karlskoga.
Bofors
Huvudkontor Karlskoga, Värmland, Sverige
Historia
Gick upp i Celsius-koncernen 1991

AB Bofors var ett svenskt industriföretag och vapentillverkare med huvudkontor i Karlskoga, Värmland. Företaget grundades som ett järnbruk 1646, blev en ledande ståltillverkare under 1870-talet, började producera kanoner 1883. Företaget hade Alfred Nobel som huvudägare 1894–1896, och 1898 tillkom kruttillverkning som senare utökades till explosivämnen. Företaget växte under 1900-talet, inte minst genom omfattande vapenleveranser till det svenska försvaret under de båda världskrigen, men även genom export. Vapenproduktionen utökades med bland annat robotar och stridsvagnar, och även olika civila produkter, framför allt inom kemi- och läkemedelsområdena.

Sedan 2000 är företagets tidigare verksamhet delat mellan Saab Bofors Dynamics AB (robotar och AT4), som ägs av den svenska försvarskoncernen SAAB-gruppen, och BAE Systems Bofors AB (eldrörssystem och mellankaliber-/ tung ammunition), som ingår i den USA-baserade försvarskoncernen BAE Systems Inc. BAE Systems Inc. ägs i sin tur av det brittiska företaget BAE Systems Ltd.

25,4 cm kanoner för finska pansarskeppet Ilmarinen under slutmontering hos AB Bofors

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bofors var inledningsvis ett allmänt järn- och stålbruk, och kom att bli en vapentillverkare i slutet av 1800-talet när teknikutvecklingen inom kanonområdet innebar att nya stålsorter och tillverkningstekniker började användas.

1500-talet till 1872[redigera | redigera wikitext]

Namnet Bofors går tillbaka på gården Bo, som i Hertig Carls jordebok från år 1584[1] tas upp som frälsehemman och som då ägdes av riksrådet Ture Bielke. Det drogs in till kronan 1600 efter att Bielke avrättats i samband med Linköpings blodbad, men hans änka Margareta Sture fick tillbaka godset 1603. Det övergick 1617 till mågen Gabriel Gustafsson Oxenstierna, som 1625 bytte bort det till kronan i utbyte mot gods i Uppland. 1630 såldes det till Peder Dober, assessor i Göta hovrätt.

Bofors blev brukshemman först under drottning Kristinas tid, då Bofors hammare 1646 privilegierades åt borgaren i Arboga, Paul Linnertsson Hosman. 1639 fick också Mårten Drost, fogde i Karlskoga, privilegium för att vid Björkborn (omkring två kilometer från Bofors) uppföra en hammarsmedja.[2] De två hamrarna i Bofors såldes av Hosman till hovrättspresidenten Johan Lillieström, som 1648 köpt Bo och andra egendomar samt Drosts hammarsmedja i Björkborn.

Alla Lillieströms egendomar inom Karlskoga övergick sedan genom köp till Krispin Flygge (död 1674), inspektör över landtullarna i Värmland, Nerike m.m. och från honom i arv till hans änka Sigrid Ekehielm. Under hennes tid som ägare privilegierades 1689 tre stångjärnshammare vid Bofors och Björkborn, som med tillhörande frälsehemman och torp ("Bogarddal" – Bo gård) 1703 såldes av hennes sterbhus till brukspatron Jakob Kristiansson Robsahm. De ärvdes genom flera led av hands arvingar, som fanns i släkterna Robsahm, Geijer, Lagerhjelm, och de Laval, och bildade intressentskap i bruken, men 1737 delades egendomarna.

Björkborn avskildes därefter för att övergå till släkterna Mitander, Myhrman, Wahrolin och Oxehufvud. Åren 1798–1806 var bergsfogden Henrik Robsahm ensam ägare av Björkborn, som slutligen ägdes av överste Krister Gustaf Oxehufvud. Bofors kom till släkten Lagerhjelm och ägdes slutligen av far och son Lagerhjelm, Pehr Lagerhjelm (1787–1856) och Pehr Erland Lagerhjelm, under vilkas tid bruksrörelsen utvidgades betydligt, bland annat sedan regleringarna kring bergshanteringen upphört. 1866–1867 byggdes ett nytt stångjärnsvalsverk och produktionen ökade.[3] I början av 1870-talet var produktionen vid Bofors större än vid något annat järnbruk i Sverige. År 1871 bearbetades 6 125 ton stång- och ämnesjärn vid Bofors.[4]

1873-1910[redigera | redigera wikitext]

Aktiebrev och obligationer från AB Bofors-Gullspång. Obligationerna utfärdades som ersättning för tidigare preferensaktier för att uppfylla Nobelstiftelsens krav på placeringar i "säkra papper" i enlighet med Alfred Nobels testamente.
8,4 cm kanon m/1881 tillverkad av Bofors 1889

1873 förenades åter Bofors och Björkborn under gemensamt ägande i form av det samma år bildade Aktiebolaget Bofors-Gullspång, med Per Erland Lagerhjelm som disponent, efter att företaget detta år köpte Björkborn av Oxehufvud. Gullspång i företagets namn förklaras av att även Gullspångs bruk ingick.

En nyckelperson i utvecklingen av Bofors vid denna tid blev ingenjören Carl Danielsson, som anställdes 1874. 1878 installerades den första Martinugnen vid Bofors, som möjliggjorde produktion av smidbart järn och stål med förbättrade egenskaper.[5] Vid samma tid, i slutet av 1870-talet, blev J.A. Kjellberg & Söner huvudägare i AB Bofors-Gullspång, och hade ambitionen att utveckla verksamheten. En tillämpning som man inriktade sig på var kanoner, där det förbättrade stålet skulle komma till nytta.

Vid denna tid hade kanoner av modernt stål visat sig överlägsna tidigare järn- och bronskanoner, inte minst i samband med fransk-tyska kriget 1870–1871. En pionjär inom kanontekniken vid denna tid var Alfred Krupp, som 1860 sålt de första stålkanonerna (framladdare tillverkade av bessemerstål) till Preussen. Under kriget Preussen-Österrike 1866 sattes första gången bakladdare in av preussarna, efter att de inledningsvis varit tveksamma till uppfinningen när Krupp först erbjudit den 1858. Bakladdarna var bara möjliga att tillverka med modernt stål, och möjliggjorde en högre eldhastighet än äldre bakladdade kanoner. Under 1860-talet exporterade Kruppverken stålkanoner till många länder, men i slutet av 1870-talet skedde fortfarande ingen produktion av motsvarande kanoner i Sverige. Den svenska kanontillverkaren Finspångs bruk hade vid denna tid fortfarande bara kapacitet att tillverka frontladdade tackjärnskanoner av ett slag som snarast representerade 1850-talets teknologi.[5]

I slutet av 1878 lyckades Danielsson tillverka det första täta gjutstålet vid Bofors, och 16 augusti 1879 lyckades Bofors för första gången framställa ett tätt kanongöt av tillräckliga dimensioner för att framställa en kanon av. Götet borrades och svarvades i Finspång och användes därefter för provskjutningar i Marinförvaltningens regi. Samma rutiner användes som vid provskjutning av tackjärnskanoner, vilket innebär upprepade provskott med successivt ökande krutladdning och projektilvikt. Efter 311 skott enligt detta mönster fylldes borrhålet med massiva pluggar från det 312:e skottet. Vid det 322:a skottet brast slutligen kanonen, då den utsatts för 5 000 atmosfärers tryck. Eftersom den starkaste tackjärnskanonen hade klarat 219 skott och 3 900 atmosfärer innebar detta en omedelbar succé för Boforsstålets kvalitet.[5]

I Finspång insåg man att man riskerade att bli utkonkurrerade av Bofors, och 1881 hade även Finspång installerat sin första martinugn. Under åren närmast efter 1879 tillverkades några kanoner i samarbete mellan Bofors och Finspång, efter att försvaret tvingat fram detta, bland annat gällde detta sju kanonämnen år 1882. Bofors beslöt dock 1883 att installera en egen bearbetningsverkstad för att kunna tillverka färdiga kanoner, istället för att vara beroende av Finspång. I början av 1884 gav generalfälttygmästaren order om att undersöka de industriella förhållandena i Bofors respektive Finspång för att kunna besluta var beställningarna på kanoner skulle läggas. Kontrollofficeren C.A. Hägg avlade slutrapport 24 april 1884 och konstaterade att Bofors hade kapaciteten avseende kanonämnen, att maskininstallationen i verkstaden pågick och att kunnig verkstadspersonal saknades men avsågs anställas. Finspång hade för utvärderingen framställt tre kanonämnen i Lotorp, varav två höll samma kvalitet som Boforsstålet och ett inte höll måttet. Rekommendationen från Hägg blev att lägga 1884 års beställning på Finspång, eftersom Bofors inte hade någon dokumenterad erfarenhet av att bearbeta kanoner. Slutresultatet blev dock att 1884 års beställning lades på Kruppverken, sannolikt för att man där behärskade både stålsidan och kanonbearbetningen.[5]

Eftersom ingendera av de två svenska konkurrenterna hade något att vinna på att kanoner istället importerades, inledde man diskussioner om att dela på beställningarna. Vid ett möte i Stockholm 12 augusti 1884 kom grosshandlare Carl O. Kjellberg som ägarrepresentant för Bofors och brukspatron Carl Edvard Ekman från Finspång överens om att dela lika på de statliga svenska kanonbeställningarna.[5]

Slutstycke från Boforskanon med Silfversparres ogivalskruv och laddbrygga.

Från 1885 var Arent Silfversparre Bofors kanonkonstruktör och bidrog med flera framgångsrika konstruktioner. Han konstruerade bland annat en 12 cm snabbskjutande fartygskanon och 1893 den första fältkanonen med rekyl inom lavetten.[3]

Alfred Nobel, Bofors huvudägare 1894-1896.

I början av 1894 köpte Alfred Nobel aktiemajoriteten i AB Bofors-Gullspång för 1,3 Mkr av C.O. Kjellbergs sterbhus. I köpet ingick Björkborns herrgård som blev Nobels svenska privatbostad. När Nobel avled 10 december 1896 kom Björkborn att räknas som hans bosättningsadress, vilket fick betydelse för hur hans testamente hanterades.

Under Nobels ägartid skedde fortsatt expansion och mer kapital tillfördes, bland annat köptes Björneborgs bruk år 1895. Utrustning för att tillverka grövre kanoner, med upp till 30,5 cm kaliber, anskaffades. Vid Björkborn, som ursprungligen var ett järnbruk precis som själva Bofors, byggdes 1895 ett kemiskt laboratorium för att ta fram nya produkter inom sprängämneteknikens område.[6]

1896 var antalet arbetare vid Bofors inklusive Björkborn ungefär 600.[2]

Testamentsexekutorerna efter Nobel ville att Nobels aktier i AB Bofors-Gullspång skulle ligga kvar i svenska händer och erbjöd flera gånger Jonas Kjellberg ur den gamla ägarfamiljen att köpa tillbaka dem. Han menade att familjen inte kunde skaffa fram det kapital som krävdes, men senare fick Kjellberg ett erbjudande från Theodor Mannheimer att Skandinaviska Kredit AB skulle ställa upp med de lån som krävdes. Majoriteten i företaget kom genom detta tillbaka till ett konsortium där Kjellberg ingick.[5] Affären var avslutad 1898. Samma år bildades dotterbolaget AB Bofors Nobelkrut för att exploatera Nobels kemiska patent.[3] Nobels tidigare tillverkning av det röksvaga krutet Ballistit - "Nobelkrut" - flyttades i samband med detta från Vinterviken i Stockholm till Bofors Nobelkruts anläggning i Björkborn.

Några år senare förnyades den gamla överenskommelsen mellan Bofors och Finspång om att dela på de statliga beställningarna. Denna gång delade man upp den svenska marknaden så att Finspång skulle ta hand om kanoner upp till 8,0 cm kaliber och Bofors de med grövre kaliber.[5]

Bofors-Gullspång köpte kulsprutetillverkaren AB Stockholm Vapenfabrik, som ursprungligen bildats för att exploatera Helge Palmcrantz kulsprutekonstruktion, och rekonstruerade företaget som Nya AB Stockholm Vapenfabrik. I slutet av 1903 köpte också Bofors två aktieposter i AB Nordiska Artilleriverkstäderna, som var den bolagskonstruktion som då innefattade Bofors svenska ärkerival i Finspång. En post köptes 16 december 1903 av skotten William Beardmore för 560 000 kronor och strax därefter en post från William Olsson för 210 000 kronor. Beardmore, som också ägde vapenfabriker i hemlandet, hade några år gått in som delägare i AB Finspångs Styckebruk när Carl Ekman behövde kapital. Köpet innebar att Finspångsverksamheten hänvisades att utnyttja stål från Bofors för sin tillverkning och man delade på de statliga beställningarna med 2/3 till Bofors och 1/3 till Finspång. 1907 blev dotterbolaget Nya AB Stockholm Vapenfabrik ägare till Nordiska Artilleriverkstäderna, och lade ner sin verksamhet i Stockholm för att flytta den till Finspång. I slutet av 1910 och början av 1911 lades kanontillverkningen i Finspång helt ner, och verkstäderna såldes till Nordiska Motorverkstäderna som skulle tillverka råoljemotorer på platsen.

1909 kunde Bofors Nobelkrut för första gången leverera komplett ammunition med drivladdning av eget krut, granater med trotyl importerad från Tyskland och egna tändrör.[7]

Bofors 40 mm luftvärnskanon under andra världskriget i amerikansk tjänst vid Medelhavet i Nordafrika
Stridsvagn 103 tillverkades av Bofors i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Haubits 77, en 155 mm artilleripjäs från Bofors. Versionen Haubits 77B gav 1986 Bofors företagets största exportorder någonsin, till Indien, vilket i sin tur ledde till att företaget drogs in i Boforsaffären.
Soldater i USA:s armé avfyrar ett pansarskott utvecklat av Bofors.

1911-1990[redigera | redigera wikitext]

1911 var Bofors således Sveriges enda kanontillverkare, hade verksamheten koncentrerad till sin huvudanläggning, och kunde dessutom leverera egen kanonammunition. Under början av 1900-talet var en ny generation tungt bepansrade och bestyckade krigsfartyg tidens främsta militära högteknologi, och dessa var föremål för satsningar i många länder. Fartygskanoner till dessa var en av Bofors produkter, bland annat det tunga 28 cm-artilleriet till Sverigeklassens pansarskepp. Tillverkning skedde både för svenska försvaret och för export till andra länder.

1918 omfattade arbetskraften vid själva Bofors 1 615 personer, och vid Björkborn 175 personer.[8]

I mitten av 1930-talet lades grunden till företagets mest kända produkt, Bofors 40 mm automatkanon, som under andra världskriget producerades i olika länder i 10 000-tals exemplar.

En bergrumsanläggning i form av Boåsberget byggdes under kriget, och eftersom Bofors industriområde var fullbyggt började 1946 ett nytt industriområde byggas vid Kilsta, fyra kilometer åt nordväst.[3]

Efter andra världskriget fick Bofors ett enormt uppsving under de ekonomiska rekordåren, vilket gjorde att Bofors hade stor arbetsbrist. Bofors industriskola startade 1946 och gjorde så att pojkar som hade tagit realen kunde gå en två årig utbildning och sedan få jobb någonstans på området. Det fanns också de som började som springpojkar och sedan arbetade upp sig. Under 60-talet annonserade Bofors om den stora arbetarbristen som gällde inom hela bolaget. Många italienare och finländare kom till Bofors under det årtiondet. Bofors omsatte 278 miljoner kronor år 1954, hade 7 990 anställda och ett aktiekapital på 88 miljoner kronor.[9] År 1970 nådde Bofors sin kulmen, då sammanlagt 10 000 arbetade inom Nobelkrut och Nobelverken.

Under 1970-talet lades stålverket i Bofors ner och all ståltillverkning riktades nu mot Kilsta, som 1986 lade sin sista smälta. I mars 1986 fick Bofors en order på 410 fälthaubitsar av typen Haubits 77B, vilket då var den största enskilda exportordern till ett svenskt företag.[10] Ordern gav upphov till rättsprocessen Boforsaffären efter anklagelser från Svenska Freds om att de försäljningsprovisioner som Bofors betalt ut i samband med ordern snarast utgjorde mutor.

Från 1991[redigera | redigera wikitext]

1991 slogs Bofors samman med FFV, Förenade Fabriksverken från Eskilstuna. Det nya namnet blev Swedish Ordnance, inom Celsius-koncernen. 1999 köpte försvarskoncernen SAAB-gruppen upp Celsius varefter den del av företaget som ägnade sig åt kanoner och artilleriammunition såldes till det amerikanska företaget United Defense. Av Celsius andra bolag Saab Dynamics, Bofors Missiles och Bofors Carl Gustaf bildades Saab Bofors Dynamics som ingår i SAAB-gruppen.

2005 köpte den brittiska försvarskoncernen BAE Systems Ltd. upp United Defense och därmed även Bofors Defence. United Defense bytte namn till BAE Systems Inc. och Bofors Defence bytte namn till BAE Systems Bofors. Det brittiska moderbolaget BAE Systems Ltd. äger genom företaget Alvis Hägglunds även Hägglunds som numera heter BAE Systems Hägglunds.

BAE Systems Bofors och BAE Systems Hägglunds samordnas av det svenska moderbolaget BAE Systems AB.

Produktion av läkemedel[redigera | redigera wikitext]

Bofors Nobelkrut hade sedan 1920-talet en civil sektor där man producerade läkemedelsämnen, bland annat bensokain, tetrakain och prokain. Efterhand byggdes en större forsknings- och utvecklingsverksamhet upp och 1964 - 1967 flyttade man i etapper från Bofors till Mölndal där man etablerades under namnet Bofors Nobelpharma (ur vilket senare Nobel Biocare uppstått).

1957 lanserades mepivakain och 1966 bupivakain. Under 1970-talet inleddes ett samarbete med Astra, som bland annat fick ta över det forskningsprojekt som ledde till budesonid, aktiv ingrediens i storsäljarna Pulmicort och Rhinocort.

Företaget var alltså forskningsmässigt mycket framgångsrikt men brukar användas som exempel på hur svårt det är att exploatera innovationer utan tillgång till en egen internationell marknadsorganisation.

Bofors introducerade 1968 en egen tandkräm som innehöll plastkulor med en polerande effekt. Efter några år (1971) uppstod rykten om att plastkulorna skulle vara skadliga. Tandkrämen såldes då till okänt bolag som tillverkade den fram till 1982.

Verkställande direktörer[redigera | redigera wikitext]

Disponenter för Bofors-Gullspång[redigera | redigera wikitext]

Verkställande direktörer för Bofors[redigera | redigera wikitext]

Styrelseordförande[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bofors i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
  2. ^ [a b] Bofors i Nordisk familjebok (första upplagans supplement, 1896)
  3. ^ [a b c d] Hyttfogden: Historik om Karlskoga (ur Sveriges bebyggelse 1963 av Sigurd Erixon)
  4. ^ Bofors i Nordisk familjebok (första upplagan, 1878)
  5. ^ [a b c d e f g] Finspång, kanonbruket med sekler bakom sig. Bofors, stångjärnsbruket som med kraft arbetar för ståljärnskanonen, läst 2 maj 2010
  6. ^ Nobelmuseet i Karlskoga: Nobels Laboratorium, läst 2 maj 2010
  7. ^ Bo Janzon: Svensk militär explosivämnesutveckling i modern tid – från Nobel till kvävekluster Del I: intill ca 1980, Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift nr 5-2005
  8. ^ Bofors i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)
  9. ^ Almanack för alla 1956, Norstedt, Stockholm, 1955, s. 173
  10. ^ Karlskoga kommun: Karlskogas historia, läst 2 maj 2010

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]