Befästning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För fastsättning av räls mot slipers inom järnvägsbyggnad, se Rälsbefästning.

Befästning, fortifikation, är en byggnad, en grav, en vallanläggning eller liknande som uppförts eller anlagts i syfte att underlätta försvaret av ett terrängavsnitt. En fortifikation är oftast bestyckad med någon form av artilleri eller andra eldvapen. En plats med permanenta befästningar kallas fästning.

Redan i människans äldsta utnyttjades terrängförhållanden för att försvara sig mot en anfallande fiende och gravar och murar i trä eller sten användes för att förbättra försvarsmöjligheterna. En av de äldsta kända försvarsanläggningarna är Jerikos murar, den äldsta fasen uppförd 8.350-7.500 f. kr.[1]

Muren försåg i allmänhet med en bröstmur med skyttegång varifrån försvararna kunde beskjuta eller attackera anfallarna. Bröstmuren kunde också kreneleras eller förses med skottgluggar. Med torn i muren gav bättre överblick. och utanför muren skjutande torn kunde därtill användas för att beskjuta fiender intill murfoten. Man anlade även öppningar Machicoulis, genom vilka man kunde kasta ned stenar, hett vatten eller annat på de anfallande.[2]

Tidigt anlades försvaret i flera linjer, med möjlighet att fortsätta försvaret även sedan de yttre linjerna fallit. Ofta anlades murarna på varierande höjd så att flera murar kunde användas i försvaret redan i den yttre.[2]

Tidigt byggdes även omfattande linjer av försvarsmurer, som Kinesiska muren och Hadrianus mur.[2]

Under medeltiden utgjordes de mer välförsvarade befästningarna av ringmursborgar med en centralt kärntorn. Borgarna utgjorde stödjepunkter för landets försvar, och fungerade samtidigt som bostäder för regenter och landets stormän.[2]

Med krutets introduktion förändrades befästningarnas konstruktion. Murarna som var känsliga för beskjutning sänktes i en djup och bred grav, som flankerades av musköteld från lågt belägna, med skottgluggar försedda gallerier, över muren uppfördes ett bröstvärn i from av en hög bank av jord, och bakom denna anlades en vallgång för kanonernas uppställning. Tornen fick tjockare murar, fyrkantiga torn ersattes av runda och fick lägre murar, eller ersattes av bastejer, vilka senare utvecklades till bastioner.[2]

För flankeringens säkrande kom fästningens omslutningslinjer att utstakas efter alltmera invecklade geometriska system, av vilka det mest kända är bastionssystemet, som först infördes i Italien och gav upphov till en äldre italienska skolan.[2]

Kurtinen är här huvudlinjen, bastionerna är små, på kanonskotts avstånd från varandra. Framför vallgraven på kontereskarpen lades en smal patrullgång, "betäckta vägen".

Senare förbättrades detta system inom den så kallade nyitalienska skolan. Bastionerna gjordes större, försågs ofta med högverk, kavaljer, samt lades närmare varandra. Framför kurtinen, försvarslinjens svaga punkt, lades ett utanverk, ravelin, samt i betäckta vägen "vapenplatser" för att underlätta utfall.[2]

Den nederländska skolan uppkom i slutet av 1500-talet under Nederländernas frihetskrig och kännetecknas av att stormfriheten erhölls genom breda vattenhinder, "våta gravar", en följd av landet natur, av låga jordvallar utan murbeklädnad, faussebraye, av talrika utanverk samt av ett omsorgsfull utnyttjande av terrängen. Detta system utvecklades avsevärt av Menno van Coehoorn.[2]

I Tyskland framträdde flera framstående fästningsbyggare som Albrecht Dürer, som använde rikligt med kasematter och för gravflankering en slags kaponjärer och Speckle, som för beklädnad använde bärvalv och gav bastonens flank en bättre riktning.[2]

Fästningarna i Frankrike hade fram till mitten av 1600-talet byggts efter det italienska systemet, efter denna tid ägde en betydelsefull utveckling rum främst tack vare Sébastien Le Prestre de Vauban, bastionssystemets främste representant. Den vaubanska fästningsfrontens främsta egenskaper var: två linjer, enceinter, som bildar ett enhetligt system, gruppering på djupet, befästningarnas lämpande efter terrängen samt samverkan mellan stridsmedlen. Fransmännen höll sedan fast vid bastionssystemet ända till 1870, trots att det dömdes ut av flera efterföljande befästningsbyggare, bland vilka särskilt märks Marc René de Montalembert, som föreslog att omge fästningarna med detacherade fort.[2]

Napoleonkrigen åstadkom en stor omvälvning inom befästningskonsten. Den dåtida, tredubbla gördeln av fästningar utefter Frankrikes gränser hade inte kunnat hejda de fientliga härarnas framträngande. Fästningarna måste göras större. Följden var deras förseende med "detascherade fort". Dessa grundsatser kom först till sin tillämpning i Preussen. Redan 1748 användes av Gerhard Cornelius von Walrave låg, kasematterad gravflankering, huvudvallens sammansättande av självständiga delar, detacherade verk, redutter och bostadskasematter. Under början av 1800-talet antog de nytyska systemet en mera fast form. Utmärkande för detta var: en sammanhängande de enceinte med bastioner eller med polygonal utstakning i tenaljform, framför enceinten på ett avstånd av 500-1000 meter en gördel av detacherade fort, 500-1000 meter från varandra, stormfri eskarp, samt gravarna försvarade av kaponjärer.[2]

Dessa grundsatser utvecklades av Henri Alexis Brialmont i det nederländska systemet. Gravarna gjordes dock här våta utan beklädnad, varutöver murverk endast användes för kaponjärer och kasematter. I Brialmonts befästningar kom pansar för första gången till användning i befästningskonstens historia.[2]

Införandet av det räfflade artilleriet med dess ökade skottvidd och eldkraft tvingade fram en epokgörande ändring av befästningarnas konstruktion. För att inte med befästningar omgivna städer skulle bombarderas, framskjöts forten 4-7 kilometer. Försvarets tyngdpuntk förlades till fortgördeln. Under inflytande av den stegrande verkan, som anfallsartilleriets utrustande med brisansgranater medförde, vidtog efter 1887 ett omfattande nybyggnadsarbete i de flesta europeiska stater. Täckningarna ökades avsevärt, betongkonstruktioner och pansar kom rikligt till användning. På grund av anfallsartilleriets alltmera ökade verkan, började man flytta ut ur forten. I Tyskland började man ersätta forten med befästningsgrupper.[2]

Efter första världskriget visade sig gördelbefästningarna inte anpassade för den nya typen av krig. I stället anlade system av stridsvärn, skyddsrum och infanteri- och pansarhinder. Maginotlinjen och Siegfriedlinjen var exempel på försvarslinjer uppbyggda efter denna princip. Under andra världskriget visade det sig dock att försvarsanläggningar av den här typen i det nya, snabbare kriget alltför enkelt kunde överflyglas. Längre räckvid för artilleri och bombplan gjorde också att befästningar kom att behövas långt från frontlinjen. Nya effektivare granater gjorde även att befästningarnas skydd måste förbättras. Under kalla kriget tillkom behovet av befästningar som skyddade mot attacker från atomvapen.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord befästningskonst)
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Carlquist, Gunnar, red (1939). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 401-406 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]