Mykorrhiza

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
I denna mykorrhiza ingår mycel av en flugsvamp.

Mykorrhiza är komplexet mellan en svamps hyfer/mycel (svamptrådar) och en växts rötter när dessa lever i symbios med varandra. Genom att fina underjordiska svamptrådar tränger in i rötterna hjälper svampen växten att ta upp vatten samt närsalter och får i sin tur organiska föreningar från växten. Svampen kan också ge växten antibiotika som försvar mot parasitiska angripare. Mykorrhiza betyder "svamprot", av mykes som är grekiska och betyder svamp och rhiza som på grekiska betyder rot.

Det finns tre typer av mykorrhiza: Den ektotrofa mykorrhizan, den endotrofa mykorrhizan, som också idag även benämns som arbuskulär mykorrhiza, och den ektendotrofa mykorrhizan. Det var den ektotrofa mykorrhizan som först upptäcktes av en tysk forskare Albert Bernhard Frank (1839-1900). Han upptäckte att de gula korallikt förgrenade rotspetsarna hos tallen Pinus silvestris var omspunna av ett skikt sammanflätade svamphyfer.

När svamphyferna tränger in i växtens barkceller och där snart upplöses, kallas det ektendotrof mykorrhiza. Den formen av mykorrhiza sker framförallt hos björk och asp. Trädens rötter avstannar i längdtillväxt och de förtjockas och blir förgrenade på ett korallikt sätt. Ett och samma träd kan bilda mykorrhiza med flera olika svamparter samtidigt. En del svamparter är däremot mycket specialiserade mykorrhizasvampar och fodrar en och samma trädart, till exempel björksopp, lärksopp, smörsopp och blodriska. Bland ekens mykorrhizasvampar får vi räkna med flera av de i Sverige mycket sällsynta tryffelarterna. Andra svamparter är generalister och kan bilda mykorrhiza med vilken växt som helst.

Den endotrofa mykorrhizan bildas nästan uteslutande med örtväxterna. Vid den endotrofa mykorrhizan tränger svamphyferna in i rotcellerna och bildar där ett nystan, (ett mycel) som med hjälp av enzymer omvandlas till assimilerbara proteiner. Nästan alla världens växter kan bilda någon form av mykorrhiza och flera arter är beroende av symbiosen för att överleva, däribland orkidéer. Det är därför det är så svårt att flytta en orkidée från en växtplats till en annan. Eftersom svamphyfer inte infekterar orkidéerna genom stammen och når deras frön så är de helt fria från svamphyfer. Det är därför som man inte lyckas så bra med att driva upp orkidéer från frön. De växer inte i avsaknad av svamphyfer.

När det gäller ljungväxterna så växer däremot svamphyferna också in i stammen och når på så sätt blommorna där sedan fröna också infekteras. De mogna fröna omges av svamphyferna som när fröna gror växer in i groddplantan. Därmed är ljungväxterna väl rustade och har säkrat sin tillväxt. Den typen av mykorrhiza som sker hos ljungväxterna benämns idag som erkoid mykorrhiza. Svampen assimilerar här luftens fria kväve som vid hyfernas upplösning kommer ljungväxterna till godo. Detta är specifikt för den endotrofa mykorrhizan. Vid ektotrof mykorrhiza såsom hos barrväxterna sönderdelar och upptar svampen istället vissa organiska kväveföreningar bland annat ammoniumsalter och överför de lösta ämnena till rötterna.

Det förekommer också att parasitiska växter som tallört "lurar" svampar att bilda mykorrhiza med dem. I detta fall utnyttjar den icke fotosyntetiska växten svampen (och indirekt mykorrhizabildande träd) för att tillgodogöra sig näringsämnen. Den här typen av mykorrhiza kallas för monotropid i och med att den bara är till fördel för tallörten. Svampen har inget direkt utbyte av symbiosen men den skadas inte heller så det rätta uttrycket är mykorrhiza. Om samlevanden skulle skada eller hämma någon av de symbiotiskt levande organismerna så är det istället fråga om parasitism.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Växternas Liv populärvetenskaplig handbok, under redaktion av Carl Skottsberg, Andra upplagan, Tredje bandet, Förlagshuset Norden AB Malmö 1955. Gällande mykorrhiza se sidor 149-154