Österrike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 47°30′N 14°30′Ö / 47.500°N 14.500°Ö / 47.500; 14.500

Republik Österreich
Flagga Statsvapen
Valspråkinget
Nationalsång: Land der Berge, Land am Strome
Huvudstad
(och största stad)
Wien
Officiellt språk tyska1
Statsskick förbundsrepublik
 -  Förbundspresident Heinz Fischer
 -  Förbundskansler Werner Faymann
Självständighet från Stortyska riket 
 -  Deklarerad 27 april 1945 
Area
 -  Totalt 83 879[1] km2 (113:e)
 -  Vatten (%) 1,3 %
Befolkning
 -   års uppskattning 8 451 860[2] (1 jan 2013) (90:e)
 -  Befolkningstäthet 100,8/km2 (78:e)
BNP (PPP) 2012 års beräkning
 -  Totalt EUR 307 004 milj[3] (20:e)
 -  Per capita EUR 33 300 [3] 
HDI (2012) 0,895[4] (18:e)
Valuta euro2 (EUR)
Tidszon CET (UTC+1)
Nationalitetsmärke A
Landskod AT, AUT
Amatörradioprefix OE
Flygplansregisterprefix OE
Landsnummer Telefon och fax: 43, telex:
1. Slovenska, kroatiska och ungerska är officiella minoritetsspråk.
2. Tidigare österrikisk schilling.

Österrike (tyska: Österreich), officiellt Republiken Österrike (tyska: Republik Österreich), är en inlandsstat i Centraleuropa. Österrike gränsar till både Tyskland och Tjeckien i norr, Slovakien och Ungern i öster, Slovenien och Italien i söder och Schweiz och Liechtenstein i väster. Huvudstaden är Wien som ligger vid floden Donau.[5]

Österrikes ursprung dateras tillbaka till 800-talet då territorierna Oberösterreich och Niederösterreich blev alltmer befolkade. Namnet "Ostarrichi" finns först dokumenterat i ett officiellt dokument år 996. Sedan dess har det här ordet utvecklats till Österreich.[6]

Österrike är en parlamentarisk representativ demokrati som består av nio förbundsländer[7] och är ett av sex länder i Europa som har förklarat sig permanent neutralt[8] och är ett av få länder som förbundit sig till ständig neutralitet genom grundlag. Österrike är medlem av Förenta nationerna sedan den 14 december 1955[9] och Europeiska unionen sedan den 1 januari 1995[10].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Österrikes historia

Österrike grundades som bayersk gränsmark (markgrevskap) kring 800 och fick senare namnet Ostarrichi (996). Det upphöjdes på 1100-talet till hertigdöme och blev en viktig maktfaktor i det tysk-romerska riket till dess upplösning 1806. 1804 antog den siste tysk-romerske kejsaren, Frans II, titeln ”kejsare av Österrike”, under namnet Frans I, och därefter var huvudlandet i det stora multietniska habsburgska väldet. Österrike (men inte de ungerska, kroatiska, dalmatiska och italienska delarna av kejsardömet) var också medlem av det tyska förbundet fram till 1866, när kriget med Preussen ledde till Österrikes utträde. Efter mångåriga krav från ungrarna om ökat självstyre bildades 1867 den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin.

Första demokratiska republiken (1918–1933)[redigera | redigera wikitext]

Efter dubbelmonarkins nederlag i det första världskriget, och dess upplösning i fredsfördraget i Saint-Germain, bildades flera nya nationalstater. Den 12 november 1918 proklamerades republiken Tysk-Österrike, men namnet utbyttes i fredstraktaten 1919 mot Österrike. Den nya republiken omfattade den större delen av Österrike-Ungerns tysktalande områden. Under efterkrigsåren hölls ett flertal val i olika delar av Österrike huruvida de skulle ansluta sig till Tyskland, men valen som alla vanns med 90-procentig majoritet ogiltigförklarades av första världskrigets segermakter.

Inre politiska splittringar och strider i Österrike mynnade ut i en kris 1933 som resulterade i att demokratin ersattes med diktatur.

Republik med auktoritär regim (1934–1938)[redigera | redigera wikitext]

Den sittande förbundskanslern Engelbert Dollfuss införde 1934 en auktoritär författning, den så kallade austrofascismen.

Dollfuss mördades 1934, men regimen överlevde genom stöd från Italien ända till 1938, då tyska trupper marscherade in i Österrike (Anschluss).

Tredje riket (1938–1945)[redigera | redigera wikitext]

Österrike anslöts till Tredje riket under namnet Ostmark. 1942 fick regionen namnet Alpen-Donau-Reichsgaue.

Efterkrigstid och andra republiken[redigera | redigera wikitext]

Efter Nazitysklands nederlag i det andra världskriget besattes Österrike av de fyra segermakterna (Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA) och den österrikiska republiken återupprättades. Vid Potsdamkonferensen 1945 ställdes landet under en ockupationsförvaltning. Ockupationsmakterna lämnade Österrike först 1955 efter att ha skrivit under ett statsfördrag som återställde landets suveränitet. Österrike förband sig till ständig neutralitet (grundlag från 1955) och förpliktade sig att inte gå med på en återförening med Tyskland.

Först efter Östblockets kollaps och det kalla krigets slut blev det möjligt för Österrike att delta i det europeiska integrationsarbetet. Efter en folkomröstning 1994 blev Österrike medlem i Europeiska unionen (EU) 1995 och den ekonomiska och monetära unionen (EMU) 1999.

Statsskick[redigera | redigera wikitext]

Österrike är en parlamentarisk-demokratisk förbundsrepublik. Den bygger på sex principer som är förankrade i författningen. Den demokratiska principen fastställer att all politisk makt i samhället måste vara legitimerad av folket, antingen indirekt genom valda församlingar (nationalrådet, lantdagar, kommunfullmäktige) eller direkt genom folkinitiativ (tyska: Volksbegehren) eller folkomröstning (tyska: Volksabstimmung och Volksbefragung). Den republikanska principen är ett tydligt avvisande av den tidigare monarkiska statsformen och innebär att statschefen måste vara utsedd av folket. Den federala principen slår fast att Österrike varken är en konfederation eller en enhetsstat utan en federation, som betyder att statsfunktionerna är uppdelade mellan förbundsstaten och förbundsländerna både när det gäller lagstiftning och verkställande. Den rättsstatliga principen innebär att all offentlig maktutövning måste vara baserad på rättsliga normer, som kan prövas av författningsdomstolen. Den liberala principen garanterar medborgarnas grundläggande rättigheter och maktdelningsprincipen avgör att den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten ska vara oberoende av varandra.[11]

Den kvinnliga rösträtten i Österrike kom till 1919, efter första världskriget och i samband med upprättandet av den första republiken.

Politiskt system[redigera | redigera wikitext]

Österrikes politiska system är utformat enligt maktdelningsprincipen (se tabell nedan). Som medlemsstat av Europeiska unionen har Österrike valt att underkasta sig dess system som ligger ovanpå det nationella politiska systemet.

Nivå Lagstiftande makt Verkställande makt Dömande makt
Europeiska unionen Europaparlamentet (766 ledamöter, varav 19 från Österrike)
Europeiska rådet
Europeiska unionens råd
Europeiska kommissionen Europeiska unionens domstol (en domare från Österrike i domstolen och en i tribunalen)
ej del av EU: Europadomstolen (en domare från Österrike)
Federal nivå Nationalrådet (183 ledamöter)
Förbundsrådet (61 ledamöter)
Förbundspresident
Förbundsregering
Offentlig-rättsliga domstolar

Allmänna domstolar

Förbundsland Lantdag (9 lantdagar med totalt 448 ledamöter) Förbundslandsregering
Förbundslandschef (Landeshauptmann)
Landesverwaltungsgericht
Distrikt Distriktsstyrelse
  • Bezirkshauptmannschaft
Distriktschef (Bezirkshauptmann)
  • Magistrat (i städer som utgör ett eget distrikt)
Borgmästare (Bürgermeister)
Kommun Borgmästare (Bürgermeister)
Kommunstyrelsen (Gemeindevorstand, Stadtrat eller Stadtsenat)
Kommunfullmäktige (Gemeinderat eller Gemeindevertretung)

Nationell nivå[redigera | redigera wikitext]

Förbundspresident
Statschef är förbundspresidenten, som väljs av folket, det vill säga alla österrikiska medborgare som fyllt 16 år, vart sjätte år. Dess mandatperiod kan förnyas en gång. Förbundspresidentens viktigaste politiska uppgift är att utse förbundskanslern (regeringschefen) och förbundsregeringen. Därutöver är förbundspresidenten formellt sett försvarsmaktens överbefälhavare och är den som representerar förbundsrepubliken utåt och ingår internationella avtal.

Parlament
Österrikes parlament består av två kamrar: nationalrådet och förbundsrådet.[12]

  • Nationalrådet är folkets företrädare och den lagstiftande parlamentskammaren. Det väljs av folket för en mandatperiod på fem år och har 183 ledamöter.
  • Förbundsrådet representerar de nio förbundsländerna. Dess 61 ledamöter väljs av de nio lantdagarna (parlamenten på förbundslandsnivå) för samma mandatperiod som gäller för dem själva. Förbundsrådet medverkar i lagstiftningsprocessen och kontrollerar förbundsregeringens verksamhet. Dess inflytande är dock i praktiken begränsat.

Förbundsregering
Österrikes förbundsregering utses av förbundspresidenten. Den består av förbundskanslern, vicekanslern och ministrarna. Vicekanslern och ministrarna förestår ett departement (tyska: Bundesministerium).

Subnationell nivå[redigera | redigera wikitext]

Förbundsländer
Österrike är en federal republik med nio förbundsländer (tyska: Bundesland), det vill säga delstater. Varje förbundsland har egen författning, lantdag (parlament på förbundslandsnivå) och förbundslandsregering. De folkvalda lantdagarna (tyska: Landtag) har rätt att lagstifta inom sitt kompetensområde. Lantdagen väljer förbundslandschefen (tyska: Landeshauptmann), som är chef av förbundslandsregeringen, och de övriga regeringsmedlemmarna. Därutöver väljer lantdagen sina företrädare till förbundsrådet.

Distrikt och kommuner
Den regionala förvaltningen handhas av förbundsländerna, vilka i sin tur är indelade i distrikt (tyska: Bezirk) och kommuner (tyska: Gemeinde). Ett distrikt är en förvaltningsenhet mellan förbundslandet och kommunen men som saknar i motsats till de två sistnämnda enheterna självstyre. Högsta tjänstemannen är distriktschefen (tyska: Bezirkshauptmann) som utses av förbundslandsregeringen. Även distriktsstyrelsen och andra tjänstemän på distriktsnivå är anställda av förbundslandet. På distriktsnivå finns således inga valda företrädare av folket.

Distrikten är indelade i kommuner. En kommun är den lägsta administrativa enheten för lokal självstyrelse i Österrike. Kommunerna styrs av folkvalda församlingar, det vill säga kommunfullmäktige (tyska: Gemeinderat eller Gemeindevertretung). Kommunfullmäktige utser bland sig själv ledamöter till kommunstyrelsen (tyska: Gemeindevorstand, Stadtrat eller Stadtsenat). Kommunstyrelsens ordförande är borgmästaren som antingen väljs av kommunfullmäktige eller direkt i allmänna val beroende på vilket förbundsland kommunen tillhör. I kommuner som utgör ett eget distrikt (tyska: Statutarstadt) sammanfaller rollen av distriktschefen och borgmästaren respektive distriktsstyrelsen och kommunstyrelsen.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Politiska partier[redigera | redigera wikitext]

Resultat på val till nationalrådet sedan 1945; bakgrundfärgen återspeglar regerande partierna

Sedan sitt upprättande som republik har Österrikes politik präglats av två stora partier. Under första republiken var det Kristligtsociala partiet (CS) och Österrikes socialdemokratiska arbetarparti (SDAP) som dominerade landets politiska scen. I andra republiken efterträddes dessa partier av det kristdemokratiska Österrikiska folkpartiet (ÖVP) respektive Österrikes socialdemokratiska parti (SPÖ). Sedan slutet av andra världskriget har minst ett av dessa två partier alltid varit med i förbundsregeringen och alla förbundskanslerer har kommit från antingen SPÖ eller ÖVP. Mellan 1966 och 1970 hade ÖVP absolut majoritet i nationalrådet och regerade ensamt, medan SPÖ regerade ensamt från 1970 till 1983. 1945–1966, 1986–1999 och sedan 2007 bildar dessa två partier trots sina ideologiska motsatser en stor koalition. Väljarstödet för SPÖ och ÖVP har sjunkit under de senaste årtiondena och vid val till nationalrådet 2008 uppnådde såväl SPÖ som ÖVP sitt dittills sämsta valresultat i andra republiken. Vid valet 2013 misslyckades partierna med att öka väljarstödet igen och tillsammans fick de forna stora partierna enbart drygt mer än hälften av rösterna.[13]

Sex partier är för närvarande invalda i nationalrådet (183 ledamöter):[14]
Regeringen

Oppositionen

Även om främst SPÖ och ÖVP har präglat Österrikes politik finns det andra partier som har påverkat den. Under de första åren efter andra världskriget styrdes Österrike av en samlingsregering där ÖVP, SPÖ och Kommunistiska partiet (KPÖ) ingick. Sedan 1960-talet spelar KPÖ dock inte längre någon roll på federal nivå även om partiet fortfarande lyckas få några enstaka mandat på förbundslandsnivå och kommunal nivå, exempelvis i Steiermark respektive Graz.

Jörg Haider präglade Österrikes politik mellan 1986 och 2008 som partiledare av FPÖ och BZÖ

1956 grundades Frihetspartiet (FPÖ) som hade sina rötter i det så kallade tredje skiktet som bestod av liberaler och tysknationella. FPÖ skulle fungera som en motsats till de två andra skikten, som var det socialistiska skiktet som representerades av SPÖ respektive det katolsk-konservativa skiktet som representerades av ÖVP. 1983 bildade SPÖ en koalition med det då liberala FPÖ som höll fram till 1986 när Jörg Haider blev FPÖ:s partiledare. Haiders övertagande innebar en politisk förskjutning i högernationalistisk och högerpopulistisk riktning och samtidigt började FPÖ:s väljarstöd öka kraftigt. I valet 1999 blev partiet andra största parti och bildade sedermera en koalition med ÖVP fram till 2007. 2005 gick emellertid FPÖ igenom en splittring när Jörg Haider grundade Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ) som då blev ÖVP:s koalitionspartner, medan det som var kvar av FPÖ fick gå i opposition. Efter Haiders död 2008 minskade BZÖ:s popularitet och i december 2009 lämnade partiets medlemmar i Kärnten, där partiet hade sitt överlägset största väljarstöd, BZÖ och anslöt sig återigen till FPÖ. I september 2012 upprättade mångmiljardären Frank Stronach sitt eget parti, det populistiska och euroskeptiska Team Stronach (TS), som från första början var representerat i nationalrådet genom att huvudsakligen ledamöter från BZÖ hade gått över till TS. I valet 2013 åkte BZÖ ut ur nationalrådet.[15]

Som följd av FPÖ:s utveckling till ett högernationalistiskt parti lämnade de liberala krafterna inom FPÖ partiet redan 1993 och bildade därefter Liberala forumet (LIF). LIF kunde dock inte fira några stora politiska framgångar och sedan 1999 har partiet aldrig vunnit ett eget mandat i ett val. Inför nationalrådsvalet 2013 bildade LIF en valallians med NEOS, ett liberalt parti som grundades i oktober 2012. Denna valallians fick 5 procent av rösterna vid valet 2013 och lyckades därmed att komma in i nationalrådet. I januari 2014 slogs NEOS och LIF samman.[16]

Under 1970-talet pågick en stor kärnkraftsdebatt i Österrike och ett kärnkraftverk i Zwentendorf, Niederösterreich, som byggdes togs aldrig i bruk efter ett negativt utfall vid en beslutande folkomröstning 1978. Detta tillsammans med ett framgångsrikt motstånd mot byggandet av ett vattenkraftverk i Hainburg an der Donau 1984 anses som födelsen av den österrikiska miljörörelsen. Sedan 1986 har De gröna (GRÜNE) varit representerade i nationalrådet och har intagit en fast plats på vänster sidan av det politiska spektrumet.

Sociala partnerskapet och kamrar[redigera | redigera wikitext]

Ett karakteristiskt företeelse i Österrikes politiska system är offentliga intresseorganisationer med oftast obligatoriskt medlemskap, som kallas för kammare (tyska: Kammer). Hela systemet, som har korporativistiska drag, kallas för Sociala partnerskapet (tyska: Sozialpartnerschaft) och har som syfte att samordna relationen mellan arbetsmarknadens parter, det vill säga företrädare för arbetsgivare och arbetstagare. Rollen av Sociala partnerskapet är inte bara begränsad till direkta frågor mellan arbetsgivare och arbetstagare, såsom kollektivavtal, utan syftar på att lösa intressekonflikter inom det hela ekonomiska och sociala området. Sociala partnerskapet medverkar aktivt i när ett lagstiftningsförslag utarbetas av förbundsregeringen. Oftast är det Sociala partnerskapet som ger impulser till skapandet av nya rättsliga bestämmelser eller ändringar av dessa.[17] Sociala partnerskapet anses ha bidragit mycket till den ekonomiska, sociala och politiska stabiliteten och den sociala freden i Österrike.[18]

I Österrike bildas Sociala partnerskapet av fyra intresseorganisationer (tyska: Sozialpartner). Arbetstagare företräds av två SPÖ-dominerade organisationer, Arbetarkammaren (tyska: Arbeiterkammer (AK)) som alla arbetstagare obligatoriskt är anslutna till och Österrikiska fackföreningsförbundet (tyska: Österreichischer Gewerkschaftsbund (ÖGB)) vars medlemskap är frivilligt. Arbetsgivare företräds av det ÖVP-dominerade Näringslivkammaren (tyska: Wirtschaftskammer Österreich (WKÖ)) där alla företag är tvångsanslutna till. Den fjärde intresseorganisationen är det ÖVP-dominerade Jordbrukskammaren (tyska: Landwirtschaftskammer (LK)) som alla bönder tillhör.[19]

Därutöver har andra självständiga yrkesgrupper obligatoriskt medlemskap i olika kamrar, såsom advokater i Advokatkammaren (tyska: Rechtsanwaltskammer), läkare i Läkarkammaren (tyska: Ärztekammer), apotekare i Apotekarkammaren (tyska: Apothekerkammer) m.m. Dessa ingår inte i Sociala partnerskapet men påverkar lagstiftningen på motsvarande sätt i sitt respektive område.

Utrikes- och säkerhetspolitik[redigera | redigera wikitext]

Förenta nationerna har ett permanent säte i Wien

Sedan anslutningen av Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien till Europeiska unionen 1 maj 2004 är Österrike omgivet endast av andra EU-medlemsstater, med undantag av Schweiz och Liechtenstein. Dess säkerhetspolitik är därför inriktad på kampen mot terrorism och internationell verksamhet av armén inom ramar av Europeiska unionen och Förenta nationerna.

26 oktober 1955, dagen efter den sista utländska soldaten lämnade Österrike efter ockupationen efter andra världskriget beslutade nationalrådet om den permanenta neutraliteten som förankrades i grundlagen. Drygt en månad därefter blev Österrike medlem i Förenta nationerna 14 december 1955. Under kalla kriget stod Österrike emellan de två motstående blocken, västblocket och östblocket. Enligt neutralitetslagen förhöll Österrike sig neutralt gentemot båda maktblocken, även om det från början sympatiserade med de västerländska ländernas syn på demokrati, ekonomi och politik. Fram till järnridåns fall bestod Österrikes utrikespolitik ofta i att skapa stabilitet i regionen och bidra till nya samarbeten i öst-västliga förbindelserna.

Under kalla kriget blev Wien attraktivt som internationell konferensstad, eftersom sammanträden kunde hållas på ett område som varken tillhörde Nato eller Warszawapakten. I detta sammanhang blev Wien 1980 Förenta nationernas tredje permanenta säte jämte New York och Genève. Andra internationella institutioner som har sitt säte i Wien är, bland andra, Internationella atomenergiorganet (IAEA), de oljeproducerande staternas organisation OPEC och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

1 januari 1995 anslöt Österrike sig till Europeiska unionen. Trots Österrikes medlemskap i Europeiska unionen gäller fortfarande den militära alliansfriheten och militärbaser av utländska arméer får inte vara på österrikiskt territorium. Emellertid deltar Österrike i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Dessutom är Österrike inte medlem i Nato dock deltar landet i Partnerskap för fred-projektet.

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Försvarsmakten använder Eurofighter Typhoon till luftövervakning

Österrikes försvarsstyrkor heter Bundesheer och dagens organisation grundades när Österrike blev suverän stat 1955. Landet har allmän värnplikt och deltar i internationella fredsbevarande operationer. Sedan 1998 får kvinnor utbilda sig till soldater på frivillig basis.[20] Österrikes försvarsmakt har i fredstid en stående styrkor om 55 000 personer, varav 31 000 är aktiva styrkor och 24 000 är reservstyrkor.[21]

Den allmänna värnplikten omfattar enbart män. Ungefär en sjundedel av alla män förklaras oduglig till militärtjänst varje år.[22] Den resterande delen av de värnpliktiga måste göra militärtjänst i 6 månader. Män som av samvetsskäl vägrar att fullgöra värnplikt måste göra vapenfri tjänst, det vill säga civiltjänst (tyska: Zivildienst), i 9 månader. I januari 2013 voterade 59,7 procent av befolkningen i en konsultativ folkomröstning för att bibehålla det nuvarande systemet med värnplikt och civiltjänst.[23]

Kända österrikiska politiker[redigera | redigera wikitext]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Österrike

Österrike består av fem landskapsregioner. Den största delen av Österrike upptas av Östalperna (63% av ytan) som sträcker sig från gränssjön Bodensjön fram till staden Wien i öster. I Alperna ligger Österrikes högsta topp Grossglockner, 3 798 m ö.h. Norr om Alperna bildar Donaufloden gränsen till utlöparna av det Böhmiska massivet (10 %) och Karpaterna (11,3 %). Wien ligger i Wien-sänkan (4,4 %) och söder och öster om Wien utbreder sig en låglandsregion som tillhör det ungerska låglandet (11,3 %).

Österrikes viktigaste flod är Donaufloden, som avvattnar Alperna genom bifloderna Lech, Inn och dess biflod Salzach, Enns, Drau och dess biflod Mur med mera.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

I Österrike kan man urskilja tre klimatzoner. De östra delarna är präglade av det kontinentala pannoniska klimatet (medeltemperatur i juli oftast över 19 °C, årsnederbörden i regel under 800 mm), de inre Alpområdena har ett alpint klimat (mycket nederbörd, permanent snötäcke över 3 000 m ö.h., korta somrar, långa vintrar) och resten av landet präglas av det milda och fuktiga medeleuropeiska övergångsklimatet med medeltemperaturer i juli mellan 14 °C och 19 °C och upp till 2000 mm årsnederbörd beroende på region. En speciell företeelse i Alperna är den varma och torra föhnvinden, en fallvind.[källa behövs]

Natur[redigera | redigera wikitext]

Hittills finns sju nationalparker i Österrike:

Nationalpark Hektar Inrättad år Förbundsland
Donau-Auen 9 300 1996 Niederösterreich
Gesäuse 11 054 2002 Steiermark
Hohe Tauern 183 600 1981 Tyrolen, Kärnten
Kalkalpen 20 856 1997 Oberösterreich
Neusiedler See-Seewinkel 9 500 1993 Burgenland
Nockberge (inte godkänd av IUCN) 18 300 1987 Kärnten
Thayatal 1 330 2000 Niederösterreich

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Österrikes nio förbundsländer och deras huvudstäder

Österrikes nio förbundsländer och deras huvudstäder:

Städer[redigera | redigera wikitext]

De fem största städerna i Österrike är (1 jan 2013):[24]

  1. Wien (1 741 246 invånare)
  2. Graz (265 778 invånare)
  3. Linz (191 501 invånare)
  4. Salzburg (145 871 invånare)
  5. Innsbruck (122 458 invånare)

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Österrike har 8 451 860 invånare, varav 11,9 procent är utländska medborgare (1 jan 2013).[2] Drygt 40 procent av befolkningen bor i och kring staden Wien, ytterligare 30 procent i områdena norr och söder om Alperna, medan Alpområdet är glesbefolkat.

Österrikes befolkning är huvudsakligen bayerskspråkig, dock alemanniskspråkig i Vorarlberg. Det officiella språket är emellertid tyska vars nationella varietet, österrikisk tyska, skiljer sig i viss mån från tyskan som talas i Tyskland, framför allt inom ordförrådet som innehåller över 1 000 så kallade austriacismer. Inte desto mindre behärskar de allra flesta österrikare tyska. Dessutom förväntas det talas i skolor och största delen av medier.

I Österrike finns sex erkända språkminoriteter vars rättigheter är reglerade i statsfördraget från 1955 och senare lagar. De största grupperna utgörs av den slovensktalande minoriteten om 30 000-50 000 personer i förbundslandet Kärnten och en lika stor kroatisktalande minoritetsgrupp i Burgenland. I Burgenland bor också en ungersktalande minoritetsgrupp samt Roma och Sinti. I Wien och Niederösterreich finns det tjeckisk- och slovakisktalande minoritetsgrupper.

Totalt 78 % av österrikarna tillhör den romersk-katolska kyrkan, 5 % de evangeliska kyrkorna (huvudsakligen den lutherska), 4,5 % tillhör andra samfund och 9 % betecknar sig som religionslösa.

Sociala förhållanden[redigera | redigera wikitext]

Dagens Österrike är en modern socialstat. Första ansatser till en socialpolitik gjordes redan i den Österrikisk-ungerska monarkin mellan 1860 och 1890, men de första större sociala reformerna genomfördes under den sociala och politiska revolutionen (första republiken) efter första världskriget. Reformprogrammet avstannade efter några år på grund av de hårda politiska striderna och de ekonomiska problemen. Samarbetsandan och samförståndet mellan arbetsgivare och fackföreningar i den andra republiken efter andra världskriget ledde slutligen till utvecklingen av ett omfattande offentligt välfärdssystem. Grundpelaren är socialförsäkringen som alla arbetstagare och deras anhöriga omfattas av. Den består av sjuk-, olycksfall-, arbetslöshets- och ålderspensionsförsäkringen. Därutöver finns det olika former av familjestöd och annat socialt understöd.

Föräldraförsäkring och barnomsorg[redigera | redigera wikitext]

Modern har rätt till ledighet från 8 veckor före födseln till 8 veckor efter födseln. Därefter får föräldrarna föräldrapenning tills barnet fyller två år, varav sex månader är knutna till varje förälder. Tas andra årets föräldraförsäkring ut på deltid, så kan man förlänga föräldraledigheten tills barnet fyller tre år.

Den offentliga barnomsorgen (som för övrigt är ett frivilligt kommunalt åtagande) inskränker sig till deltidsförskola (Kindergarten) från tre års ålder. Yngre barn och de som önskar heltidsbarnomsorg är hänvisade till dagmammor och privata inrättningar som dominerar barnomsorgen.

I Österrike får familjerna barnbidrag (Familienbeihilfe). Det betalas ut tills barnet fyllt 19 år eller tills det avslutat utbildningen, men högst till 25 års ålder, det vill säga så länge föräldrarna är underhållsskyldiga.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Barnen börjar i den 4-åriga folkskolan (Volksschule) i sexårsåldern. Efter de fyra gemensamma åren ställs de (eller snarare deras föräldrar) inför valet att fortsätta 4 år i Hauptschule, en förlängning av folkskolan, (ca 2/3 av eleverna) eller gå till det 8-åriga gymnasiet (1/3 av eleverna). Ca 1/3 av eleverna på gymnasieskolan byter efter de första fyra åren till en 5-årig yrkesförberedande gymnasieskola, medan 2/3 fortsätter på det allmänna gymnasiets högre stadium som förbereder för högre studier. Absolventerna av Hauptschule går antingen vidare till en lärlingsutbildning vid företag med en dag yrkesskola (Berufsschule) i veckan eller till kortare yrkesutbildningar i skolform. Ett byte mellan skoltyperna är möjligt men sällsynt.

Den gymnasiala avgångsexamen Matura ger generell behörighet för tillträde till universitetsstudier. Uppfylls de centralt reglerade särskilda behörighetskraven för ämnet, så ger den också rätt till en studieplats i den valda utbildningen och på det valda universitetet (med undantag för konstnärliga utbildningar). Det finns 19 universitet i Österrike. Studierna avslutas efter lägst fyra år med magisterexamen eller efter ytterligare studier med doktorsexamen. Det finns också kortare studier (minst tre år) som leder till bakkelaureusexamen. Sedan 1994 finns det fackhögskolor (Fachhochschulen) i Österrike vilka erbjuder kortare och mer praktikorienterade utbildningar.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Efter 1945 genomfördes Marshallhjälpen och Wirtschaftswunder tog vid precis som i Västtyskland. Regionala skillnader i den ekonomiska utvecklingen syntes mellan de tre zoner som tillhört västmakterna och den sovjetiska. Under de kommande decennierna har man försökt utjämna skillnaderna.

Österrike har under hela efterkrigstiden haft Tyskland som sin viktigaste handelspartner och den tyska industrins utveckling har varit viktig för Österrike. 1976 valde man att knyta schillingen till den tyska D-marken. Under senare år har den österrikiska ekonomin stannat av då den tyska ekonomin stagnerat. Österrike har sedan 1989 satsat på de nya marknaderna i det forna östblocket (Tjeckien, Slovakien) och på Balkan (Slovenien, Kroatien) vilket bidragit till tillväxt även om den tyska ekonomin haft problem. Österrike har genom sitt geografiska läge kommit att bli en viktig handelspartner för sina östra grannländer och som knutpunkt för handel mellan västra- och östra Europa. I och med järnridåns fall 1989-1990 och EU:s utvidgning 2004 har Österrike fått en strategiskt intressant position.

År 1999 ersatte euron den österrikiska schillingen som valuta vid elektroniska transaktioner, och 2002 ersatte euron schillingen även vid betalningar med sedlar och mynt.

I april 2012 hade Österrike en arbetslöshet på endast 3,9%, lägst i EU[25].

Industri och näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Österrike industrialiserades från 1850-talet och kunde tidigt utveckla en framgångsrik verkstadsindustri där man bland annat under en period hade Europas största vapentillverkare. Österrikes industri fick i slutet av 1980-talet lönsamhetsproblem varpå olika omstruktureringar följde där bland annat staten sålde av sina andelar i företag, bland annat OMV AG, Voestalpine, VA Technologie AG, Steyr-Daimler-Puch AG och Austria Metall AG.

Industrin är fortfarande inriktad på traditionella områden som stål- och biltillverkning men har moderniserats. Steiermark har bildat ett kluster av företag som levererar bilkomponenter och tillverkar bilar för utländska bilkoncerner (Magna Steyr). Red Bull är ett exempel på nyskapande inom Österrikes industri.

Arbetsmarknad[redigera | redigera wikitext]

År 2003 hade omkring 49 % av den österrikiska befolkningen (77 % av befolkningen i åldrarna 15‑59 år) ett förvärvsarbete. 45 % av alla förvärvsarbetande var kvinnor; av dem arbetade mer än 37 % deltid (men bara 4 % av männen).

Anställningen är reglerad genom lagstiftning och kollektivavtal. Genom lagstiftning regleras till exempel normalarbetstid (högst 40 timmar/vecka), minimisemester (5 eller 6 veckor beroende på antal arbetade år), uppsägning och avgångsvederlag. I kollektivavtal regleras anställningsförhållanden och löner. En österrikisk arbetstagare har rätt till 14 månadslöner/år.

Avtalspartner på arbetsgivarsidan är Näringslivkammaren (tyska: Wirtschaftskammer Österreich), där alla företag är tvångsanslutna till. På arbetstagarsidan finns centralorganisationen Österrikiska fackföreningsförbundet (tyska: Österreichischer Gewerkschaftsbund), som omfattar arbetare och tjänstemän i såväl privat som offentlig tjänst. Därutöver är alla arbetstagare obligatoriskt anslutna till Arbetarkammaren (tyska: Arbeiterkammer). Även andra självständiga yrkesgrupper har obligatorisk medlemskap i olika kamrar, såsom bönder i Jordbrukskammaren (tyska: Landwirtschaftskammer), advokater i Advokatkammaren (tyska: Rechtsanwaltskammer) m.m.

Vid arbetslöshet har man rätt till arbetslöshetsersättning under 20 till 52 veckor beroende på antal arbetade år och ålder. Den skattefria a-kassan motsvarar ungefär 55 procent av nettoinkomsten (arbetsinkomst efter skatt), men uppgår till högst 36,84 euro/kalenderdag (2003). Efter den här tiden kan man söka nödhjälp (Notstandshilfe) om hushållsinkomsterna (d.v.s. inkomsterna av make/maka eller sambo) inte överstiger en viss gräns.

April 2012 var arbetslösheten i Österrike 3,9 procent.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Österrike har ett stort inflytande i världskulturen. Wien är en av de stora kulturstäderna i Europa. Under 1700-talet verkade här några klassiska musiker som Wolfgang Amadeus Mozart och Ludwig van Beethoven. Också sådana kompositörer såsom Gustav Mahler och Strauss familj var berömda tonsättare.

Film[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Österrikisk film

Massmedia[redigera | redigera wikitext]

Österrikes största medieföretag är det statliga radio- och TV-bolaget ORF. ORF är statligt men är självständigt och ingen politisk inblandning tillåts. Under senare år har privata TV- och radiobolag startat.

Österrikes största tidningar

Sport[redigera | redigera wikitext]

Alpin skidåkning är den mest populära vinteridrotten.

Österrike har en lång tradition av vintersport. Den bergiga topografin tillsammans med det alpina klimatet skapar goda möjligheter för att åka skidor men även för andra typer av vintersport. Landet har länge dominerat alpin skidåkning och har en lång rad av framgångsrika toppskidåkare. Österrike har även under åren skördat framgångar i många andra vinteridrotter såsom backhoppning, nordisk kombination, skidskytte, längdskidåkning, rodel och i början av 2000-talet även inom ishockey. Generellt är Österrike ett typiskt vinteridrottsland och saknar egentligen några större framgångar inom klassiska sommarsporter såsom fotboll, tennis eller friidrott. Vissa undantag finns ändå, bland annat tennisspelaren Thomas Muster som var under en period i 1990-talet rankad som etta i världen, Werner Schlager som blev världsmästare i bordtennis 2003 och racerföraren Niki Lauda som vann tre VM-titlar i Formel 1. Österrikes hegemoni i vintersport återspeglar sig också i medaljfördelningen vid olympiska vinterspelen där det är bland de framgångsrikaste nationerna, men inte är det i motsvarande statistik vid olympiska sommarspelen.

De mest populära idrotterna hos befolkningen är alpin skidåkning och fotboll. Det gäller såväl aktivt utövande som antal tittare av idrottsevenemang i TV. VM-finalen i fotboll och skidåkningstävlingar vid olympiska spelen får vanligtvis de högsta tittarsiffrorna av enskilda sända idrottsevenemang.

Österrike har flera gånger varit värd för olika mästerskap. Bland de största kan nämnas Olympiska vinterspelen 1964 och 1976 samt de första Olympiska vinterspelen för ungdomar 2012 som alla hölls i Innsbruck. Tillsammans med Schweiz arrangerade Österrike även Fotbolls-EM 2008.

Kända österrikiska idrottare[redigera | redigera wikitext]

Statsvapnet[redigera | redigera wikitext]

Österrike är ett av de få icke-socialistiska länder, där hammaren och skäran ingår i statsvapnet. På statsvapnet återfinns en svart örn, som i sin vänstra klo håller en förgylld skära och i sin högra, en förgylld hammare.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 23 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2009 13 av 175
Transparency International Korruptionsindex 2009 16 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 18 av 186

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Österreich innerhalb der EU” (på tyska). Statistik Austria. http://www.statistik.at/web_de/services/wirtschaftsatlas_oesterreich/oesterreich_innerhalb_der_eu/index.html. Läst 2013-07-17. 
  2. ^ [a b] ”Bevölkerungsstand und Bevölkerungsveränderung” (på tyska). Statistik Austria. http://www.statistik.at/web_de/statistiken/bevoelkerung/bevoelkerungsstand_und_veraenderung/bevoelkerung_zu_jahres-_quartalsanfang/index.html. Läst 2013-07-17. 
  3. ^ [a b] ”GDP and main components - Current prices (nama_gdp_c)” (på engelska). Eurostat. http://appsso.eurostat.ec.europa.eu/nui/show.do?dataset=nama_gdp_c&lang=en. Läst 2013-09-21. 
  4. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  5. ^ CIA karta 1
  6. ^ Brook-Shepherd 4
  7. ^ Lonnie Johnson 17
  8. ^ Lonnie Johnson 155–156
  9. ^ ”Member States of the United Nations” (på engelska). Förenta nationerna. http://www.un.org/en/members/index.shtml. Läst 2013-07-13. 
  10. ^ ”Europeiska unionens medlemsstater”. Europeiska unionen. http://europa.eu/about-eu/countries/index_sv.htm. Läst 2013-07-13. 
  11. ^ ”Grundprinzipien der Bundesverfassung” (på tyska). Österrikes parlament. 2013-07-25. http://www.parlament.gv.at/PERK/VERF/GRUND/. Läst 2013-07-25. 
  12. ^ ”Das österreichische Parlament” (på tyska). Österrikes parlament. http://www.parlament.gv.at/PERK/PARL/. Läst 2013-09-02. 
  13. ^ ”Wahlergebnisse der Nationalratswahlen in Österreich, 2. Republik” (på tyska). Wien-konkret. http://www.wien-konkret.at/politik/nationalratswahl2008/nationalratswahlergebnisse-2-republik/. Läst 2013-09-30. 
  14. ^ ”Abgeordnete zum Nationalrat, die derzeit ein Mandat innehaben” (på tyska). Österrikes parlament. http://www.parlament.gv.at/WWER/NR/. Läst 2013-10-29. 
  15. ^ ”Koalitionen kvar i Österrike”. SvD. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/koalitionen-kvar-i-osterrike_8563612.svd. Läst 2013-09-30. 
  16. ^ ”Fusion Neos/LIF: "Meilenstein für unsere Parteien"” (på tyska). DiePresse. 2014-01-25. http://diepresse.com/home/politik/innenpolitik/1553616/Fusion-NeosLIF_Meilenstein-fur-unsere-Parteien. Läst 2014-01-26. 
  17. ^ ”Die österreichische Sozialpartnerschaft” (på tyska). Sozialpartner. http://www.sozialpartner.at/sozialpartner/Sozialpartnerschaft_mission_de.pdf. Läst 2013-09-01. 
  18. ^ ”Sozialpartner und Interessenvertretung” (på tyska). Österrike 2006 - Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd. http://www.eu2006.at/de/Austria/political_system/social_partners/index.html. Läst 2013-09-01. 
  19. ^ ”Das politische System in Österreich” (på tyska). Bundeskanzleramt, Bundespressedienst. http://www.politischebildung.at/upload/polsystem.pdf. Läst 2013-09-01. 
  20. ^ ”Ich werde Soldatin” (på tyska). Bundesheer. http://www.bmlv.gv.at/karriere/frauen/index.shtml. Läst 2013-07-13. 
  21. ^ ”Aufgaben der Streitkräfte” (på tyska). Bundesheer. http://www.bmlv.gv.at/sk/index.shtml. Läst 2013-07-13. 
  22. ^ ”Bundesheer: Immer mehr Untaugliche” (på tyska). ORF. http://oesterreich.orf.at/stories/2543837. Läst 2013-07-13. 
  23. ^ ”Folkomröstning om värnplikt” (på tyska). Bundesministerium für Inneres. http://vb2013.bmi.gv.at/. Läst 2013-07-13. 
  24. ^ ”Gemeinden” (på tyska). Statistik Austria. https://www.statistik.at/web_de/klassifikationen/regionale_gliederungen/gemeinden/index.html. Läst 2013-07-17. 
  25. ^ http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/3-01062012-AP/EN/3-01062012-AP-EN.PDF

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Lonnie Johnson (1989). Introducing Austria: A short history. Ariadne Press, 270 Goins Court, Riverside, CA 92507. ISBN 0-929497-03-1 
  • Jelavich, Barbara (1987). Modern Austria. Cambridge University Press. ISBN 0-521-31625-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]