Nätdejtning
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2012-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Nätdejtning är ett samlingsbegrepp för Internettjänster för kontaktförmedling och partnersökande. Det finns ett stort antal webbplatser som är skapade för detta ändamål, ofta nischade på olika sätt, till exempel efter ålder, land/världsdel, etnicitet, religion, sexuell läggning eller utbildning. För det mesta riktar de sig till personer som söker ett långvarigt förhållande eller äktenskap, men det finns även webbplatser, för människor som önskar en kortare relation eller kortare affär. I Sverige uppstod nätdejtning runt år 2000 och har sedan dess vuxit snabbt i omfattning och blivit tämligen accepterat som ett normalt sätt att hitta en partner på.
Nädejtingstrategier för män respektive kvinnor på Tinder
Enligt en undersökning gjord på Queen Mary University ser matchningsfrekvens på Tinder mycket olika ut för män respektive kvinnor: av de män som kvinnor väljer, är det 10% som väljder dem i retur. Av de kvinnor som män väljer, är intresset återgäldat i 0.6% av fallen. Detta tvingar in män i en strategi där de gillar de flesta kvinnor de ser i appen i hopp om att få åtminstone en enda respons. Kvinnor å sin sida blir allt kräsnare och mer selektiva, säkra i vetskapen om att de alltid får en respons.[1]
Medlemskap
Nätdejtningswebbplatser kan vara avgiftsbelagda och annonsfria, eller gratis och då oftast annonsfinansierade. Det finns även någon enstaka dejtningswebbplats som är helt fri från avgifter och annonser. De flesta dejtningtjänster erbjuder gratis registrering, dock tar många ut en avgift för att man ska kunna använda sig av alla funktioner. Ofta gäller det helt grundläggande funktioner som att kunna läsa och eller skriva meddelanden till andra på sajten. På avgiftsbelagda nätdejtningswebbplatser är det ofta också så att fotografier som andra medlemmar lagt upp av sig själva gjorts suddiga så att man inte kan se hur personen ser ut förrän man betalat avgiften. Det kostnadsbelagda medlemskapet kallas ofta premiummedlemskap, VIP-medlemskap, prenumeration, abonnemang eller dylikt. De kan även erbjuda tjänster som kostar "poäng", dessa poäng samlar man genom att kolla på annonser eller att köpa dem.
Bedrägerier
En intern variant av bedrägeri går ut på att sajtens ägare skapar falska profiler för att artificiellt skapa intrycket av att det finns många attraktiva medlemmar i sajten. Om affärsmodellen för sajten innebär att man måste betala för att kunna läsa meddelanden kan dessa profiler användas för att skicka meddelanden om falskt intresse för att lura mottagaren att uppgradera sitt medlemskap.[2][3]
En extern variant av bedrägeri går ut på att bedragare skapar falska profiler för att lura till sig pengar och ägodelar av godtrogna. Ofta utger sig bedragare för att vara kvinnor, änkor eller änkemän, högutbildade och bosatta utomlands.[4]
Se även
Referenser
- ^ ”How Tinder “Feedback Loop” Forces Men and Women into Extreme Strategies”. MIT Technology Review. https://www.technologyreview.com/s/601909/how-tinder-feedback-loop-forces-men-and-women-into-extreme-strategies/. Läst 15 juli 2016.
- ^ Mlot, Stephanie. ”FTC Sues Dating Site Over Fake ProfilesFTC Sues Dating Site Over Fake Profiles”. PC Magazine (Ziff Davis LLC). http://www.pcmag.com/article2/0,2817,2471302,00.asp. Läst 6 januari 2015.
- ^ ”FTC Sues Paid Dating Site For Luring Users With Fake Profiles”. NBC. http://www.nbcnews.com/business/consumer/ftc-sues-paid-dating-site-luring-users-fake-profiles-n237626. Läst 6 januari 2015.
- ^ Shontell, Alyson. ”7 Things Fake Online Dating Profiles Usually Say Read more: http://www.businessinsider.com/7-things-fake-online-dating-profiles-usually-say-2013-5?op=1#ixzz3O1XFdaQa”. Business Insider. http://www.businessinsider.com/7-things-fake-online-dating-profiles-usually-say-2013-5?op=1&IR=T. Läst 6 januari 2015.