Privatisering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Privatisering (ordet ursprung kommer från ordet privare på Latin vilket innebär att beröva) är den ekonomiska och politiska process då offentligt ägda verksamheter övergår till privata ägare. Motsatsen, då privatägda verksamheter blir offentligägda, kallas förstatligande om staten blir huvudägare och kommunalisering, om en kommun tar över som ägare. Privatisering är en del av den liberala marknadsteorin.

Ofta föregås en privatisering av att verksamheten bolagiseras. Ett sådant statligt bolag skapades till exempel med Telia respektive Vattenfall AB. En bolagisering måste inte leda till privatisering.

Privatiseringar kan utföras på ett flertal olika sätt:

  • Försäljning till ett annat företag: Företagets aktier förvärvas av ett annat företag.
  • Börsintroduktion: Företaget eller verksamheten säljs genom att företaget börsintroduceras och folk får möjlighet att köpa aktier i det.
  • Budgivning eller genom överlåtelse till anonyma och särskilt utvalda investerare. Ett exempel på det senare är när Svenska staten sålde kvarvarande Telia-aktier. Dessa såldes till för folket okända investerare. Försäljningen genomfördes inte genom försäljning till högstbjudande på den marknad aktien var registrerad. Det var till, av tjänstemän utvalda, investerare till ett pris understigande marknadsvärde. Under samma dag kunde dock dessa aktier säljas vidare. Under handelsdagen på NASDAQ OMX Nordic ökade volymen avsevärt och priset föll kraftigt. Om köparna sålde aktier under handelsdagen kunde dessa personer tillgodoräkna sig en arbitragevinst med god marginal.

Problem med privatisering

Privatisering kan vara korruptionsmässigt problematiskt när det inte bjuds ut till en större grupp eller om erbjudandet skräddarsys att passa ett fåtal personer med tillräcklig finansiell styrka. Fasta installationer kan vara monopolgivande (ingen kan konkurrera med exempelvis en hydroelektrisk damm genom att uppföra en egen sådan på samma plats) och kan ge de privata ägarna monopolmakt på vissa marknader. Privatiseringar kan även innebära påverkningar på välfärd och på priser på de tjänster eller de produkter som företaget producerar. I vissa fall är det egentliga värdet långt överstigande det ekonomiska likviditetsvärdet vilket då kan innebära en ren värdeöverföring från folket till enskilda privatpersoner och ursprungsordets innebörd blir då förverkligat(dvs. att folket berövas resurser). Tillgänglighet och förmåga vid den särskilda tidpunkten gör att ingen åtnjuter samma möjlighet att delta i den möjlighet en privatisering innebär. Genom att människor med olika kapitalstyrkor på detta sätt gynnas olika mycket finns det alltså en inneboende orättvisa i privatiseringar. Privatiseringar kan även påverka antalet arbetstillfällen. Ett statligt ägande påbörjas ofta genom ett allmänintresse och behov av samhällsservice. Detta innebär, i avsaknad av ett rent vinstsyfte, ofta att man är mån om att behålla personal i verksamheten i tider av variation i efterfrågan. En privat verksamhet drivs oftast i vinstsyfte vilket inte avser att tillgodose allmänintresset. Vinstsyftet ser inte nödvändigtvis ett behov av att behålla verksamhetskunnig personal. Vid variationer i efterfrågan justeras ofta antalet arbetstillfällen i en privat organisation. Privatisering kan alltså innebära ekonomisk effektivisering, vilket inte nödvändigtvis är en del av allmänintresset om det innebär försämringar av arbetstillfällen, produkt eller service.

Privatiseringar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ett flertal privatiseringar har genomförts i Sverige sedan 1980-talet:[1]

Planerade av regeringen Reinfeldt:

Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Då den borgerliga majoriteten styrde i Stockholms läns landsting 1999–2002 genomfördes flera storskaliga privatiseringar i landstinget.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Johnny Munkhammar (2007), Försäljning av statliga bolag under tre decennier (Timbro)