Mobilisering

Mobilisering innebär att en stat omorganiseras inför ett krig.

Mobilisering kan genomföras med några av följande medel:

• inkallelse av totalförsvarspliktiga
• omställning av industriell produktion
• ransonering av vissa varor och tjänster
• statlig rekvirering av viktig egendom
• iordningställande av skyddsrum och befästningar.

Sverige

I Sverige fanns det under kalla kriget och den dåvarande försvarspolitiken två huvudsakliga former av mobilisering, partiell (p-mob) och allmän mobilisering (A-mob). Skillnaden låg i hur långt samhället gick i sina förberedelser för krig, där den partiella mobiliseringen innebar att nyckelförband och nyckelpersonal inkallades för tjänstgöring. Vid allmän mobilisering kallades all krigsplacerad personal in till tjänstgöring. Den partiella mobiliseringen var i sin del indelad i två alternativ med kodfärgerna gul respektive röd, allt beroende på vilken personal det gällde. Den allmänna mobiliseringen hade kodfärg vit.

Vid allmän mobilisering skulle vissa delar av civilbefolkningen i städer flyttas till glesbygd. Om allmän mobilisering väl utlysts gick det inte att stoppa den väldiga process som då sattes igång. Varje meddelande i media (oavsett av vem) skulle betraktas såsom falskt. Televerkets telefonkataloger innehöll fram till sent 1980-tal stycket "Om kriget kommer", vilken instruerade om hur hur allmänheten skulle agera vid mobilisering och i krig, däribland stod tydligt "Varje meddelande om att mobiliseringen skall avbrytas ÄR FALSKT"

Genom så kallade riktningsalternativ kunde man mobilisera förband inom en viss landsdel och dessa var då uppdelade enligt nedan:

• Norre (Norra Sverige)
• Östen (Östra Sverige)
• Sören (Södra Sverige)
• Vidar (Västra Sverige)

Därtill har Överbefälhavaren en möjlighet att beordra Givakt, vilket är dennes mest genomgripande order i det att landets militära försvar till stora delar förbereder sig för regeringens beslut om mobilisering.

Se även

• Mobiliseringsförråd
• Total krigföring