Hmong-mienspråk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hmong-Mienspråk eller Miao-Yaospråk är en språkfamilj i Sydostasien. Historiskt talas språken främst i södra Kina, men under de senaste seklerna har deras talare trängts ut av Hankineser och finns numera även i Laos, Thailand, Vietnam och Burma. Typologiskt liknar språken de sinotibetanska språken[1], och de har tidigare räknats dit, men betraktas nu som en självständig familj. Ibland inkluderas de bland de austriska språken.

Miao och Yao är de kinesiska namnen för de två huvudgrenarna i familjen, men Hmong och Mien har blivit mer vedertagna namn utanför Kina.

Familjen inkluderar 35 språk[2]. De kan klassificeras enligt nedan:

  • Hmong- (Miao-)språk
    • ? 'Gelo'
    • Northern Hmong
      • Xiangxi Miao (Red Miao)
    • Western Hmong
      • Libo Miao
      • Weining Miao
      • Yi Miao
      • Hmong proper (includes Hmong Njua (Blue/Green Miao), Hmong Daw (White Miao), and Magpie Miao)
    • Central Hmong
      • Qiandong Miao (Black Miao)
      • Longli Miao
    • East Guizhou
    • Patengic
      • Pa-Hng
      • Yongcong
  • Mien (Yao) languages
    • Biao-Jiao
    • Mian-Jin
      • Biao-Mon
      • Iu-Mien
      • Kim-Mun
    • Zaomin

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Goddard, Cliff; The Languages of East and Southeast Asia: An Introduction; p. 36. ISBN 0199248605
  2. ^ Hmong-Mien Language Family Tree on Ethnologue


Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Paul K. Benedict (1942). "Thai, Kadai and Indonesian: a new alignment in south east Asia." American Anthropologist 44.576-601.
  • Paul K. Benedict (1975). Austro-Thai language and culture, with a glossary of roots. New Haven: HRAF Press. ISBN 0875363237.
  • Enwall, J. (1995). Hmong writing systems in Vietnam: a case study of Vietnam's minority language policy. Stockholm, Sweden: Center for Pacific Asian Studies.
  • Enwall, J. (1994). A myth become reality: history and development of the Miao written language. Stockholm East Asian monographs, no. 5-6. [Stockholm?]: Institute of Oriental Languages, Stockholm University. ISBN 9171532692
  • Lombard, S. J., & Purnell, H. C. (1968). Yao-English dictionary.
  • Lyman, T. A. (1979). Grammar of Mong Njua (Green Miao): a descriptive linguistic study. [S.l.]: The author.
  • Lyman, T. A. (1974). Dictionary of Mong Njua: a Miao (Meo) language of Southeast Asia. Janua linguarum, 123. The Hague: Mouton.
  • Lyman, T. A. (1970). English/Meo pocket dictionary. Bangkok, Thailand: German Cultural Institute, Goethe-Institute.
  • Purnell, H. C. (1965). Phonology of a Yao dialect spoken in the province of Chiengrai, Thailand. Hartford studies in linguistics, no. 15.
  • Smalley, W. A., Vang, C. K., & Yang, G. Y. (1990). Mother of writing: the origin and development of a Hmong messianic script. Chicago: University of Chicago Press. ISBN 0226762866
  • Smith, P. (1995). Mien-English everyday language dictionary = Mienh in-wuonh dimv nzangc sou. Visalia, CA: [s.n.].


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia