Raku

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svart raku-teskål från 1500-talets Japan avsedd för teceremonier, för det gröna teet matcha.

Raku (樂) eller Rakuyaki (樂焼き) är en keramisk tillverkningsmetod, som har sitt ursprung i Japan. Dit kom enligt traditionen den förste raku-mästaren Chojirō (長次郎) från Korea på 1500-talet för att tillverka sparsmakade teskålar åt temästaren Sen no Rikyū. Rakugods har än i dag ofta fått behålla drag av det orientaliska formspråket, även i Europa och USA. Många försöker även fortsatt odla den enkelhet och det opretentiösa stilideal som ursprungligen var en ofrånkomlig del av rakun.

Rakuteknik[redigera | redigera wikitext]

Rakukeramik är oftast krackelerad. Ursprungligen lät man bara alstren svalna, varefter de användes vid de teceremonier, som var förbundna med rakutekniken. Reduktion består i att man sedan alstren tagits ut ur ugnen lägger dem i sågspån, tidningspapper, hö, halm, eller liknande material, vilket fattar eld av värmen. När elden kommit igång, och man uppnått tillräcklig rökutveckling stänger man in föremålet i en tunna försedd med lock eller liknande, vilket reducerar föremålets syretillförsel,(därav ordet reduktion) medan föremålet fortfarande är varmt, och glasyren (trög-)flytande. Reduktionen hindrar metallerna från att oxidera, därmed bildas ett annat färgspektra. Reducerad koppar blir exempelvis rödaktig, medan den i oxiderat tillstånd blir grön. Kraftig reduktion får alstren att metallisera. Själva leran blir grå till svart vid reduktion. Därför blir krackeleringar i glasyren svarta, medan den lera som täckts av glasyren förblir vit, under en transparent ("genomskinlig") glasyr (om leran är vit från början). Således kan man få exempelvis turkosa, vita eller gula alster med krackelyrmönster på, eller metalliserande krukor som exploderar i regnbågens alla färger bla. I Orienten reducerade man däremot inte rakuskålarna.

Modern raku[redigera | redigera wikitext]

Western-raku-vase.jpg


Rakutekniken nådde först Europa under mitten av 1900-talet. Inte minst genom den brittiske keramikern Bernard Leach, som studerat keramik i Japan. Sedan rakutekniken vunnit terräng i Europa, och USA har den emellertid utvecklats. Stora svarta krackeleringar, gälla färger, och ett metallaktigt skimmer räknas i dag som rakuns karaktäristika. Modern raku går typiskt till på så sätt att de i förväg brända keramiska alstren doppas i glasyr och ställs in i en ugn, som värms upp till omkring 900 - 1 000 grader Celsius. Alstren tas ut ur ugnen, medan de fortfarande är rödglödande.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Pitelka, Morgan; Handmade Culture: Raku Potters, Patrons, and Tea Practitioners in Japan. University of Hawaii Press (2005). ISBN 0-8248-2970-0.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]