Projektil
En projektil skjuts ut från ett vapen eller kastas med ett vapen. Som projektil användes ursprungligen stenar, men från 1300-talet börjar man använda massiva kulor av järn, bly eller koppar. Andra typer av projektiler uppträder på 1600-talet.
Så länge alla eldvapen hade slätborrade eldrör (pipor) kunde sfäriska projektiler användas, men när eldrören försågs med spiralvridna räfflor övergick man till att använda avlånga spetsiga projektiler. Genom räfflingens utformning erhöll projektilen en rotation vilken genom gyroverkan stabiliserade den i banan.
Idag är artilleriets projektiler ihåliga och försedda med sprängladdning (spränggranater) eller exempelvis röksats (rökgranater). För stridsvagnskanoner har man sedan slutet av andra världskriget använt underkalibriga projektiler. Moderna stridsvagnskanoner har slätborrade eldrör och till dessa används pilprojektiler. De är underkalibrerade, tillverkade av volframkarbid eller utarmat uran, och har formen av en pil.
Handeldvapnens projektiler är massiva och består oftast av en blykärna med en mantel av koppar eller nickel, eller eventuellt av koppar- eller nickelpläterat järn.
Enligt folkrätten är projektiler som innehåller sprängladdning eller på annat sätt är avsedda att splittras vid träff förbjudna i handeldvapen i krigstid. Svenska polisen använder en expanderande projektil i sina tjänstevapen då de inte lyder under dessa bestämmelser. Detta är för att minska risken för överpenetration och skada på tredje part. Vid jakt är det däremot lag på att kulan skall expandera i kroppen. Det åstadkoms genom att mantelspetsen på kulan är öppen och fläks upp vid träff.