Angola

República de Angola
Flagga Statsvapen
Valspråk: Virtus Unita Fortior (latin för ”Enighet ger styrka”)
Nationalsång: Angola Avante
Huvudstad	Luanda  8° 50′ S, 13° 20′ Ö
Största stad	Luanda
Officiellt språk	portugisiska
Statsskick	republik
President	José Eduardo dos Santos
Premiärminister	Paulo Kassoma
Självständighet	från Portugal
• deklarerad	11 november 1975
• erkänd
Yta	1 246 700 km² (22:a)
• varav vatten	försumbart
Demografi
• folkmängd	12 127 071 (69:e)
• befolkningstäthet	9,0 inv/km² (176:e)
BNP (PPP)	(2005)
• totalt	$43 362 miljoner  (82:a)
• per capita	$3800
Valuta	kwanza (AOA)
Tidszon	UTC+1
Topografi
• högsta punkt	Morro do Moco 2 620 m ö.h.
Nationaldag	11 november
Landskod	AO, AGO
Landsnummer	244

Angola, officiellt Republiken Angola, tidigare Folkrepubliken Angola, är en republik i sydvästra Afrika, vid Atlanten. Angola gränsar till Kongo-Brazzaville, Kongo-Kinshasa, Namibia och Zambia. Den angolanska provinsen Kabinda är en exklav som är skild från resten av landet av Kongo-Kinshasa. Kabinda är Angolas enda gräns mot Kongo-Brazzaville.

Motorfordon från Angola bär nationalitetsbeteckningen ANG.

Historia

Nuvarande Angola har varit bebott sedan förhistorisk tid, men den första kulturen vi har någon kunskap om är de khoisansamhällen som dominerade regionen fram till bantumigrationen omkring 700 e.Kr. Norra delen av Angola hörde sedan 1200-talet till kungadömet Kongo, innan portugiserna utropade kolonin Angola där 1575.

När portugiserna kom till nuvarande Angola misstog de namnet på landet och regenten (ngola), men kallade det även för Mbundu-folkets land. Angola var den sista betydande europeiska kolonin i västra Afrika. Sedan 1960-talet hade den portugisiska armén slagits i Moçambique, Angola och andra kolonier mot inhemska gerillarörelser som krävde självständighet. Landet fick självständighet den 11 november 1975. Då hade Angola varit portugisisk koloni i 400 år. Redan 1483 upprättades portugisiska stödjepunkter för sjöfarten och handel på Angolas kust. Hundra år senare grundades kolonin. De nuvarande gränserna fastställdes dock inte förrän i samband med Berlinkonferensen 1884-1885.

Liksom för övriga portugisiska kolonier innebar den vänsterinriktade nejlikerevolutionen mot fascistdiktaturen i moderlandet 1974 en snabb frigörelseprocess. För Angola dröjde det på grund av konkurrensen mellan tre olika gerillarörelser och med hänsyn till den stora vita minoriteten i landet till 1975 innan landet var fullt självständigt.

Den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade (däribland Kuba), tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. MPLA var den antikoloniala befrielserörelse som åtnjöt det största folkliga stödet i Angola under kriget mot den portugisiska kolonialmakten. Den USA- och Zairestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska UNITA-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och senare erhöll militärt bistånd från Sydafrika.

Den förste MPLA-presidenten Agostinho Neto avled 1979 och efterträddes av José Eduardo dos Santos, som även vann det demokratiska presidentval som utlystes 1992 under en kort tid av fred mellan MPLA och Unita. Ett fredsavtal undertecknades 1994, men fred infann sig inte förrän Unita-ledaren Jonas Savimbi avlidit 2002. Den 1 januari 2007 gick Angola med i OPEC.

Geografi

Karta över Angola

Angola ligger i sydvästra delen av den afrikanska kontinenten. I väster gränsar landet till Atlanten. Angola gränsar också till Namibia i söder, Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa i norr samt Zambia i öster. Landet har också kontroll över området Kabinda som är en enklav skild från huvuddelen av Angola genom Kongo-Brazzaville. Huvudstaden Luanda ligger utmed kusten och är en viktig hamnstad. Kustområdet är en bördig slätt och längs kustremsan finns ett flertal sandstränder med palmer. Centrala Angola utgörs av en savann och södra Angola består till största delen av torra stäpper. I de norra delarna finner man vidsträckta regnskogar. Högsta punkten är Mount Moco med en höjd på 2 620 meter över havet. Ett antal floder rinner genom landet, bland annat Kwanza, Zaire, Cunene och Cubango. På grund av den blandade geografin är Angola ett land rikt på djur och växter. För att säkra arternas fortbestånd har ett flertal nationalparker inrättats. Nationalparkerna är dessutom populära turistmål.

Angolas främsta naturtillgångar är: petroleum, diamant, järnmalm, fosfat, koppar, fältspat, guld, bauxit och uran.

Klimat och miljö

Klimatet är halvtorrt i söder och upp längs kusten mot Luanda. I norr är det en varm regntid från november till april och kallare och torrare resten av året. Lokala skyfall kan orsaka översvämningar.

Några av Angolas miljöproblem är jorderosion med åtföljande ökenutbredning, att den tropiska regnskogen avverkas vilket resulterar i förlorad biodiversitet, vattenföroreningar och brist på dricksvatten.

Administrativ indelning

Angola är indelat i 18 provinser (provincias):

• Bengo
• Benguela
• Bié
• Kabinda
• Cuando Cubango
• Cuanza Norte
• Cuanza Sul
• Cunene
• Huambo
• Huíla
• Luanda
• Lunda Norte
• Lunda Sul
• Malanje
• Moxico
• Namibe
• Uíge
• Zaire

Större städer

• Luanda
• Kabinda
• Huambo
• Lobito
• Lubango

Ekonomi

Angolas ekonomi har genomgått stora förändringar, från att ha varit en ekonomi i turbulens på grund av flera års inbördeskrig är ekonomin numera en av världens snabbast växande. I dag räknas exempelvis landets huvudstad Luanda som en av världens dyraste. Det är främst en liten ekonomisk elit som fått ta del av denna blomstring, medan en majoritet av befolkningen fortfarande har ingen eller mycket liten inkomst. 2005 växte ekonomin med 20 procent och 2006 med 26 procent. Landets höga tillväxttakt på senare år har främst drivits av dess oljesektor, och det höga världsmarknadspriset på olja. Oljeproduktion och dess kringverksamheter bidrar till cirka 85 procent av BNP och 90 procent av all export. En ökad oljeproduktion gjorde att tillväxten landade på mer än 15 procent per år från 2004 till 2007. 2007 blev Angola medlem i OPEC och blev tilldelad en produktionskvot på 1,9 miljoner fat per dag. För 2008 uppgick produktionen till 2,0 miljoner fat per dag. Angola är efter Nigeria den näst största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara.

En efterkrigsbyggnation och återflyttning av krigsflyktingar har även lett till hög tillväxt inom bygg- och jordbrukssektorn. Mycket av landets infrastruktur är fortfarande förstörd eller outvecklad efter ett 27 år (1975–2002) långt inbördeskrig. Jordbruk för hushållsbehov ger främsta näringsbehovet för en majoritet av befolkningen, men hälften av landets livsmedel måste fortfarande importeras.

Bidrag till BNP

• Jordbruk: 9,6 procent
• Industri: 65,8 procent
• Tjänstesektor: 24,6 procent

Andel av arbetskraften

• Jordbruk: 85 procent
• Industri och Tjänstesektor: 15 procent

Sedan 2005 har regeringen använt miljarder dollar i form av bistånd och lån från Kina, Brasilien, Portugal, Tyskland, Spanien och EU för att bygga upp Angolas offentliga infrastruktur. Även om inflationen minskat från 325 procent 2000 till under 13 procent 2008, har stabiliseringspolitiken visat sig ohållbar och Angola övergav 2009 sin valutakorg. I November 2009 meddelade IMF att de godkänt ett lån till Angola på 1,4 miljarder dollar för att stärka landets valutareserv. Korruption, speciellt i utvinningssektorn, är en stor utmaning. Den globala recessionen och lägre oljepriser för 2009 har lett till en minskning i BNP efter flera år av tvåsiffrig tillväxt. Dock väntas tillväxten ta fart igen under 2010.

Viktiga naturtillgångar för jordbrukssektorn är bananer, sockerrör, kaffe, sisal, majs, bomull och fisk. Industrisektorn utgörs utöver olja av bland annat järnmalm, metallprodukter, ölframställning, textil och varvsarbete.

Demografi

Aids är ett hälsoproblem och 2001 var 5,5 % av den vuxna befolkningen smittad.

• Etniska grupper: ovimbundu 37 %, kimbundu 25 %, bakongo 13 %, andra 25 %
• Befolkningens medelålder: 18 år (2008)
• Spädbarnsdödlighet: 19,4 % (2003)
• Befolkningens medellivslängd: 37,92 år (2008)
• Språk: portugisiska, bantuspråk, andra afrikanska språk
• Analfabetism: 1998 var 58 % av den vuxna befolkningen analfabeter

Kultur

Matkultur

Angola har mycket kust och därför hör färsk fisk och skaldjur till vardagsmaten.

Dans

Angola har en väldigt levande musikkultur där varje region i landet har sin lokala dans. Den angolanska dansen Semba spred sig i samband med slavhandeln till Brasilien där den idag har utvecklats till Samba. Ur Semba har även även andra danser som Kizomba och Kuduro utvecklats. Kuduro kommer från språket Kimbundu men har dubbel betydelse i det att det betyder "hård rumpa" i portugisiska. Dansen kan liknas vid en mix mellan techno/funk/batucada/afro. Kizomba dansas parvis och har liknande danssteg som latinska Bachatan. Kizomba har på senare år blivit alltmer populär och dansas idag även i Portugal.

Samtidskonst

En av Angolas mest uppmärksammade samtidskonstnärer är António Ole.

Religion

Majoriteten av Angolas befolkning (53%) är officiellt kristen. 38 % är katoliker och 15 % protestanter. Till den sistnämnda gruppen hör Assemblies of God, Convenção Baptista de Angola, Igreja Evangélica Baptista em Angola, Born for Heaven International Ministries, Igreja Evangélica Congregacional em Angola, Evangelical Church of Angola, Evangelical Church of South-West Angola, Our Lord Jesus Christ Church in the World (Kimbanguist), Reformed Evangelical Church of Angola, Sjundedagsadventisterna, Union of Evangelical Churches of Angola och United Methodist Church. I Angola finns även över 70 000 Jehovas vittnen (2009).

Knappt 47 % av befolkningen praktiserar inhemska religioner, med inslag av animism och/eller förfädersdyrkan. Det finns också en muslimsk minoritet med färre än 100 000 anhängare, huvudsakligen bestående av invandrare från Västafrika och Libanon.