Julrossläktet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Julrossläktet
Julros (Helleborus niger)
Julros (Helleborus niger)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ranunkelordningen
Ranunculales
Familj Ranunkelväxter
Ranunculaceae
Släkte Julrossläktet
Helleborus
Vetenskapligt namn
§ Helleborus
Arter och underarter
Hitta fler artiklar om växter med

Julrossläktet (Helleborus) är ett släkte med 21 arter perenna blommande växter som ofta odlas i trädgårdar, framför allt för att de blommar under vinter och tidig vår. Plantorna är mycket köldtåliga och flera arter är städsegröna. De har även använts som medicinalväxter.

Blommorna har fem kronblad och hos vissa arter liknar de rosor. Trots detta och deras svenska namn så hör de inte till rosväxterna utan till ranunkelväxternas familj.

Folklore[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera myter kring julrosorna. Inom häxkonsten ansågs de ha förmåga att frambesvärja demoner. Julrosen (Helleborus niger) sägs ha fått sitt namn eftersom den första gången växte i snön där tårar från en ung flicka hade fallit. Hon grät för att hon inte hade någon gåva till Jesusbarnet i Betlehem. I grekisk mytologi använde Melampos från Pylos julrosor för att rädda kung Argos döttrar. Dionysos hade gjort dem galna så att de sprang nakna genom staden och skrek och grät.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Julrosorna härstammar från Europa, från Storbritannien, Spanien och Portugal och österut (via Mallorca, Korsika, Sardinien och Grekland) till Rumänien och Ukraina, men även längs Turkiets norra kust och in i Ryssland. Det största antalet arter finns på Balkanhalvön. Det finns en art (H. thibetanus) från Kina och en annan (H. vesicarius) från ett litet område vid gränsen mellan Turkiet och Syrien. Klockjulros förekommer som naturaliserad i Sverige.

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Hela växten hos julros innehåller gifter som har effekt på hjärtat. Gifterna är stabila och försvinner inte vid torkning. Bladen kan ge dermatit liksom de hos andra smörblommeväxter.[1]

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

Svart prustrot, nysört[2].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 25, 43
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 25

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]