Kärnkraft i Japan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fördelning av kärnkraftslägen i Japan.

Japan har haft ett program för kärnkraft sedan 1954. Efter oljekrisen på 1970-talet började Japan liksom Sverige bygga ut kärnkraft i snabbare takt främst för att minska ett oljeberoende och försurande utsläpp. Under åren har det japanska regeringskansliet med jämna mellanrum presenterat vitböcker om sin energipolitik. Utveckling och genomförande har inte varit problemfritt. Kärnkraftsfrågan har en särskild dimension i Japan och motstånd hos allmänheten och misstroende har fått näring av en rad incidenter. Likväl har det lett till att man i dag (mars 2011) har 55 kärnreaktorer vid 17 kärnkraftlägen. Japan är därmed världens tredje största producent av kärnkraftsel. Bristen på inhemska energikällor har lett till att 34,5% av Japans elproduktion idag kommer från kärnkraft.

Den nu gällande energipolitiken baseras på The Basic Energy Policy Law från 2003, vilken vill öka det antalet med tio nya reaktorer fram till 2020.

Fukushima-olyckan i mars 2011 har dock drastiskt förändrat såväl försörjningsläget som förutsättningarna.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Med en budget på 230 miljoner yen för kärnenergi markerade Japan 1954 programmets startpunkt. Atomic Energy Basic Law inskränkte gränsen för dess omfattning till enbart fredliga ändamål. Japans första kärnreaktor blev av magnox-typ och var i drift 1966-1988 vid Tōkai kärnkraftverk. Stora flertalet av de reaktorer som realiserats har varit av BWR-typ med några PWR. Fyra stycken ABWR har tagits i drift och där finns även de som närmast planerats. Man har sedan 1980-talet studerat bridreaktorteknik och Monju kärnkraftverk är en incidentförföljd kommersiell satsning, som efter ett 15-årigt driftstopp åter nått kritikalitet. Alla utom Monju är kustförlagda och utnyttjar havsvatten för kondensorkylningen.

Tillgång på kärnbränsle[redigera | redigera wikitext]

Ett hinder för utvecklingen av fissionsbaserad energiförsörjning på sikt är den förutsedda knappheten på uran, som gör att utbudet inte kommer att kunna hålla takt med den ökade efterfrågan utan upparbetning och ny teknik. IAEA spår att antalet reaktorer på 20 års sikt ökar från 430 till 760. Inte bara japanska handelshus har insett att det är nödvändigt att skaffa sig intressen i utländska urangruvor. Man börjar även snegla på torium som ett bränsle att räkna med.

Nya planer[redigera | redigera wikitext]

Yomiuri Shimbun skrev den 20 mars 2010 att regeringskansliets senaste utkast till långsiktig energipolitik bland annat föreslår att det fram till år 2030 byggs minst 14 nya kärnkraftverk. Utkastet markerar att regeringen nu skiftar fokus i energipolitiken från uppgiften att säkra en stabil tillgång på råolja. I stället betonar man arbetet på att bekämpa den globala uppvärmningen, vilket kräver att också elkraft från kolbränslen måste fasas ut. Utkastet till nya riktlinjer diskuterar en rad åtgärder, som avses fungera som en vägkarta för att ställa samman en ny Basic Law.

Enligt utkastet till nya riktlinjer skall kärnkraften i framtiden vara den huvudsakliga källan för att alstra elektrisk kraft och bilda hörnpelaren i den framtida japanska energipolitiken. Förutom förslaget att bygga 14 nya kärnkraftverk, vill man från handels- och industridepartementets sida fram till 2030 se att såväl existerande som nya anläggningars kapacitet utnyttjas bättre från nuvarande cirka 60 till mer än 90 procent utan att ge avkall på säkerheten.

Bland de medel som specificeras ingår exempelvis en översyn av det nuvarande systemet för riktade statliga bidrag till offentliga byggnader både innanför och runt om lokaler som inrymmer kärnkraftverk. Från departementets sida vill man också att regeringens program för kärnbränslecykeln etableras som ytterligare en hörnpelare i energipolitiken.[1]

Till den ändan deltar Japan aktivt i internationella samverkansprojekt. Inom fissionsteknik är det ”Generation IV International Forum” (GIF), där man söker driva fram koncept till fjärde generationens reaktorer för kärnbränslen.

Fackligt stöd[redigera | redigera wikitext]

I ett nyligen offentliggjort policy-uttalande meddelar Rengō (Japanska Handelsfackets Konfederation) att man ställer sig bakom och kommer att stödja de japanska planerna på nya kärnkraftverk. Denna fackförbundsfederation, som representerar cirka 6,8 miljoner medlemmar har tidigare varit splittrad i ett ja- och ett nej-läger och det är första gången som Rengō så klart har deklarerat en enad ståndpunkt i kärnkraftsfrågan.

Denna starka röst för japansk kärnkraft menar att den är ett viktigt komplement till de övriga energikällorna, nu när Japan är pressat att minska utsläppen av växthusgaser och att konkurrensen om världens energiresurser kommer att hårdna. Det regerande Japans demokratiska parti, som stöds av Rengō, förespråkar också enligt valmanifestet för förra årets underhusval en utveckling av den japanska kärnkraften.[2]

Upparbetning[redigera | redigera wikitext]

Japan driver en egen upparbetningsanläggning i Rokkasho i första hand för framställning av MOX-bränsle.

Fusionskraft[redigera | redigera wikitext]

Forskning kring möjligheten att utnyttja termonukleär fusion som energikälla har pågått sedan 1960-talet med Nagoyas universitets professor Fushimi som initierande kraft. Här är det tillgången på bränslet väteisotopen deuterium som lockar. Initialt krävs dock även tritium, vilket kan vara begränsande. Japan är en av deltagande parter i det internationella fullskalesamarbetet kring anläggningen ITER.

Kärnkraftslägen[redigera | redigera wikitext]

Incidenter[redigera | redigera wikitext]

Den nu allt överskuggande incidenten är Fukushima-olyckan. Som en snabb följd av jordbävningen vid Tōhoku 2011 och den förödande tsunamin med kylsystemens haveri vid Fukushima I kärnkraftverket den 11 mars 2011, proklamerade myndigheterna ett nukleärt nödläge. Detta är första gången ett sådant undantagstillstånd har deklarerats i Japan och 140 000 bosatta inom 20 km avstånd från anläggningen evakuerats. Mängden utsläppta radionuklider är osäker och strålningsnivåerna har tidvis varit höga i och kring reaktorhallarna, varför krisläge fortfarande råder.[3] Haverierna har bland annat gjort tre reaktorer obrukbara.

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 14 nya kärnkraftverk fram till 2030, JAPAN-NYTT nr 2 (maj 2010)
  2. ^ Fackligt stöd för japansk kärnkraft, JAPAN-NYTT nr 3 (oktober 2010)
  3. ^ Weisenthal, Joe (11 mars 2011). ”Japan Declares Nuclear Emergency, As Cooling System Fails At Power Plant”. Business Insider. http://www.businessinsider.com/fukushima-nuclear-plant-2011-3. Läst 19 mars 2011.