Högtyska
Högtyska syftar i språkhistorisk mening på de tyska dialekter som undergått den högtyska ljudskridningen, i motsats till de lågtyska språken. Högtyska talas i södra och mellersta Tyskland, samt i Schweiz och Österrike, medan lågtyska talas i norr; det tyska standardspråket är högtyskt, men ljudförändringarna har i vissa fall gått längre i de sydligare dialekterna än de har i standardtyskan.
Högtyska kan även syfta på det tyska standardspråket, som i sin renaste form endast talas i ett avgränsat område i norra Tyskland, med centrum kring staden Hannover i Niedersachsen.[ifrågasatt uppgift] I de andra delarna av Tyskland, Österrike och Schweiz talas det olika tyska dialekter.
Äldre former [1] [redigera]
Fornhögtyska (förkortas normalt fht) talades åren ca 750…1100.
Medeltidshögtyska (medelhögtyska; vanligtvis förkortat mht) talades åren ca 1100…1500, d.v.s. fram till Martin Luthers tid. Den högtyska som talas därefter och fram till nuvarande tid kallas nyhögtyska.[2]
Referenser [redigera]
- ^ Ord för alla, Prisma, Stockholm 1993, ISBN 91-518-2586-4
- ^ Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Gleerups, Lund 1922, sida 1282 [1]
