Kanon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Kanon (olika betydelser).
Kanoner i Kristiansand, Norge

En kanon är ett eldvapen av grov kaliber. Enligt modern terminologi skall en kanon vara av kaliber 20 millimeter eller grövre, ha ett eldrör som är längre än ungefär 40 gånger kalibern och huvudsakligen skjuta flackbaneeld. Kanoner förekommer vanligtvis i artilleri, men även truppslag som luftvärn kan ha kanoner.

Kanonrör[redigera | redigera wikitext]

Kanonröret eller eldröret är den viktigaste delen av en kanon. De är nästan alltid tillverkade i någon mycket tjock metall. Gamla tiders kanoner kunde ofta ha väggar som var uppåt en halv decimeter tjocka. I dessa stoppade man i runda kanonkulor. Modernare kanonrör är inte lika tjocka och är dessutom betydligt smidigare. Modernare kanonrör är inte heller gjorda för kanonkulor utan istället för projektiler. Insidan på modernare kanonrör är räfflad i spiralform. Räfflornas uppgift är att sätta projektilen i rotation för att den inte skall tumla utan träffa målet med spetsen först.

Kanon avfyras under amerikanska inbördeskriget (nutida krigsspel).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Kanoner började dyka upp i Europa1300-talet. De äldsta pjäserna göts av brons, under 1400-talet började man även tillverka kanoner i järn av flera lager med längsgående järnstänger vilka hölls samman av påkrympta ringar av smidesjärn.

De tyngre kanonerna göts fortfarande i koppar, senare främst i brons. Med tiden utvecklades tekniken att tillverka gjutjärnskanoner, och redan 1560-talet tillverkades de första kanonerna i gjutjärn. På grund av att man måste göra gjutgodset betydligt tjockare för att uppnå tillräcklig hållfasthet fortsatte man dock att tillverka bronskanoner ända in på 1800-talet, trots att järnkanonerna blev betydligt billigare. Från 1700-talet hade gjutjärnskvaliteten förbättrats så pass att de flesta kanonerna som tillverkades var av järn.[1]

I samband med att de gjutna kanonerna slog igenom började man att borra kanonernas lopp, och fick därmed möjlighet att ge kanonerna önskad kaliber och jämnare form.[1]

Förförfaringssättet vid kanongjutning var fram till mitten av 1700-talet att eldrören göts över en kärna som placerades där pipan skulle sitta. Gjutformen gjordes av lera, fin sand och nöthår. Kärnan var en smidd järnstång, överdragen med en deg av aska, och centrerades i kammarstyckets ända av ett i formen insatt kransjärn, "galippa", och den andra ändan av en av gips och tegelmjöl förfärdigad skiva. Sedan götet svalnat, bortslogs formleran, varefter ojämnheter borttogs med hammare, mejsel och fil, fänghålet borrades, kärnan uttogs och loppet utborrades till den bestämda kalibern. 1756 bestämdes i Sverige att alla kanoner skull gjutas massiva för att därefter borras för att undvika gallror, hål och blåsor.[2]

Från och med sent 1870-tal började bakladdade pjäser ersätta mynningsladdade kanoner. Fördelarna med bakladdning var flera; det medgav en högre eldhastighet, det gav bättre tätning mellan lopp och projektil (vilket resulterade i högre utgångshastighet) och det förenklade användandet av ett räfflat lopp (vilket gav avsevärt bättre precision).

Ungefär samtidigt ersattes gjutjärnet i eldrören av smidesstål. Fältkanon m/1881 var den första kanonen i Sverige att tillverkas av martinstål istället för tackjärn. Kort därefter började man även ta fram specialstål, men tillsatser av nickel, krom, mangan, ibland wolfram och molybden för kanontillverkningen. Samtidigt blev det vanligt med mantlade kanoner, där olika typer av stål sammanfogats i olika lager, mantlar i kanonens yta.[3]

Typ av kanoner[redigera | redigera wikitext]

Fältkanon i Malmköping.
Maja, en av pjäserna i Kustartilleriets Batteri Helsingborg, numera en del av Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Helsingborg.

Kanoner kan indelas i undergrupper efter olika linjer, som funktionsprincip eller användningsområde.

I modern tid kan kanoner förslagsvis delas upp i:

Fältkanon[redigera | redigera wikitext]

Kanoner använda av fältartilleriet. De skjuter normalt flackbaneeld, dvs vid eldgivning har eldröret oftast en uppsättning mindre än 45°. Fältkanoner har förekommit i ett vitt spann av kalibrar, från 7,5 cm och upp till 20,3 cm. Moderna fältkanoner är oftast mellan 10,5 till 15,5 cm kaliber med en eldrörslängd på 40 till 50 gånger kalibern. Det som skiljer en fältkanon från en haubits är att haubitsen har kortare eldrör, skjuter kastbaneeld, dvs eldröret har en uppsättning över 45°, och kan laddas med ett flertal olika kraftiga drivladdningar.

Fästningskanon[redigera | redigera wikitext]

Fast monterade pjäser i befästningsverk. Fasta befästningar var vanliga i Europa före och efter första världskriget. Pjäserna hade oftast kalibrar från 57 mm upp till cirka 20 cm. Efter andra världskriget är det i princip bara Sverige, Schweiz och Österrike som behållit landfästningar i större omfattning, men alla dessa är nu avrustade.

Belägringskanon[redigera | redigera wikitext]

Från kanonernas barndom fram till 1900-talets början var belägringsartilleri vanligt förekommande. Som namnet antyder användes de vid anfall mot och/eller belägring av fästningar. Vid denna tid var kanonerna inte så kraftiga att de förmådde skjuta genom kraftiga befästningsmurar. Belägringskanonerna, vilka indelades i grovkalibriga mörsare och mer lätthanterliga granatkastare (förekommer ännu), hade till uppgift att lobba in kulor och granater över fästningsmurarna för att orsaka skada inne på fästningsområdet. Kännetecknande för dessa är att de skjuter projektilerna med låg utgångshastighet i starkt krökta banor.

Stridsvagnskanon[redigera | redigera wikitext]

I början av andra världskriget var de flesta stridsvagnar beväpnade med 37 mm kanoner. Kalibern har sedan ökat successivt och moderna stridsvagnar har oftast en 120 mm slätborrad kanon som skjuter pilprojektiler och högexplosiva projektiler samt andra typer av projektiler för olika ändamål.

Pansarvärnskanon[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Pansarvärn

Ursprungligen små och lättrörliga kanoner, i kaliber kring 40 mm, för bekämpning av stridsvagnar. Kalibern ökade under andra världskriget över 57 mm, 7,5 och 9 cm upp till 12 cm. Idag helt ersatta av robotsystem i västvärlden.

Luftvärnskanon[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Luftvärnskanon

Pjäser som används för att beskjuta främmande flygplan. Luftvärnskanoner upp till 57 mm kaliber är oftast helautomatiska med eldhastighet på hundratals skott per minut. I mellankrigstiden och under andra världskriget utvecklades en rad luftvärnskanoner i kalibrar mellan 7,5 och 9,4 cm, men kalibrar upp till 12 cm förekom. Dessa pjäser var manuellt laddade och hade ofta en eldhastighet mellan 10 och 20 skott per minut. Luftvärnskanoner med kaliber större än 40 mm är idag nästan helt ersatta av robotar.

Kustkanon[redigera | redigera wikitext]

Signalkanon vid kusten i Grisslehamn, gjuten 1706
Se även kustartilleri

Fasta eller rörliga pjäser som används för att skydda kuster och hamninlopp mot fientliga landstigningsoperationer. Det svenska kustartilleriet är idag avvecklat. Förutom en del äldre pjäser bestod kustartilleriet av fyra moderna typer av pjäser, samtliga tillverkade av Bofors. Det var 7,5 cm tornpjäs m/57, 10,5 cm tornautomatpjäs m/50 och 12 cm tornautomatpjäs m/70 samt 12 cm rörlig kustartilleripjäs m/80.

Fartygskanon[redigera | redigera wikitext]

En före detta fartygskanon på Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Helsingborg
Huvudartikel: Fartygsartilleri

Kanoner som utgör beväpning på fartyg. Kalibern kan vara allt från 20 mm till 46 cm. Efter andra världskriget har det knappast byggts några artillerifartyg och de grövsta fartygspjäserna ligger idag kring 12 cm kaliber.

Kanonens vidareutveckling[redigera | redigera wikitext]

Kanonens projektiler är de allra första artefakter som människan har lyckats få att lämna planeten jordens atmosfär, om än bara tillfälligt.[ifrågasatt uppgift] Det är möjligt att konstruera en kanon vars projektiler skulle kunna lämna jordens gravitation, eller hamna i omloppsbana. Men tekniken att på detta sätt skicka ut satelliter har inte genomförts. Svårigheten ligger i att accerelationen i kanonens eldrör utsätter den teknik som eventuellt skulle sändas upp för stora påfrestningar. Att en kanon skulle kunna skjuta ner fiendens satelliter skulle kunna vara ett mer realistiskt ändamål för en modern variant av denna kanon. Men för att kunna träffa dessa förhållandevis små mål i den nära rymden krävs antingen många försök eller någon form av inbyggt styrsystem som tål accerelationen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Om bårr-machiner för skjutgevär och canoner, Axel Ekfeldt. Artikel i Eskilstuna museers årskrift 1992
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1103-04 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1104-05